Oxford och Oxfordrörelsen kan vara förvirrande begrepp. Under åren 1833–1845 fanns det vid Oxfords universitet en teologisk och kyrklig rörelse, som fick namnet Oxfordrörelsen. Det var en högkyrklig rörelse inom den anglikanska kyrkan med J. H. Newman som främsta namn.

Så återkom namnet under 1920- och 1930-talen med helt annan innebörd. Ledare var den amerikanske lutherske prästen Frank Buchman. Han predikade att människor skulle sträva efter absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Man skulle bekänna sina tillkortakommanden inför en medmänniska, gärna en grupp. Verksamheten kunde försiggå i så kal-lade house-parties. Den första gruppen av detta slag bildades 1921 i Oxford. I maj 1938 lanserades i London ett program för rörelsen Moralisk upprustning, Moral Re-Armament, MRA. Rörelsen kom att under några år bli viktig i Sveriges kyrkliga och andliga liv. Den blev av långvarig betydelse för Jönköpings-Posten, särskilt för Yngve Hamrin.

Redan i början av 1935 skrev Jönköpings-Posten om Oxfordgrupprörelsen. Norge var i detta avseende före Sverige, och den 10 januari rapporterade pastor Rudolf Petersen att rörelsen vuxit sig stark bland många intellektuella i landet. Särskilt lyftes fram författaren Ronald Fangen och redaktören Fredrik Ramm i Dagbladet. Laura Petri, som tidigt varit aktiv inom Frälsningsarmén, höll föredrag i Brahesalen i Jönköping om Oxfordgrupprörelsen, och JP hyllade föredraget på ledarplats och framhöll att här gavs inga kompromisser (26/1 och 2/2 1935). Frågan ställdes till ett antal företrädare för Oxfordgrupprörelsen om vad denna rörelse betytt för personen själv, och ett vanligt svar var att vederbörande blivit mer känslig för synden (16/2 1935).

Baptistpastorn och den flitige JP-medarbetaren August E. Lernberg skrev positivt om »Oxford« (28/1 och 6/2 1935). Något senare polemiserade han mot Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter. Han försvarade Jesus och skrev att det är den som undfått syndernas förlåtelse som besitter kraften att segra över synden. »Därom är ju för övrigt den växande Oxfordgrupprörelsen ett talande vittnesbörd« (1/3 1935).

På ett metodistungdomsmöte i Nässjö talade Ansgar Eeg-Olofsson. Han sade att han hade ett starkt intryck av en påtaglig fördjupning av de ungas religiösa uppfattning, och han trodde att Oxfordgrupprörelsen med sina absoluta krav säkert betytt en hel del (14/3 1935). Den 21 mars talade fru Ester Lutteman i Jönköping, och JP beskrev det som ett synnerligen givande »Oxford-föredrag« och som en andeutgivelse från Gud till vår samtid.

Den rebelliske A. P. Franklin, tidigare aktiv både i Alliansmissionen och i pingströrelsen, rapporterade mycket positivt från ett danskt Oxfordmöte i Haslev. Kyrkoherde Ernst Sandgren fann att vårt folk var i en utförsbacke och att det gällde livet för det svenska folket. Han ställde sig mycket positiv till Oxford. Senare var han på ett Oxfordmöte i Marienlyst, där doktor Buchman själv hade deltagit och där en av talarna var professor Arvid Runestam. Där förekom vittnesbörd om hur människor blivit grundligt förvandlade av Oxfordrörelsen (30/4, 17/5 och 6/6 1935).

Den 2 juli gick Yngve Hamrin själv in under fanorna med en stor artikel om Ronald Fangens bok En kristen världsrevolution. Något senare skrev JP under rubriken »En här på marsch«. Där talades om en aktiv och kampglad kristendom med klara och rena signaler som gick till storms mot tidens ande i litteratur, press och film och mot osunt nöjesliv: »Vi vilja för vår del gärna sluta oss till det tåget.« Något senare skrev JP att Oxford skulle komma till Sverige under hösten (13/7 och 19/7 1935).

Läraren i kristendomskunskap Gottfrid Lidin skrev att grupprörelsen inte var någon modesak, och den danske domprosten och författaren Carl Skovgaard-Petersen beskrev Oxfordgrupprörelsen som en samvetsväckelse. Från Lund rapporterades att 2 500 människor samlats i Allhelgonakyrkan för att höra om grupprörelsen, som beskrevs som en kamp mot halvheten i kristendomen. Bland åhörarna där hade varit kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise, och docent Dick Helander hade talat (23/8, 28/8 och 11/9). I Jönköpings-Postens veckobilaga för den 13 september ingick en predikan av Ronald Fangen. Senare skrev JP i en ledare om Oxfordgrupprörelsen att alla religiösa rörelser var importerade och att hela denna väckelserörelse vittnade om korsets kraft. Från Norge rapporterades att rörelsen hade nått alla folklager i landet (21/9 och 27/9 1935).

David Hedegård, predikant och senare rektor vid Alliansmissionens bibelinstitut i Kortebo, skrev att Oxfordgrupprörelsen mest nådde människor med kristen bakgrund. Han trodde att det fanns en större andlig hunger än vad vi var benägna att tro (3/2 1936). August E. Lernberg kom tillbaka till behovet av Oxfordgrupprörelsen. Han talade om kris i den kristna verksamheten med dåligt besökta gudstjänster (15/2 1936). En predikant som uttalade skepsis mot Oxford var Sven Lidman. Han tyckte att rörelsen hade för mycket prägel av överklass (28/3). Under sommaren rapporterades att professor Runestam inbjudit Frank Buchman till Sverige. Biskopen och den kortvarige ecklesiastikministern Tor Andræ uttalade sig positivt om Buchman och Oxford (14/7 och 16/7 1936).

Annons

Komminister Paul Sandegren omtalade att han aldrig sett sådana omvändelser som hos Oxford, och författaren Harry Blomberg rapporterade om mirakler efter att ha besökt ett Oxfordgruppmöte i Larvik i Norge (25/8 och 28/8 1936).

Yngve Hamrin refererade en radiopredikan av Ronald Fangen, och kallade den en fulltonig kristen ekumenisk förkunnelse. Han berömde att möten hölls i de mest världsliga hotell, och han ansåg att Ronald Fangen var den kristne revolutionären (6/10 1936). Strax därefter var han kritisk mot den lundensiske litteraturhistorikern Olle Holmberg, därför att denne negativt recenserat Fangens senaste bok (27/10 1936).

Ytterligare en månad senare sågs det som en seger för kristenheten att man kunde tala om flera kristna författare. August E. Lernberg lyfter fram Sven Lidman, Ronald Fangen och Sven Stolpe. Stolpe var ny i kretsen och beskrevs som en som bekände sig till Oxfordgrupprörelsen. I positiv anda recenserade Yngve Hamrin Sven Stolpes senaste bok, Kopparsmeden Alexander. Där utgick Stolpe från några ord i Pauli andra brev till Timoteus: »Alexander, smeden, har gjort mig mycket ont. Herren kommer att vedergälla honom efter hans gärningar« (25/11 och 27/11 1936).

Under sommaren 1937 skrev JP att man önskade mer av Oxfordgrupprörelsens anda, och från Röros i Norge rapporterades att ungdom tog ansvar. Där var det många unga som bekände sig till Oxford. Sven Stolpe tillhörde dem som varit aktiva där (12/7 och 7/8 1937).

Den 13 september berättade tidningen att Gustaf Linell invigdes i Sofiakyrkan som missionär i Sydafrika. Han var den förste Oxfordgruppmannen som blivit missionär. Yngve Hamrin var bland de assisterande liksom svågern Sven Hultman.

Harry Blomberg blev ett av Oxfordgrupprörelsens viktigaste språkrör. Den 29 oktober recenserade Yngve Hamrin hans senaste bok Vi måste börja om, och han var synnerligen positiv. I slutet av året kunde JP meddela att Sven Stolpe skulle vara en av tidningens medarbetare under det kommande året, och Stolpe själv skrev om ett möte med en nazistisk vän. Han fördömde kraftigt den tyska judepolitiken och beskrev den som »det smutsigaste i världshistorien«. Han tog avstånd från nazisternas tal om behov av myter (11/12 1937).

Under 1938 skrev missionsförbundaren Oskar Terning att Oxfordgrupprörelsen fört med sig nya begrepp som »effektiv kristendom« (2/3 1938). Harry Blomberg rapporterade mycket positivt om Oxfordgrupprörelsen i England, och Sven Stolpe ville i Oxfords anda ha en mer positiv anda (5/5 och 9/5 1938). Blomberg utgick från ordet »Sanningen skall göra eder fria«, och han menade att strömmen av egoism, fruktan och lögn kunde vändas (19/5 1938). Den 3 juni hyllade Harry Blomberg Frank Buchman inför dennes 60-årsdag. Han beskrev Buchman som en av världens mest omskrivna, förtalade, beledda och älskade män. Snart fick JP anledning att ytterligare försvara Buchman och Oxfordgrupprörelsen. Harry Blomberg och Sven Stolpe hade skrivit om Buchman i Idun och Svensk Damtidning. Dagens Nyheter hade avfärdat skriverierna som religiöst reklammakeri, och därför kritiserade Jönköpings-Posten Dagens Nyheter (13/7 1938).

Harry Blomberg skrev också om Sveriges uppgift på ett sätt som påminde om Oxfordgrupprörelsens framställning. Sverige borde spela en ledande roll i nordiskt och baltiskt samarbete (7/7 1938).

Oxfordgrupprörelsen anordnade under sommaren 1938 ett stort möte på Gotland, och Rolf Stille skrev att det var fråga om en demokrati under Guds diktatur. Senare såg man på samma bild Sven Stolpe, Bertil Malmberg och Harry Blomberg (11/8 och 18/8 1938). Det var en trio författare som bekänt sig till Oxford.

Även Barbro Alving, med den alltmer kända signaturen Bang, var på Gotland och skrev i Dagens Nyheter under rubriken »Genvägarna till freden gå via Oxford och Visby« (13/8 1938). Hon skriver att om man såg med en elak hedningablick var allt som sig borde: »på första bänk professor Runestam, Stolpe som flink tolk, hakkorsflaggan bland de övriga färgerna, Buchman själv mitt på estraden med uppfläkt sommarskjorta och full med amerikanska leenden«. Bertil Malmberg skulle följande dag komma till mötet. Bang var kritisk mot Oxfords ledning men tog intryck av enkla arbetares vittnesmål. I en lång mening framträdde hennes ambivalens:

 

Bortsett från rörelsens skräniga propagandametoder, den osympatiska smartnessen i värvningstekniken, förhandsreklamen om världsväckelse och strömkantring och revolutioner i femtio länder och allt det andra som ställer kravet på absolut sanning i en något egendomlig dager; bortsett även från detta house party’s diffusa program om Nordens nya folkförsonande roll och bortsett från ens oavvisliga känsla att de som ha en Guds röst i sitt inre varje morgon inte borde kunna vara så brett belåtna som världen ser ut just nu – bortsett från allt detta så har det ändå hänt något inom dessa oövade unga talare som förmått dem att röja och möblera om i sina liv och som kräver respekt.

Fortsättning följer...