Sonen och jag gör jordgubbs- och mandarinbakelser, toppade med svenska flaggan. Jag lägger ut en bild på Instagram, helt utan undertext, och konstaterar exakt det: ”Vi har gjort Sverigeefterrätt”.

Jag skäms. För att jag är journalist och ”jobbar med innehåll” och detta är så nära apelsin-tv* man kan komma. Haha, inser att ingen bryr sig men jo, jag tänker så.

På ett allvarligare plan är orsaken till denna ängslighet desto mer intressant. Upplevelsen att svenskheten liksom har kapats. Att symboler för nationen solkats ned. Att viftandet med en svensk flagga i Rådhusparken i onsdags blivit något som kräver sin förklaring: ”Alltså, jag menar det inte . Jag menar det på rimligt vis”.

Jag älskar ju vårt land. Men, att ens skriva ut det här bär emot. Som att jag är en av ”dem”. De som håller sitt land före andras, i storhet. Som pratar om ett folk, utan plats för fler. När jag bara har vett att uppskatta demokratin, naturen, vänligheten och (de flesta) människor som vistas här. När känslan jag bär på är mer tacksamhet och ödmjukhet än stolthet, inför den otroliga slumpen att det blev så också för min familj.

Därför bakar jag muffins och river ned zest från en halv citron. Vispar grädden och ber sonen klyva gubbarna. Lägger ihop. För att fira det fina. Och jag gläds åt varje Instavän som publicerar somriga foton med hyllningar den 6 juni. På sätt och vis vår metod för att ta Sverige tillbaka. Från dem som vill stänga det.

Annons

Men visst är det komplext att klä i ord. För lätt att förknippas med ”fel”. För svårt för en dubbelbottnad caption.

PS. Var femte person i Småland kan tänka sig att rösta på SD i höstens val, enligt SCB:s majundersökning. Det är inget att skoja bort.

Fotnot: Branschuttryck för övertydlighet: att hålla upp en apelsin i bild och dessutom säga ”det här är en apelsin”.