JP skrev om Quisling-Norge och var helt på oppositionens sida. Sveriges biskopar kom med ett budskap om de nordiska broderfolken, där särskilt situationen i Norge framhävdes. I vissa församlingar hade budskapet inte lästs upp. JP var mycket kritisk mot ett sådant beteende. Tidningen skrev också om biskop Eivind Berggrav som i protest mot regimen lagt ner sitt ämbete. Han hyllades i JP (2/2, 17/2, 27/2 och 3/3 1942).

Den 12 mars beslagtogs 17 antinazistiska tidningar som skrivit om tortyr i norska fängelser. Jönköpings-Posten hade redan tidigare angripit justitieminister K. G. Westmans tryckfrihetspolitik. Nu underströk man att denna sida var den svagaste i regeringspolitiken och fann det illa att svenska tidningar inte fick skriva om förhållandena i norska fängelser (24/3 1942). Biskop Berggrav hade satts i koncentrationsläger, och JP jämförde med den tyska behandlingen av Niemöller. Senare informerades om avrättningar av norrmän (10/4, 22/4 och 22/5 1942).

Något började man också skriva om situationen för judar. Det berättades att även i Frankrike måste nu judar ha den gula stjärnan på sina kläder (1/7 1942). Den unge Lennart Göthberg skrev att det bästa i Västerlandets kultur hotades av de nazistiska ideologierna, och JP framhöll i en ledare att både bolsjevismen och nazismen var kristendomsfientliga (23/7 och 5/9 1942).

I oktober och november gick Montgomery till offensiv mot Rommels trupper i Nordafrika, och tyskarna höll på att förlora mot Röda armén vid Stalingrad. JP skrev om skräckväldet i Tjeckoslovakien efter mordet på Heydrich med utplåningen av Lidice (14/11 1942). Strax därefter hade en stor del av de norska judarna skeppats ombord på fartyget Donau, som gick längs den svenska kusten mot fångarnas förintelse i utrotningsläger. Norska kristenheten var upprörd, liksom den svenska. I Jönköpings-Posten skrev tidningens genom tiderna mest kände skribent – även om han inte var så känd vid tillfället – nämligen redaktör Willy Brandt. Han tackade TT:s Oslokorrespondenter för att kunskap hade spritts om aktionen mot de norska judarna, och han underströk att antisemitismen inte hade någon jordmån i Norge (5/12 1942).

1942 var det år man började göra gallupundersökningar i Sverige och på frågan om vilken händelse under året människor särskilt skulle minnas kom behandlingen av de norska judarna på första plats. Den norska judefrågan ledde till att svenskar fick upp ögonen för behandlingen av Europas judar över huvud taget.5

Den 1 mars 1943 skrev Jönköpings- Posten om »De senaste arkebuseringarna i Norge«. Där framhölls att väl var Norge ett härtaget land men det norska folket hade inte besegrats. Nu hade idrottsmän arkebuserats. »’Kommunism’ hade helt enkelt blivit en etikett, som på nazistiskt håll åsattes de krafter, vilka i alla ockuperade länder stod den från Tredje riket predikade nyordningen emot.« Senare skrev tidningen att många ville ha en allierad seger men fruktade en sovjetisk frammarsch (2/4 1943).

Intressant är att JP förhållandevis tidigt pläderade för ett slut på permittenttågtrafiken (5/4 1943). Här tog alltså tidningen avstånd från den svenska regeringspolitiken, som man länge varit så lojal mot. När denna trafik upphörde i augusti 1943 fann tidningen det bittert att den pågått under tre år (6/8 1943).

Eyvind Johnson skrev om Danmark, om de danska författarna och om den starka nordiska känslan i landet (10/4 1943). Något senare behandlade Harry Blomberg judarnas situation, på grundval av en bok av Heinz Gaspari. Två miljoner judar skulle enligt denna källa vara likviderade (17/4 1943). Detta torde vara en ganska korrekt uppskattning våren 1943. Det har mycket diskuterats om vad svenskar visste om förintelsen av de europeiska judarna, men Jönköpings-Postens läsare fick sålunda tidigt under år 1943 en sanningsenlig bild av läget. Den 20 maj skrev JP om den tyska grymheten mot den judiska befolkningen i Polen och mot andra polacker. Redaktör Willy Brandt informerade om förhållandena i Norge (27/5 1943).

Sven Stolpe angrep den finska politiken och svenska antisemiter: »Finland topprides av en liten ultrachauvinistisk grupp militärer och intellektuella som med sina fantasier om ett Stor-Finland nu fört sitt land i den farligaste tänkbara situation.« Vidare lyfte han fram att många i Sverige sade sig vara inte antisemit – men … Han underströk att det var obildat att vara antisemit (23/6 1943).

Annons

Den 29 augusti 1943 gjorde tyskarna en militärkupp i Danmark, avsatte den danska regeringen och tog själva över regerandet. Den förhållandevis goda situationen för Danmark var därmed slut, och redan den 25 augusti hade JP en ledare med rubriken »Storm över Danmark«. Ungefär samtidigt kapitulerade Italien. Men Tyskland besatte omgående en stor del av landet, bland annat Rom.

De danska judarna riskerade att gå samma öde till mötes som de norska, men den 4 oktober kunde Jönköpings-Posten meddela att tusentalet danska judar tagit sig över Sundet, och i en ledare uttryckte tidningen sin tillfredsställelse över att den svenska regeringen ingripit till de danska judarnas fördel . Strax därefter skrev JP att det fanns en klar nordisk front mot judeförföljelserna (4/10 och 7/10 1943).

Den 15 oktober var en halv sida upplåten gratis för ett upprop. Det var undertecknat av Carl-Olof Hamrin och den danske vicekonsuln R. Hagelin och löd:

Tänk er in i att få lämna hem och allt [– – –] få lämna edra ägodelar vind för våg och därtill tvingas fly till annat land. Så är nu fallet med våra danska bröder. Under den senaste tiden ha de som jagade djur fått ta sig över Sundet och det är då en plikt för oss svenskar att hjälpa – att hjälpa snart. Vi vädja till alla att bidra med stort eller litet belopp. Vi veta att de pengar som samlas här, komma till nytta i oavkortat skick. – Vi hoppas att alla göra vad som göras kan.

Strax därefter recenserade missionsförbundaren Oskar Terning Arvid Fredborgs bok Bakom stålvallen (25/10 1943). Också i denna bok – liksom i Harry Blombergs artikel från april – fanns en korrekt uppskattning av omfattningen av förintelsen av de europeiska judarna.

Senare under hösten skrev JP att det fanns en antisemitism i Sverige, och signaturen H. St. skrev om »Den judiska tragedin«. Författaren diskuterade judehatet och kom fram till att de judar som ville bevara sin egenart borde få bilda en egen stat, i Palestina eller annorstädes; alla andra judar borde helt sammansmälta med värdfolket (11/11 och 13/11 1943).

Jönköpings-Posten tog upp förhållandena i de nordiska länderna. Tidningen menade att Finland snarast borde söka fred (26/11 1943). Konflikten i Oslo mellan Quisling-regimen och de norska studenterna såg JP som en provokation från regeringens och Gestapos sida. De ville stänga Oslouniversitetet (1/12 och 2/12 1943).

På en av årets sista dagar skrev Jönköpings-Posten att det hade kommit att stå allt klarare att vad som skedde i Nordafrika i oktober och november året innan betydde en avgörande vändning i andra världskriget (30/12 1943). Tidpunkten för krigets vändning var korrekt, men viktigare än händelserna i Nordafrika var den tyska arméns nederlag vid Stalingrad.

Oskar Terning recenserade mycket positivt Bengt Jernecks Folket utan fruktan, en bok om norrmännen och den norska kampen (22/12 1943). I början av följande år gick denna bok som följetong i JP. I tidningen fanns, liksom föregående år, en redogörelse efter Gallup om vad som gjort störst intryck på svenska folket. För 1943 var det i första hand ubåten Ulvens förlisning, i andra hand judeförföljelserna i Danmark och därefter Mussolinis fall (5/1 1944).

Från den 27 december 1943 finns ett anonymt brev till Carl-Olof Hamrin, JP:s ansvarige utgivare. Brevet är undertecknat med signaturen »Bekymrad läsare«. Skribenten säger sig sedan många år vara prenumerant på Jönköpings-Posten och skriver till Hamrin i dennes egenskap av »ansvarig eller snarare oansvarig utgivare av denna numera osvenska s.k. kristliga tidning«:

Då jag i någon mån känner till spelet bakom kulisserna i den »svenska« tidningsvärlden tar jag för givet att det är av kärlek till penningen som Ni numera slängt alla moraliska betänkligheter och sålt Eder med hull och hår till »de förenade nationerna«. Att Ni spelar ett högt spel inser Ni nog själv. Det är kanske inte så alldeles säkert att Tyskland »går sista ronden« och att Edra allierade, England, Sovjet och Amerika, tar hem spelet. Det kan hända att Ni räknar fel i det avseendet, och i alla fall är Ni offer för en stor villfarelse, om Ni tror att Ni räddar Ert eget skinn om, det Gud förbjude, Tyskland krossas och Europa dränks i bolsjevismen. Är Ni verkligen så enfaldig att Ni inbillar Er att i så fall herrar av Eder kaliber kommer att undgå den bolsjevikiska terrorn? Då jag är övertygad om att större delen av läsekretsen ännu anser, att Sverige skall stå fast vid den av både konung och regering beslutna neutralitetspolitiken, förvånar det mig även, att Ni så öppet vågar bedriva hetspropaganda till förmån för en krigande part. Det finns även en gräns för vad människor med kristligt sinnelag tåla. I Edert eget intresse skulle jag vilja råda Eder att ta Ert förnuft till fånga och i fortsättningen, även om inkomsterna bli mindre, åter göra J.P. till vad den väl ursprungligen av Eder fader avsågs bli, en svensk tidning i kristlig anda.

Fortsättning följer...