Under regeringskrisen våren 1923 framstod det som en möjlighet att liberalerna skulle få bilda regering. C. G. Ekman hade starkt bidragit till ministären Brantings fall, och han blev liksom partiledaren Nils Edén uppkallad till kungen för konsultationer i regeringsfrågan. Ekman var villig att ingå i en liberal regering men ville inte medverka i en koalition med högern. Därför gick budet i stället till Ernst Trygger. I och med att liberalerna inte fick regeringsansvar stod vägen öppen för partiklyvning, vilket skedde vid det frisinnade partiets landsmöte i maj. Den springande punkten var om kravet på alkoholförbud skulle inskrivas i partiprogrammet eller ej.

Frisinnade från Jönköping framstod som de minst kompromissvilliga. Vid en liberal partikonferens den 8 november 1922 krävde Robert Johansson-Dahr att förbudet skulle skrivas in i partiprogrammet och han ansågs representera »den hårdaste förbudslinjen«. På samma linje stod Felix Hamrin, men han verkade inte »så oförsonlig«. Inför landsmötet den 27 maj hade förbudsvännerna ett försammanträde dagen innan. Hjalmar Weiland från Nässjö berättade att från Jönköpings län hade enbart förbudsvänner valts till landsmötet. G. O. Johanson-Gerdner omtalade att både valkretsförbundet och hans förening ville utträda ur landsföreningen om inte förbudet uppfördes på programmet. Gerdner var också den som tydligast drev kravet på en ny partiledare. »Det går ej med Edén längre, den man vi behöva är Ekman.«

På själva landsmötet gjordes försök att finna kompromisskrivningar. De båda riktningarna i partiet var ense om att man skulle arbeta för folknykterhet, stödja upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan, befordra nykterhet i folksed och folkuppfattning, bekämpa lönnbränneri och smuggling samt arbeta för statens frigörande från rusdrycksinkomsterna. I det följande skilde sig förslagen åt. Enligt Edéns förslag skulle fortsättningen lyda:

 

Då utgången av den nyss skedda folkomröstningen måste anses hava ådagalagt, att ett lagstadgat permanent rusdrycksförbud icke uppbäres av den starka folkmening, som erfordras för ett sådant förbuds upprätthållande, kan frågan härom icke betraktas såsom ett för närvarande aktuellt lagstiftningsspörsmål. Skulle denna fråga under det fortsatta nykterhetsarbetet ånyo träda i förgrunden, bör den underställas förnyad folkomröstning och avgörandet därefter bero på om tillräckligt stark majoritet uttalar sig för förbudet samt i övrigt garantier vinnas för möjligheten av dess upprätthållande.

 

Motsidans förslag, som i första hand var utformat av C. G. Ekman löd:

I den mån utvecklingen skapar förutsättningar för en lagstiftning i förbudsriktning, känner det frisinnade partiet sig av sin demokratiska socialreformatoriska grundsyn förpliktat att jämväl i nämnda avseende realisera folkets önskemål och främja dess bästa.

 

Förslagen var måttfullt formulerade, men i det andra alternativet fanns en principiell tillstyrkan av förbudet. Det var också detta förslag som vann lands-mötets flertal, 77 röster mot 56. Flertalet av dem som led nederlag i omröstningen, bland dem Nils Edén, Eliel Löfgren, Emilia Broomé, Sten Dehlgren, Erik A. Nilson och Bror Petrén, samlades omgående och konstituerade ett nytt parti, Sveriges liberala parti.

Det större partiet, »de förbudsfrisinnade«, fick Carl Gustaf Ekman som ny ledare. De frisinnade i Jönköping anslöt sig till detta parti, bland dem Felix Hamrin, Robert Johansson-Dahr och G. O. Johansson-Gerdner. Jönköpings Läns Tidning blev ett språkrör för partiet.

I Jönköpings-Posten skrev R.N. (13/6) att man borde glädja sig över partisprängningen. Skribenten var också positiv till C. G. Ekman. Samtidigt framhävdes ett faromoment, nämligen försvarsfrågan. De förbudsfrisinnade var mer negativa till stora försvarsanslag än det liberala partiet. Det var naturligt att försvarsfrågan skulle vara ett hinder för Jönköpings-Posten att helhjärtat sluta upp bakom de frisinnade, även om till exempel Dagens Nyheter var avsöndrat från partiet. Försvarsfrågan aktualiserades dessutom, i och med att den parlamentariska försvarsutredningen kommit med sitt betänkande, där tre olika linjer utkristalliserat sig.

Annons

Utrikespolitiskt tog Jönköpings-Posten kraftigt avstånd från den franska ockupationen av Ruhrområdet. Man talade om den franska faran och framhävde att de franska våldsdåden väckte ett glödande hat bland tyskarna. Här hade tidningen stöd av Sveriges biskopar, som under ledning av Nathan Söderblom protesterade hos president Poincaré mot den franska Ruhrockupationen (9/1, 19/1, 22/1, 23/1, 19/2, 27/2 och 28/2).

Ett förebud om kommande katastrofer kunde man läsa om i november i Jönköpings-Posten (3/11, 5/11 och 9/11). Då skrev Jönköpings-Posten om »Hitler-revolution i Bayern«.

Konflikter fanns också på nära håll. Ordföranden i Svenska alliansmissionen, Karl Axel Rundbäck, inkom i slutet av år 1922 med en begäran om entledigande från ordförandeposten. Bakom skrivelsen låg både en maktkamp och en strid om läran. Rundbäck ansåg att missionsföreståndaren Adolf Thomander och missionssekreteraren Anders Peter Franklin tillvällt sig alltför stor makt. Dessutom menade Rundbäck att Franklin i hög grad var influerad av pingströrelsen. Styrelsen vädjade emellertid till Rundbäck att han skulle ta tillbaka sin avsägelse, vilket han också gjorde. I stället var det han som vann makt-kampen, och han var under ett par år själv missionsföreståndare. Men Franklin fortsatte att vålla debatt. En skribent i Jönköpings-Posten ställde i september 1923 frågan hur Alliansmissionen kunde rata en så eminent förmåga som dr Franklin. Orsaken var enligt skribenten att Franklin lutade åt pingströrelsen, men denna rörelse hade kommit till som en reaktion mot all den ljumhet som nu präglade de kristna. Rundbäck svarade så småningom att Franklin begärt sitt avsked från Alliansmissionen. Andedop, tungomålstalande och helbrägdagörelse ingick i pingströrelsens lära men detta stred mot Alliansmissionens tro att allt berodde på nåden och att människan intet kan göra. Rundbäck omtalade att det varit aktuellt att Franklin skulle bli missionsföreståndare. Rundbäck hade motsatt sig detta och förklarat sig vilja avgå, men han hade ändå omvalts i mars 1923 (5/9, 26/9 och 29/9).

 

Inom pingströrelsen betraktades A. P. Franklin som en Guds gåva och en man sänd av Gud. Han ansågs besitta en oerhörd arbetskapacitet och hade lätt att leda och fatta beslut. Men det kunde bara finnas en ledare i pingströrelsen. Lewi Pethrus tvingade Sven Lidman att ta ställning för honom, och i Kölingared sommaren 1929 blev kampen mellan Lewi Pethrus och A. P. Franklin bitter och oförsonlig, vilket Per Olov Enquist utförligt har skildrat i Lewis resa.

En nygammal fara lyftes fram då Sverige för första gången sedan reformationen hade besök av en romersk kardinal. Jönköpings-Posten skrev att katolicismen inte bara bestod av magi, lagreligion och härsklystnad utan där fanns också mycken äkta och sann religiositet, men, framhöll man, »först när den romersk-katolska kyrkan förvandlats till en evangelisk-katolsk kyrka kan vi få se den kristna enhetstanken förverkligad« (24/10).

Motsatsställningen stad–land framkom i en artikel den 7 februari, där det hävdades att svenska storstäder urartat och blivit stamsäten för dålighet och omoral av olika slag.

En skribent, Bernhard Johansson, tog den 1 september i Jönköpings-Posten upp ett återkommande tema. Han skrev om »Danskulturen som samhällsfara« och framhöll att i dansen förekom »de underligaste niggermelodier«:

Ingenting tycks intressera ungdomen mer än steppandet och jazzandet och vad det nu än heter allt det idiotiska som kallas modern dans. Kväll efter kväll, söndag efter söndag. Försök ej förneka att den moderna dansen är en hävstång nedåt i sedligt hänseende.

 

En debatt vann Josef Hamrin och Jönköpings-Posten så att resultatet blev det önskade. Jönköping skulle välja ny borgmästare. En kandidat var Oscar Dahlbäck, ursprungligen från Piteå, som varit borgmästare i Vadstena och sedan blivit rådman i Jönköping. Han hade vuxit upp i en lågkyrklig miljö och var sedan lång tid tillbaka aktiv nykterhetskämpe i IOGT. Emellertid framkom det att Borgerliga valmansföreningen ville ha en annan kandidat för att undvika Dahlbäck. Ett upprop till förmån för Dahlbäck publicerades i Jönköpings-Posten. Det var undertecknat av bland andra Lizzie Hamrin, Felix Hamrin, Josef Hamrin, Fritz Hägg, G. O. Johanson och Carl A. Estberg, den sistnämnde ledamot och så småningom ordförande i drätselkammaren. Aktionen lyckades, och Dahlbäck blev vald (22/9, 11/10, 12/10 och 15/10). Ett annat upprop som var undertecknat av både Josef och Felix Hamrin gällde stöd till nödlidande i Japan, som hade drabbats av en jordbävning (17/9). Något skrevs om svensk litteratur. Bland böcker som var värda att köpa nämndes Sven Lidmans Bryggan håller, och det noterades att boken kommit ut på Bonniers förlag. En bok som däremot helt underkändes var Anderssonskans Kalle. Den sades inte ha det minsta försonande drag över sig utan var enbart en skola i det onda. Bra däremot var Pojkarnas äventyrsbok julen 1923 (17/11 och 21/12).

 

En aktuell idrottshändelse refererades med bild. Det var det andra Vasaloppet – det första då löparna åkte från Sälen till Mora – med O. Lindberg som segrare. Men här gällde inte uppmärksamheten enbart sport utan det var ju också en viktig händelse i den svenska historien som lyftes fram (7/3). Slutligen ska en familjenyhet observeras. Apotekare Karl Nilenius fyllde 50 år, och han fick en mycket personlig födelsedagshyllning av Josef Hamrin. Denne omtalade att de var gamla klasskamrater och att de gemensamt hade vittnat i Frälsningsarmén om sin tro. I 17 år hade Nilenius varit ordförande i Ynglingaföreningen. Under sommaren hade Nilenius och Josef Hamrin tillsammans med delar av sina familjer gjort en resa genom Europa och slutligen kommit till Rom och Vatikanen (3/10).

Fortsättning följer...