Det är inte riktigt lika förbjudet att må dåligt längre. I takt med att flera av dina vänner och bekanta blir sjukskrivna för utmattningssyndrom, din bästa kompis får en förlossningsdepression och fler och fler kända personer kliver fram i ljuset och berättar om sin tid i skuggorna, börjar du inse att psykisk ohälsa kanske inte handlar om svaghet. Att den kan drabba alla. Men det finns lång väg kvar att gå, och fortfarande lever föreställningen att psykisk ohälsa främst drabbar kreativa personer, ”konstnärssjälar” som ju ändå är ”lite galna”. Mot det stigmat hjälper varken radioprogramledaren Emmy Raspers hashtag ”psykiskt förkyld”, Kristian Antillas öppenhjärtiga besök hos Malou där han berättar om djup depression och tid på psyket, eller ens att folkälsklingen Filip Hammar kom ut som ”troligtvis bipolär” I Ann Heberleins program ”Mina två liv” förra året.

Kanske kan ändå konsten och litteraturen vara en brygga för att förstå. Här lämpar sig den grafiska romanen bra, eftersom den är lätt att ta till sig. Det där filtret ”det här är skapat av en lidande konstnär som beskriver sin helt extrema verklighet, inte min” försvinner. I till exempel Nina Hemmingssons verk, som ständigt tar upp frågor kring ångest och maktstrukturer och vår syn på varandra, blir det så tydligt att det handlar om något större än en enskild persons våndor.

För det finns så många som av olika orsaker hamnar utanför samhället utan det romantiska skimret av ett konstnärskap. Om dem handlar Klara Wikstens ”Hjärnan darrar” (Syster förlag).

Wikstens berättarjag lider av depression, ångest och social fobi. Hon tillbringar år i sängen. Boken handlar om hennes svårigheter att ta steget ut i samhället, om hur ett enda litet missöde kan göra att hon inte vågar gå tillbaka till en praktikplats där hon egentligen trivs, och bli sängliggande i flera månader.

Annons

Den handlar också om människorna berättarjaget möter när hon slussas runt mellan arbetsmarknadspolitiska åtgärder och praktikplatser. Människor som av olika anledningar inte är arbetsföra men som ändå måste sysselsättas eftersom det ju är omoraliskt att låta någon uppbära bidrag utan att göra rätt för sig. De här människorna är sorgliga, ofta obekväma, en del av dem lite otäcka.

Klara Wiksten skildrar dem med kärlek. Berättarjaget ger dem en bakgrund, fantiserar ihop en historia åt dem, återger dem deras människovärde och fråntar dem ansvaret för att de hamnat där de är. Det är befriande och vackert.

Teckningarna är detaljerade, i gråskala, med tunna blyertsstreck. Som om tecknaren vill ha möjlighet att ångra sig och sudda ut alltihop innan det är för sent. Men boken är stor och gul och omöjlig att missa, som en telefonkatalog till en del av samhället som inte finns på gula sidorna. Den vågar ta plats, och det gör den rätt i. Alla borde läsa den. Jag läser den igen, och gråter lite över mannen som försöker lära sig allt om naturen, eftersom han tänker flytta ut i skogen och bli självförsörjande när han blir utförsäkrad.

Lika nyutkomna Ester Erikssons debut ”Det finns ingenstans att fly” (Kartago förlag) är en grafisk roman med självbiografiska inslag. Den beskriver huvudpersonen Olivias kamp med depression, hennes turer in och ut på sjukhus, hennes oförstående omgivning, ett självmordsförsök och den bottenlösa förtvivlan i insikten att det inte går att fly. Depressionen går inte att skaka av sig, den bär hon med sig vare sig hon vill eller inte.

Där Wiksten beskriver livet med psykisk ohälsa humoristiskt och med kärlek ritar Eriksson fram ångesten och sorgen över att inte klara av att övervinna sig själv. Självhatet det leder till. Bilderna är spröda, med tunna linjer och en dov färgskala med blodrött som bryter av. Det är tung läsning, och viktig.

Det har skrivits massor om depressionen inifrån, men Ester Erikssons ”Det finns ingenstans att fly” har en alldeles egen plats. Det är en bok som säger ”Det här är på riktigt”, och ”Du är inte ensam”. Måsteläsning för den som har närstående som mår dåligt.