I SVT:s stora slutdebatt inför valet 2018 sa Jimmie Åkesson (SD) att invandrare misslyckas med att få jobb för att de inte är svenskar, vilket fick Annie Lööf (C) att drämma näven i bordet och utbrista ”Hur uttrycker du dig?”. Ingen nu levande person kommer ihåg något annat som sades eller gjordes under någon tv-sänd valdebatt 2018 och det kan göra detsamma.

Lööfs näve tjänar väl som illustration för ett politiskt årtionde. Varken hon eller Åkesson är statsministerkandidat, men de representerar varsin ändpunkt på den numera allt överskuggande politiska konfliktlinjen. Den där Lööf står för liberal öppenhet och Åkesson för konservativ nationalism.

Det gångna årtiondet började med Sverigedemokraternas stora genombrottsår. Vid tidpunkten var jag landstingsreporter på Värnamo Nyheter. Jag intervjuade SD:s kandidat i min serie artiklar om partiernas valplattformar och jag erbjöd partiet att svara på enkäten till en artikelserie om olika landstingspolitiska sakfrågor (som enda parti avstod dock SD från att svara på mina frågor). Beslutet att behandla SD som vilket parti som helst kom inte automatiskt, men allt sammanvägt var det ändå självklart. Allt tydde på att partiet skulle komma in i såväl riksdag som landstings- och kommunfullmäktige och att bortse från en tydlig opinion som skulle ha stor betydelse för valets utgång hade varit jättekonstigt.

Annons

Alla medier valde dock inte den strategin. Till exempel stängdes partiet ute från partiledardebatten i SVT, till skillnad mot hur andra partier på tröskeln till riksdagen tidigare behandlats (inklusive högerpopulistiska Ny Demokrati 1991). När vallokalerna stängde och SD kom in i riksdagen gick det självklart inte längre att fortsätta med den strategin och bland annat därför var den olycklig från början.

Utanförskapet tvingade fram andra strategier hos SD. Genom hela 10-talet har partiets unika mediestrategi varit kolossalt framgångsrik. Den har hjälpt partiet att vinna allt – utom regeringsmakten.

Den tidigare Aftonbladetjournalisten Jonathan Lundberg har i sin bok ”Sverigevänner – ett reportage om det svenska nätkriget” mätt riksdagspartiernas genomslag på Facebook under valåret 2018. Mellan 1 januari och valdagen fick inläggen på SD:s Facebooksida 2,7 miljoner delningar, reaktioner och kommentarer. Lika mycket som alla andra partier tillsammans.

Det rör alltså bara den officiella kanal som alla andra partier har en motsvarighet till. SD har därtill draghjälp av alla de ”alternativmedier” på yttersta högerkanten, med mer eller mindre tydliga kopplingar till partiet, som når miljoner läsare och en kader av SD-nära Facebooksidor och -grupper som sprider memes, inlägg och nyhetslänkar i invandringskritisk förpackning. Inlägg i den sedermera nedlagda gruppen ”Stå upp för Sverige” fick större spridning än svenska riksmediers valbevakning.

Det finns lera lärdomar att dra av detta. En är att SD är det överlägset skickligaste partiet i Sverige när det gäller att kampanja online. Gammelpartierna får in en debattartikel i lokaltidningen, kanske i Aftonbladet eller rentav på DN Debatt. Då är man nöjd. Sverigedemokraternas cyberarmé av aktivister och anhängare jobbar dygnet runt och vinner kampen om största genomslaget på knockout.

En annan är att det, som så många gånger påpekats, pågår ett krig om bilden av Sverige på internet. Å ena sidan Sverige som ett av världens mest liberala länder. Å andra sidan Sverige som ett mångkulturellt haveri nära kollaps.

Dagens röriga politiska landskap har givits oss som en konsekvens av att kriget om Sverigebilden saknar traditionell höger/vänster-dimension. De klassiska motsättningarna mellan höger och vänster finns fortfarande och är viktiga för den som ägnar sig åt politik. Problemet är att de har blivit mindre viktiga för väljarna. När politiken gäckas av en ny konfliktlinje blir det svårare att bilda majoriteter enbart med hänsyn till höger och vänster, som annars varit tradition i Sverige.

Vi är inne på den tredje mandatperioden i rad med en flerpartiregering som styr i minoritet. Det är fullständig unikt, särskilt som ingen av de tre regeringarna ens har vilat på stöd av en riksdagsmajoritet.

Svaga regeringar och splittrade riksdagar har lett till kalabalik. 2013 bröts frågan om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt ut ur alliansens budget och röstades ned av SD och de rödgröna. 2014 fick inte regeringen Löfven igenom sin budget då SD röstade på alliansens budgetmotion. Det ylades om att SD bröt mot praxis för att skapa kaos, men den nyktraste analysen var förstås att grundproblemet var att regeringen inte brydde sig om att säkra majoritet för sitt budgetförslag och att SD:s väljare inte hade någon anledning att vara missnöjda med hur partiet agerade.

Konventioner har fortsatt att brytas. Nu tar oppositionen till misstroendehot mot ministrar som inte gjort något fel, för att stoppa politik. Inget tyder på att oppositionen skulle få mer arbetsro om den fick tillfälle att bilda regering.

Januariavtalet mellan S, MP, C och L är – trots att det saknar majoritet – det hittills mest genomarbetade försöket till ett regeringssamarbete som kan få något uträttat. Mycket i avtalet är bra, inte minst avsnittet om skolan, men det finns problem. Ett av dem är det som inte finns där. Avgörande områden som migration och rättspolitik ska till största delen hanteras utanför avtalets ram.

Alla som betraktar sig som SD:s motståndare måste för det första acceptera att det är den konservativa/nationalistiska sidan som tjänar på att kriget om Sverigebilden pågår. För det andra att det inte går att få kriget att upphöra genom att envist hävda idealbilden. Att inta en position där det inte finns några baksidor av en generös invandring, att det saknas skäl att vara rädd för grov brottslighet och att samband mellan invandring och brottslighet inte är något att diskutera är lika utsiktslöst som det är orimligt.

I stället för att göda den måste liberala krafter leverera politiska resultat som gör konfliktlinjen mindre relevant. Det måste bli det kommande årtiondets stora politiska projekt.

Med hopp om ett mindre krigiskt 20-tal säger jag – Gott nytt år.