Mellan valdagen 2018 och 16 januari 2019 var å ena sidan intresset för politik på topp i Sverige, å andra sidan var förtroendet för hela systemet i gungning. Var det någon som klarade sig med bravur genom hela processen var det talmannen Andreas Norlén. Via löpande presskonferenser mot den ljusblå fonden i riksdagshuset visade han stort tålamod och djup respekt för grundlagen och demokratins institutioner. Han vann folkets gillande och levde upp till devisen att vara hela riksdagens talman.

Ett år senare kan man konstatera att hans uppdrag fortfarande inte liknar någon annan talmans. För riksdagen är inte som förut.

Nyordningarna har duggat tätt. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) hotades med misstroendeförklaring utan att bli beskylld för att ha begått något fel. Moderaterna la i dagarna förslag på en extra ändringsbudget, som första oppositionsparti i historien. Riksdagens pressrum, med den nämnda ljusblå fonden, har blivit både talarstol och förhandlingsrum – platsen för dramatiska utspel och ultimativa krav.

Det går förstås inte att säga att man inte såg det komma. Januaripartierna saknar majoritet och avtalet bygger på att två partier inte ska kunna få inflytande. Man kan inte vänta sig att de utestängda ska svara med tack för visad respekt.

Annons

Det är rätt att påminna regeringen om att den inte kan agera som om den hade majoritet. Moderaternas politiska prioritering av mer pengar till rättsväsende och kommunerna är också riktig. Samtidigt kunde man önska sig en mer tillmötesgående attityd från både Januaripartierna och oppositionen. Det skulle förmodligen ge större utväxling i form av sakpolitiska framgångar än vad man får genom att ta till brösttoner.

Riksdagen, vår lagstiftande församling, är demokratins högborg. Det bör finnas en respekt för institutionen och vad den ska vara som sträcker sig långt bortom hur man ska härska igenom nästa punkt i Januariavtalet till punkt och pricka, eller hur man ska söndra genom misstroende för att det vore helfestligt om regeringen föll.

Senast 2022 kan det vara Ulf Kristersson som sitter i Stefan Löfvens stol och det kanske inte blir lättare för honom att samla ett underlag. Fortsätter ministrar som inte gjort något fel att hänga löst och extra ändringsbudgetar börjar stå som spön i backen lär det fortsätta även efter maktskifte. Svinhugg tenderar som bekant att gå igen.

Talman Andreas Norlén måste självklart gå försiktigt fram och fortsätta visa respekt för demokratins institutioner och deras långsamhet. Men det är han som håller i klubban. Hans uppdrag gick inte i mål 16 januari 2019. Det var bara början.

Relaterat: Ett år med en regering: "Min bild att partierna fortfarande håller på att lära sig"
Relaterat: Gustav Juntti: Sverige vände vid avgrunden