Joel Halldorf är själv en del av Pingströrelsen – han har flera generationer pastorer bakom sig. I grunden är det förstås inte konstigare än att det finns S-märkta statsvetare, men det är bra att han är öppen med det.

Om boken

”Biskop Lewi Pethrus”

Joel Halldorf

Artos

Om boken

”Biskop Lewi Pethrus”

Joel Halldorf

Artos

Den som tror att denna ”guilt by association” har lett till ett okritiskt hjälteporträtt av Pingströrelsens grundare och starke man, kan omedelbart kasta farhågan över bord. Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, har närmat sig ämnet för sin biografi med den nyktre vetenskapsmannens (käll)kritiska blick. Han skildrar Pethrus stora framgångar som religiös ledare, men problematiserar också flitigt och drar sig inte för att skildra inkonsekvenser och negativa drag i Pethrus gärning.

Det här är helt enkelt en gedigen biografi över en av 1900-talets framträdande svenskar. Den kräver inte specialintresse – en dos historisk nyfikenhet räcker fint.

Kortfattat om det privata

Joel Halldorf berättar kortfattat om Lewi Pethrus uppväxt och ägnar fem rader text åt hans familjeliv; äktenskapet lär ha varit ”lyckligt och harmoniskt”.

Halldorfs ärende är ett helt annat än att grotta ner sig i det privata. Som bokens titel antyder är det Lewi Pethrus som ledargestalt som är ämnet här: Hur kunde lantbrukarsonen bygga upp en rörelse med som mest över 100 000 medlemmar? Hur lyckades han hålla ihop rörelsen trots att han vägrade att bilda ett formellt samfund? Hur formade han rörelsens ideologi?

Annons

Fram träder bilden av en ledare som samtidigt är en kyligt rationell entreprenör och driven av romantiska ideal. Det förra manifesteras inte minst i Pethrus idoga byggande av företag, i hög grad i syfte att föra ut sina budskap. Det senare till exempel i en ofta romantisk vokabulär och i en ovilja att bygga upp formella strukturer.

Vän av stordrift

Företagsbyggandet är intressant av flera skäl, inte minst för att det i princip ersatte den formella samfundsbildning som Lewi Pethrus skydde. Församlingarna skulle vara fria.

En paradox i detta som Joel Halldorf på olika sätt återkommer till är att det istället ledde till ökad konformism och toppstyrning inom Pingströrelsen. De demokratiska strukturer som en samfundsbildning vilar på saknades, Pethrus och en liten grupp pastorer och affärsmän styrde i praktiken rörelsen. Delvis via tidningar som Evangelii Härold, men också till exempel genom att viktiga riktlinjer drogs upp i den mäktiga Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och sedan gjordes till norm via forum som rörelsens predikantveckor.

Lewi Pethrus var en vän av stordrift – hellre en stor församling än flera små – och större församlingar kunde gripa in i mindre församlingars angelägenheter för att få ”rätt” lösning till stånd på besvärliga frågor.

Pethrus beskrivs som pragmatisk när det gäller beslutsordning: Först den egna idén, sedan sökte han stöd för den i Bibeln – och hittade det som regel.

Saken var viktigast

Också när det gällde Pingströrelsens lära och uttryckssätt dominerade Pethrus. Han var själv inte mycket för det extatiska, men lät det blomma. Och när det smög sig in sådant som vissa betraktade som avarter kunde han med strategiskt mästerskap först bejaka det, sedan dämpa det och till slut korrigera det. Ibland, visar Halldorf, med rent Kafkaartade konsekvenser där de vanartiga ”dömdes” utan vare sig anklagelseakt eller domstol.

För Pethrus var saken viktigare än principen, menar Joel Halldorf. Det kunde göra att han, trots att han i grunden var för konsensus, kunde bli diktatorisk och hård – han hade ju Gud på sin sida.

Halldorf nyanserar bilden av Lewi Pethrus genom beskrivningar av den charm, värme och vänskap han kunde visa prov på. Han gör det också i ett längre avsnitt där han skildrar Pethrus försök att etablera sig som pastor i USA under andra världskriget. Av det blev inte mycket – Pethrus led av vad vi idag skulle kalla utmattningssyndrom och reste till slut hem utan att ha åstadkommit i stort sett något av det han föresatt sig.

Också den här biskopen var en människa, trots allt.