Ann-Margret Dahlquist Ljungberg (1915-2002) hade en lång konstnärlig karriär. Som många andra kvinnor i samma generation hamnade hon i skuggan av sin man, i det här fallet den mer omtalade Sven Ljungberg. I dagarna kommer en ny biografi ut och på Ljungbergmuseet i Ljungby har det stuvats om rejält till hennes fördel. Ut med Sven och in med Ann-Margret.

Fakta: Ny utställning

Ann-Margret Dahlquist Ljungberg

Ljungbergmuseet, Ljungby

Pågår till den 4 september

..

Fakta: Ny utställning

Ann-Margret Dahlquist Ljungberg

Ljungbergmuseet, Ljungby

Pågår till den 4 september

Allra först möts man av ett riktigt kaxigt självporträtt i olja. En 17-årig Ann-Margret med kortklippt hår och en fast och intensiv blick. En nyfiken och extrovert uppsyn, som visar sig svår att koppla ihop med de intillhängande bilderna.

Det börjar nämligen rätt trevande, med blyertsteckningar från 1940-talet. Skogen, den trygga nejden kring knuten, spelar huvudrollen. Det är mycket granar, stubbar och fallna trädstammar. Men också stigen, gläntan och en skymt av torpet därinne. Relativt mörka bilder, med en hembygdsromantisk touch som känns typisk för sin tid, men inte för den unga människan i porträttet. Vissa är skissartade förstudier, medan andra ger en försmak av den detaljrikedom som skulle komma.

I salen innanför hänger ett flertal teckningar och grafiska blad. Det är i de här bilderna man känner igen hennes konstnärskap, de motiv som blivit hennes signum. De minutiöst genomförda närstudierna av naturens komplexa mönsterbildningar. Som tistelns virrvarr till bladverk, den överblommade rallarrosens ulliga fröställningar och björnlokans fyrverkeri till blomsterkrona. Motiv som de flesta andra konstnärer skulle backat inför eller möjligen förenklat till skiftningar i ljus, volymer och nyanser. Inte Ann-Margret. Hon förbluffar istället med sin detaljrikedom och säkra placering av minsta lilla streck. Utan att för den skull vara fotografiskt objektiv.

Annons

Här kommer också nästa kategori in, de bilder som överraskar en gång till. Går man intill upptäcker man allegorierna, de budskap som finns dolda i mönstren, de som kretsar kring liv och död och människans relation till medmänniskor och natur. Ibland riktigt nattsvarta betraktelser, som i "Skafferiet" (Kvinnoåret II), där nakna miniatyrkvinnor sitter spetsade på grenverkets långa törnen medan männen kutar omkring i busken och förlustar sig med alkohol och rökverk. Ett inte särskilt svårtolkat inlägg i 1970-talets debatt kring könsroll och frigörelse.

Mycket är politiskt, men på ett allmänmänskligt plan. Vem vill väl inte ha till exempel fred och en oförstörd natur? Annat är desto mer svårtolkat, som två bilder med titlarna "Dvärgarnas attityd mot omvärlden" och "Dvärgarnas petrifierade kärlek". Nidbilder eller inte, det som var gångbart 1952 skulle lätt orsaka en PK-storm idag.

I vissa ögonblick påminner Ann-Margret Dahlquist Ljungbergs illustrationer och teckningar om Hans Arnolds koncentrerade bildvärld. Men med en dystopisk ton istället för skräck. De är helt enkelt ganska tunga att ta in.

Just därför känns det riktigt befriande att följa de utlagda spåren in till museets barnavdelning. Vägen dit går genom en labyrint av färgstarka tygtryck med uppförstorade teckningar och på väggarna barnboksillustrationer i megaformat. Dramatiskt, kul och upplyftande. Även om sagorna har några (läs: många) år på nacken och igenkänningsfaktorn är noll, är de intressanta att se. Också ett skönt inslag av färg efter alla svartvita dystopier.

Det hela är mustigt och burleskt, och inte heller här särskilt politiskt korrekt. Kinesrövarna i berättelsen Shanghaj-expressen (1934) utgör inget undantag. De uppfyller alla tidens kriterier för gula faran, inklusive hårpiska och ondskefull uppsyn. Kusligt på flera sätt att se idag.

Trots detta ligger ändå utställningens behållning i illustrationernas livfulla kraft, det starka uttryck som finns i de motiv som främst riktade sig till barn. Hade den rent hypotetiskt visats på någon av Stockholms kulturscener är risken/chansen stor att PK-eliten hade sagt stopp och belägg åt vissa bilder. Jan Lööfs illustrationer av andra folkslag än vita européer (ja, noga räknat är dessa också framställda som karikatyrer) bleknar i jämförelse med dessa skildringar. Frågan är om och hur Ljungbergmuseets publik reagerar på den färgstarkare sidan av Ann-Margret Dahlquist Ljungbergs bildvärld.

Fotnot: Boken Ann-Margret Dahlquist Ljungberg är skriven av Thomas Millroth och ges ut av Almlöfs förlag.