”Det här är helt lagligt och jag har inte begått något brott.”

Så säger aktivisten Elin Ersson tre minuter in i den film som livesändes på Facebook i slutet av juli. Hon filmar då sig själv stående i ett flygplan med destination Istanbul. Syftet är att förhindra att en 25-årig man från Afghanistan deporteras till Kabul, men på planet får hon veta att denne inte är ombord. Däremot sitter där en afghan i 50-årsåldern, även han på väg att utvisas. Hon tar då beslutet att genomföra aktionen för honom i stället. Det slutar med att kaptenen ber henne och mannen att lämna planet, och sedan dess har den offentliga debatten delvis handlat om huruvida aktionen för att hindra utvisningen var laglig eller inte.

Det är lätt att känna med en person som tvingas lämna ett land där han eller hon ser en framtid. Många har därför berömt Elin Erssons initiativ och sett det som ett tecken på medmänsklighet. Även Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg har hyllat aktivisten på Twitter, och skriver bland annat att ”I en rättsstat vågar människor agera mot 'demokratiska' beslut”.

Det fick Advokatsamfundets ordförande att ta ställning från hennes uttalande och betona att detta var just hennes eget och inte Advokatsamfundets.

Anne Ramberg har rätt i att medborgare i en rättsstat ska våga reagera mot demokratiska beslut. Själva definitionen av en rättsstat bygger på tillit, både mellan medborgarna och mellan medborgare och stat. I ett sådant samhälle vågar man säga vad man tycker. Men det är skillnad på att framföra en åsikt och att stoppa myndigheter att göra sitt jobb.

Annons

Fallet med den uppskjutna utvisningen visar nu att lagen vinner över godtycket. För Elin Ersson hade fel. Åklagaren anser att Ersson begick ett brott när hon hindrade flygplanet från att lyfta. Den misstänkta delges därför misstanke om brott, med rubriceringen brott mot luftfartslagen, och åklagaren räknar med att väcka åtal inom kort.

Så agerar en rättsstat. Brottsrubriceringen gäller visserligen luftfartslagen, men genom att den respekteras kan vi upprätthålla en reglerad invandring. Asylrätten ska gälla, och gäller, men den som av myndigheter inte anses ha skäl att stanna ska lämna landet. Det gäller oavsett om utvisningsbeslutet grundas på Migrationsverkets avslag av ansökan om uppehållstillstånd, eller om beslutet har fattats av polisen på grund av brottslighet eller att en person har påträffats utan rätt att vistas i landet.

Eller, för att prata politiska: Ett nej är ett nej.

Att bryta mot lagen för att hindra myndigheter i ett demokratiskt samhälle att utföra sitt uppdrag faller på sin egen orimlighet.

Och, med respekt för besvikelsen hos de människor som inte beviljas uppehållstillstånd är det ett välkommet besked att åklagaren går vidare med åtal — på kort sikt med tanke på att det skipar rättvisa i det aktuella fallet, men framför allt på lång sikt eftersom det upprätthåller förtroendet för rättsstaten.