Den 19 september, omedelbart efter det att valresultatet var klart, inlämnade regeringen Hamrin sin avskedsansökan. Gustaf V menade först att man kanske borde pröva en »allmän medborgerlig samlingsregering«, medan socialdemokraternas ledare, Per Albin Hansson, fann det klart att det borde bli en vänsterregering. Högerledarna, Arvid Lindman och Ernst Trygger, ansåg också att erbjudandet borde gå till socialdemokraterna. Bondeförbundsledaren, Olof Olsson i Kullenbergstorp, talade för en borgerlig samlingsregering, medan Felix Hamrin i egenskap av ledare för de frisinnade och dittillsvarande statsminister underströk att det fortfarande fanns en borgerlig riksdagsmajoritet i båda kamrarna och att bondeförbundet var det enda borgerliga parti som haft framgång i valet. Därför borde Olsson i Kullenbergstorp i första hand tillfrågas om han ville bilda regering.

Vid en intern partiöverläggning godkände de frisinnades förtroenderåd Felix Hamrins hantering av regeringsfrågan, inklusive hans åsikt att budet borde gå till bondeförbundet, men på mötet visades en stor bitterhet från Ekmans sida gentemot Hamrin, och den förre partiledaren mästrade den senare.

Sedan kungen talat med de olika partiledarna gick budet att bilda regering i första hand till Per Albin Hansson. Av intresse är att före den socialdemokratiska partistyrelsens möte den 21 september träffades Hansson och Hamrin i Felix Hamrins hem. Den socialdemokratiske ledaren noterade i sina minnesanteckningar att Hamrin varit välvillig men att han också sagt att hans partigrupp var emot koalition. Hansson drog emellertid den slutsatsen att Hamrin inte skulle komma att bedriva »Carl Gustaf Ekmans politik« mot en social-demokratisk regering. Hamrin visade enligt Hanssons anteckningar »sina bästa sidor«.

I efterhand vet vi att vad som skedde i september 1932 innebar en början till en socialdemokratisk regeringsdominans, som sträckte sig ända till 1976.

För Jönköpings läns del innebar valet att sex borgerliga och tre socialdemokrater blev valda. Av de borgerliga var en från Jönköpings läns valmansförening, nämligen Oscar Johanson. Josef Hamrin stod på andra plats på valmansföreningens lista, så om det hade gått bättre för föreningen skulle han 1933 ha påbörjat en riksdagskarriär (7/9). Jönköpings-Posten hade inte många egna kommentarer till regeringsskiftet, men när regeringen Per Albin Hansson trädde till, uttalade tidningen en skepsis gentemot finansministern, Ernst Wigforss (19/9 och 28/9).

I Jönköpings Läns Tidning skrev lektor Ragnar Olsson att det var allvarligt att så många röstat på kommunister och nationalsocialister, 200000 respektive 14000. Jönköpings-Posten instämde i den bedömningen (14/10).

Annons

För många Jönköpingsbor var Kreugerkraschen en katastrof, men för Jönköpings stad kom också något gott ur katastrofen. I Kreugerkoncernen var ju tändsticksbolaget av central betydelse, och nu uppstod tanken att tändsticksbolagets huvudkontor skulle flytta tillbaka till Jönköping från Stockholm. En uppgörelse träffades, men den blev inte billig för staden. Man skulle betala 200000 kronor i flyttningsbidrag och dessutom 3 miljoner i »ytterligare flyttningsbidrag«. Den preliminära uppgörelsen godkändes av stadsfullmäktige den 17 november, och fullmäktigeordföranden Axel Eurén utbringade ett leve för beslutet som ett av de viktigaste i fullmäktiges historia. Beslutet var med stor sannolikhet inte lagligt, eftersom det var fråga om en kommunal subvention till industriell verksamhet, men ingen Jönköpingsbo överklagade beslutet, så därför vann det laga kraft.

Det hände annat hemskt under året utöver Kreugerkrasch och statsministerlögn. Den 8 mars kunde Jönköpings-Posten berätta att arbetsgivarchefen Hjalmar von Sydows son hade dödat sin far och två tjänarinnor och sedan uppträtt synnerligen kallblodigt men till slut även dödat sin hustru och sig själv.

Vid samma tidpunkt tog Jönköpings-Posten filmcensuren i försvar. Några hade kritiserat dess existens, men Jönköpings-Posten menade att många filmer gränsade till det skabrösa och sedefördärvade och lockade särskilt ungdomen ut på det sluttande planet (9/3).

1932 var ett OS-år, och de olympiska spelen ägde rum långt borta, i Lake Placid och Los Angeles. Sven Lindhagen skrev tidigt om de svenska chanserna i Lake Placid (2/1). Så småningom kunde också rapporteras att Sven Utterberg vunnit 18 km på skidor (11/2).

Men Sverige var i kris och ekonomin var usel, så frågan väcktes av Ernst Killander om inte Sverige borde avstå från sommarolympiaden. Tanken fick stöd av finansministern, Felix Hamrin, och Jönköpings-Posten pläderade också för avstående (28/4). Men därav blev intet, och Sverige deltog.

Det skulle visa sig att det inte minst för Jönköpings del blev en minnesvärd olympiad. Jönköpings-Posten hade en egen korrespondent som följde med de svenska OS-deltagarna och bevakade delar av tävlingarna, och denne korrespondent var ingen mindre än Erik »Spänst« Svensson, »Spänstfenomenet«, som han kallades. Först fick man i Jönköpings-Posten läsa om överfarten på skeppet »Gripsholm«, där idrottsmännen skapade sig en egen idrottsplats. Ett däcksvarv var 200 meter. Sedan fanns bild på deltagarna i New York, och man fick följa färden över den amerikanska kontinenten. I själva tävlingarna gick det mycket bra för »Spänst«. Han blev fyra i längd på 7,41 och tvåa i tresteg på 15,32 (8/7, 13/7, 19/7, 3/8 och 5/8). Det innebär att detta är de bästa prestationer som någon Jönköpingsbo gjort i friidrott någonsin.

Under 1932 skrev Sven Hedin om sin Kinaexpedition i Jönköpings-Posten. Från och med 1931 hade Jönköpings-Posten som medarbetare Harry Blomberg. Han kom från en frikyrklig miljö, hade blivit socialist men fortsatte att intressera sig för kristna människoöden. Under 1932 skrev han bland annat en stor artikel om Martin Andersen Nexø (23/4), och som vi ska se gjorde han också kloka uttalanden om utrikes händelser. Efter hand slöt han sig till Oxford-grupprörelsen. Denna riktning jämte efterföljaren MRA, Moral Re-Armament, kom att bli viktig inom Jönköpings-Posten, då Yngve Hamrin var chefredaktör.

Nazismen alltmer i fokus

När Jönköpings-Posten i sitt första nummer 1931 hade en betraktelse  över världssituationen, var det en dyster bild som målades upp. USA  hade blivit ett offer för världsdepressionen. Tyskland kunde inte uppfylla sina ofantliga skadeståndsförpliktelser, och makt- och allianspolitiken hade fått en ny blomstringstid. Intet skrevs dock om den allt starkare ställning som nationalsocialisterna hade uppnått i Tyskland.

Vid årets slut ställdes frågan »Väktare vad lider natten?« och då sågs kommunismen som det stora hotet (17/12).

Fortsättning följer...