Kvällens viktigaste uttalande kom från publiken. Efter #jkpgåsikts paneldebatt om Spira ifrågasatte Johanna Linder, verksamhetschef på Österängens konsthall, hur det är möjligt att gå så mycket back. "Jag är ingen ekonom, men jag är livrädd för att övertrassera budget, och vi gjorde ett överskott förra året just för att vi håller i pengarna", sade hon.

JP har de senaste månaderna rapporterat om hur Smot, Smålands musik och teater, visar ett stort underskott för verksamhetsåret 2017. Nio miljoner fattades, och en stor del av diskussionerna har kommit att handla om musikaler. Och här ska man vara för eller emot. Musikalförespråkarna uppskattar konstformens tillgänglighet för de så kallade breda massorna, och hoppas att påkostad musikteater kan fånga in nya kulturkonsumenter till smalare föreställningar. Musikalmotståndarna kontrar med ekonomi och undanträngningseffekten, det vill säga att stora, dyra produktioner förhindrar mångfald av god kultur.

Jag kommer inte att ta ställning när det gäller olika kulturformer. Vill ni läsa argument för eller emot sjungande skådespelare är min gissning att debattsidan även framöver kommer att kunna fyllas med insändare i ämnet.

Jag älskade teater redan innan jag visste vad en scen var. Jag var den som var först upp på roliga timmen, som underhöll (?) familj och vänner med Mr Bean-imitationer (!) och som i tonåren hittade improvisationsteatern som organiserad aktivitet. Jag kan, liksom så många andra genomsnittliga kulturkonsumenter, finna glädje i både Mamma Mia och La Traviata.

Men innan vi kan unna oss att argumentera om föreställningar måste vi ta itu med något viktigare: finansieringen. Efter #jkpgåsikt-debatten utvecklar Johanna Linder sitt resonemang för ledarsidan: "Varenda krona man stoppar in i den privata kulturverksamheten ger väldigt mycket tillbaka. Och vi vet att om våra pengar tar slut så finns det ingenstans vi kan gå för att få mer."

Annons

Hennes konstaterande är intressant av främst två skäl. För det första påminner det om att privat verksamhet måste gå runt, annars försvinner den. Samma regler gäller inte offentlig verksamhet. För det andra visar det hur lösningar och idéer föds när inga alternativ finns. Den som är medveten om sina knappa resurser blir kreativ och hittar mindre kostsamma sätt att driva verksamheten.

Och samtidigt – självklart fyller offentligt finansierad kultur en viktig roll i vårt samhälle. Tyvärr finns det ibland en osund föreställning om att just kulturen måste vara fri från ekonomiska hänsynstaganden.

Föreställ er en kombination: det offentligas muskler och det privatas ansvarsfullhet. En stor budget skulle möjliggöra generösa satsningar, samtidigt som omfattningen skulle rimma väl med budgeten.

Till dess måste Ana-nämnden noga kontrollera Spiras ekonomi. Sådana rutiner har etablerats, förklarade paneldeltagaren och regionrådet Malin Olsson (M). Det är en bra början. Utan en ansvarsfull hantering av skatteintäkter försvinner både pengar och förtroende.

De senaste åren har jag följt kulturdebatter i tre städer av olika storlek; Uppsala, Borås och Ulricehamn. Debatten har gällt satsningar på kongress- och kulturhus, och precis som inför beslutet för tio år sedan om att bygga Spria har olika intressen ställts mot varandra. Städernas varierande storlekar till trots går det att se en gemensam nämnare: de växer. Och den som växer måste hitta en ny identitet. Detsamma gäller Jönköping.

Jönköping är folkrik som stad och region. Men vi är inte Stockholm, Göteborg eller Malmö. Däremot ligger vi strategiskt nära landets tre största städer.

Det finns ingen magisk skattkista att ösa pengar ur. Ändra den osunda föreställningen – sedan kan vi njuta av föreställningar som är anpassade till vår plånbok.