Roy Anderssons nya film "Om det oändliga" utgör ett slags fortsättning på en trilogi, egensinniga filmer som under de senaste tjugo åren har uppmärksammats över hela världen. ”Sånger från andra våningen” (2000), ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014) har rosats av kritiker och belönats i såväl Cannes som Venedig.

Det är på sätt och vis Roy Anderssons andra genombrott som filmskapare. För det började med en helt annan sorts film. I jämförelse med hans senare filmer är Roy Anderssons debutfilm så annorlunda att det är svårt att tro att den är gjord av samma regissör.

”En kärlekshistoria” kom 1970 och blev en omedelbar klassiker. För mig och många andra är det ett halvt sekel senare en favorit i svensk film. Det handlar om Annika och Pär, ett par i yngre tonåren, och en kärlekshistoria som skulle få de mest cyniska hjärtan ett mjukna. Filmen skildrar deras kärlek så fint och innerligt, utan spår av sentimentalitet, och den fångar tonsäkert ungas sätt att tala och tänka.

”En kärlekshistoria” ställer ungdomarnas kärlek mot vuxenvärldens obegripliga tristess. Den unge regissören hade hittat sin stil i en filmisk naturalism som lånade från den nya vågen av tjeckiska och polska filmer, och inte minst den italienska neorealismen som de Sicas "Cykeltjuven". I en politisk tid passade Roy Andersson dessutom på att smyga in en skildring av klass (det var egentligen filmens utgångspunkt). Pär kommer från en hederlig och rättfärdig arbetarfamilj, medan Annikas pappa får representera medelklassens förljugenhet.

Annons

”En kärlekshistoria” har bidragit med flera klassiska scener i svensk filmhistoria. Som när Pär kommer tillbaka till Annika, slänger moppen på grusplanen och omfamnar henne (alla som har sett filmen vet vilken scen jag menar). Kräftskivan som avslutar filmen är ett mästerverk i sin egen rätt.

Roy Anderssons filmer

En kärlekshistoria, 1970

Giliap, 1975

Sånger från andra våningen, 2000

Du leva..

Roy Anderssons filmer

En kärlekshistoria, 1970

Giliap, 1975

Sånger från andra våningen, 2000

Du levande, 2007

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, 2014

Om det oändliga, 2019

Kortfilmer:

Någonting har hänt, 1987

Härlig är jorden, 1990

”En kärlekshistoria” framstår som en perfekt film i alla avseenden, men när Roy Andersson har uttalat sig i senare intervjuer märks ett visst missnöje. Flera årtionden senare stör det honom att han på grund av något tekniskt fel tvingades klippa i middagsscenen, att "fuska" som han säger. Han sökte redan då ett nytt filmspråk, ett annat sätt att berätta.

Lika mycket som kritiker och publik älskade "En kärlekshistoria" tyckte de illa om Roy Anderssons uppföljare "Giliap". Den sågs faktiskt som ett fiasko av stora mått, och misslyckandet ledde till att regissören inte skulle göra spelfilm igen på tjugofem år.

Efter ”Giliap” betraktades Roy Andersson som en föredetting som fick ägna sig åt att göra reklamfilm. Vilket han gjorde mycket framgångsrikt. Det var inom reklamfilmen som han förfinade sin speciella stil: långa tagningar utan klipp och grådaskiga scenografier med grådaskiga människor som uttalade sina repliker med entonig stämma. Inte utan komisk effekt.

Roy Andersson gjorde mängder av prisbelönade reklamfilmer, vilket gav honom en självständighet som andra svenska filmare bara kan drömma om. När han så småningom gjorde comeback med en ny spelfilm var det med en ovanlig stil och en säregen humor: Ibland är verkligheten så mörk och bister att man bara måste skratta åt eländet. Roy Andersson har lyckats skapa filmkonst som är helt unik, även i ett internationellt perspektiv.

Scen ur filmen "Om det oändliga". Roy Andersson arbetar med omsorgsfullt komponerade tablåer.
Foto: TriArt

Regissören är modig, för att inte säga dumdristig, och gör filmer som saknar huvudperson i vanlig mening. Hans senare filmer har inte någon egentlig intrig, snarare en röd tråd. Roy Andersson är lika kompromisslös när det gäller hur filmens stil. Att klippa mellan hel- och närbilder är själva grundstenen i det konventionella filmspråket. Närbilden ger känslomässigt engagemang i rollkaraktären och blandningen av bildutsnitt ger driv åt berättandet i klippningen.

Roy Andersson bryr sig inte om något av detta, utan arbetar istället med omsorgsfullt komponerade tablåer. För honom är den långa och obrutna tagningen äkta och sann.

I direkt motsats till moderna filmare som arbetar med snabba klipp och mycket action, vill Andersson att publiken ska stanna upp och reflektera. Åskådaren kan upptäcka saker i den komplexa bilden, utan att påverkas av klippningen. Han gör film som konstverk som vill förändra hur vi ser och tänker.

Det finns ett allvar hos filmskaparen Roy Andersson (det var inte en tillfällighet att han gav ut en bok med titeln "Vår tids rädsla för allvar"). Samtidigt vet alla som har sett och hört intervjuer med regissören att han har nära till skrattet. Värmen i hans personlighet syns i hans filmer - även när de visar de mest depressiva miljöer, även när de skildrar ensamma och förtvivlade människor.

Värmen fanns definitivt i "En kärlekshistoria" och den finns även i hans sena filmer – om än på ett helt annat sätt.

Se ett klipp ur Roy Anderssons nya film här: