För drygt ett år sedan fick den amerikanske historikern Robert Paxton frågan om han ansåg att Donald Trump är en fascist. Paxton är en samtidens mest inflytelserika forskare på fascism, bland annat genom sin bok "The Anatomy of Fascism" (2004).

Paxtons svarade att "Jag är försiktig med att använda termen 'fascism' för brett. Men jag anser att Trump utnyttjar fascistiska teman. Han frossar i fascistiska tekniker." Med andra ord, Donald Trump är inte en fascist enligt en akademisk definition - men han använder redskap ut fascismens ideologiska verktygslåda.

Det är något Trump fortsatt göra även som president. Framför allt har han aktivt ägnat sig åt en grundläggande fascistisk metodik - att underminera demokratin inifrån.

Trump har ifrågasätt rättsystemet, etablerat "alternativa fakta", avskedat FBI-chefen, försökt lägga ner oberoende utredningar och allvarligast av allt, attackerat den fria pressen som han kallat "enemy of the people". Fullblodsdiktatorer har uttalat sig subtilare.

Att politiska krafter som inte alltid kan definieras som "fascistiska" använder fascistiska metoder kan framstå som förvirrande. Men det är ett faktum i dagens politiska landskap där högerextrema, nationalistiska och populistiska rörelser aktivt försöker dumpa historiskt tyngande bagage för att vinna parlamentariska framgångar. Man har gjort sig av med symboler, uniformer och alltför utopiska framtidsvisioner.

"Avståndstagandet" har dock främst varit semantiskt - att ta avstånd från eller byta ut rasistiska och nedvärderande ord och begrepp. Till exempel talar man om "kulturer" istället för "raser". Medlemmar som inte klarat av att hålla tungan rätt i min har kastats ut. Rörelser från Front national till Sverigedemokraterna har gjort detta. Däremot har det aldrig varit lika självklart att ta avstånd från fascistisk metodik.

En central fascistisk metod är att bryta ner allmänhetens förtroende för parlamentarisk demokrati, fri press och en demokratisk offentlighet - genom att avslöja dessa som falska, ineffektiva och korrupta.

Det handlar om att blotta att bakom dessa förment demokratiska institutioner gömmer sig en makt-, kultur- och medieelit som i själva verket manipulerar och håller tillbaka folket - och naturligtvis det parti eller den rörelse som anser sig företräda dem.

Demokratin är bara en fasad, en Potemkinkuliss. Metoden för att avslöja denna lögn går ut på att vända demokratin mot sig själv, en teknik dagens populistiska och högerextrema rörelser har förfinat.

I Sverige skulle man kunna säga att denna metod fick sitt genombrott med Sverigedemokraternas valfilm 2010, där en "svensk" pensionär ställdes mot kvinnor i burka. Strategin var att göra en film så grov att den testade gränsen för vad som kunde visas i en tv-kanal.

Skulle reklamfilmen visas i tv skulle den nå miljoner tittare - skulle den stoppas, vilket TV4 gjorde, skulle partiet kunna påstå sig vara utsatta för politisk censur och anta offerrollen. Uppmärksamheten skulle ändå leda till att hundratusentals nåddes av filmen på nätet. Det viktiga var att i båda dessa scenarier uppnåddes målet. Det var, med andra ord, en vinn-vinn-situation för Sverigedemokraterna.

Strategin har sedan återupprepats, till exempel när SD köpte affischplats i Stockholms tunnelbana under hösten 2015 för att på engelska be utländska besökare om ursäkt för "tiggare".

Annons

Syftet med denna kampanj var naturligtvis inte att nå turister på Sverigebesök - utan att provocera fram en intern debatt, vilket lyckades när affischerna revs ner och SL efter påtryckningar stoppade delar av kampanjen. Återigen kunde man axla offerrollen och utpeka medier och eliten som censurivrare.

Tack vare Sverigedemokraternas framgångar har även andra i den högerextrema miljön börjat anamma metoden. Det i ljuset av detta vi bör betrakta Svenska motståndsrörelsens demonstration på första maj i Falun och deras försök att delta under årets Almedalsvecka. Men också den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro på Bokmässan i Göteborg.

Framför allt Nya Tider har väckt en upprörd debatt om yttrandefrihet, där bokmässans ledning har utsatts för hård kritik. 2017 kommer (i dagsläget) 200 författare bojkotta bokmässan på grund av tidningen tillåts ställa ut, däribland ledamöter i Svenska Akademien som Peter Englund och Sara Stridsberg.

Även stora förlag som Bonniers och Natur & Kultur har kritiserat ledningens hållning. Det är ingen underdrift att påstå att konflikten hotar mässans unika ställning som mötesplats i Sverige.

Det finns, vilket de senaste månadernas debatt visat, goda argument både för att bojkotta och närvara på mässan. En fråga vi dock, utöver bojkott eller inte, bör diskutera är högerextrema aktörers strategi att göra intrång i viktiga offentligheter.

Vinsten för Nya Tider är uppenbar, stor medial uppmärksamhet - vilket leder till högre besökssiffror, vilket i sin tur motiverar ett högre presstöd.

Men intrånget har också ett djupare syfte, det handlar i grunden om att förstöra, sabotera och överta demokratiska offentligheter och mötesplatser. För detta syfte har utnyttjandet av yttrandefriheten blivit det viktigaste vapnet i den postfascistiska verktygslådan.

Sverigedemokraterna, Nya Tider och Svenska Motståndsrörelsen tränger in i offentligheter som självutnämnda fanbärare och försvarare av yttrandefriheten. De är fullt medvetna om att deras närvaro kommer väcka anstöt, avsky, protester - vilket är själva syftet. De är inte där för att delta som en aktör bland andra, utan för att kidnappa denna offentlighet.

Precis som i fallet med Sverigedemokraternas valfilm resulterar det ofta i en vinn-vinn-situtation. Tilläts de inträde leder protesterna detta utlöser ofta till att de hamnar i centrum av denna offentlighet. Nekas de tillträde kan de hävda att dessa offentligheter inte står upp för yttrandefriheten.

Motståndarna utmålas därmed som hycklare som inte ens kan försvara grundläggande demokratiska rättigheter. Ur ett högerextremistiskt perspektiv blir detta en attack mot demokratins hjärta: Varför ska vi försvara dessa rättigheter när demokratins företrädare inte ens kan göra det?

Det är viktigt att poängtera att högerextrema och populistiska rörelser inte är intresserade av den juridiska yttrandefriheten, utan den "upplevda" yttrandefriheten - med andra ord vad allmänheten tror är yttrandefrihet.

De utnyttjar det faktum att den allmänna kunskapen om yttrandefrihet är låg och tyvärr ofta mer färgad av amerikansk populärkultur än vår svenska yttrandefrihetstradition.

Argument som att bokmässan är en privat aktör och därför kan bestämma vilka som ska delta - kan ur detta perspektiv avfärdas som en teknikalitet.

Man kan naturligtvis argumentera för att vi inte ska bry oss om eller anpassa oss efter högerextrema rörelsers strategiska mål. Men vi bör ända ställa oss frågan - går vi i den fascistiska fällan?