Inför statsministeromröstningen liknade ledarsidan Stefan Löfven (S) vid en trött pappa som försöker handla mat i sällskap av fyra barn. Det är ett evigt förhandlande för att få alla nöjda så att man kan betala och åka hem, helt enkelt.

Nu är han hemma. Hemma och lättad, men samtidigt uppenbart omskakad över hur nära det var att han misslyckades med sitt uppdrag. Det kan tyckas oklart vad partiet egentligen står för i dag, men en sak är säker: Socialdemokraterna gör allt för att behålla makten.

Detta framgick även under måndagens regeringsförklaring, som lästes upp på förmiddagen och följdes av pressträff, skifteskonselj och det traditionsenliga ”skolfotografiet”. Genomgående för det politiska innehållet och laguppställningen av statsråd är avsaknaden av överraskningar. Borta är politiskt oprövade kort som den tidigare programledaren Alice Bah Kuhnke var när hon utsågs till kultur- och demokratiminister i Löfven-regeringen 2014. Att välja den erfarna partisekreteraren Amanda Lind (MP) är så nära det går att kombinera en miljöpartist med att ändå ta det säkra före det osäkra.

Själva regeringsförklaringen hade statsministern i stort sett kunnat skippa. Det hade räckt att hänvisa till januariavtalet, alltså överenskommelsen mellan C, L, S och MP som möjliggjorde en mittenregering. Det långa anförandet i riksdagens talarstol var mer eller mindre en uppläsning av det dokument med 73 punkter som de fyra partierna för en vecka sedan slutligen kunde enas om. Lika ovant det är att höra S-ledaren lova reformer som för politiken i en tydligt borgerlig riktning, lika uppenbart är det att löftena smärtar partiet mindre än att se makten glida ur händerna.

Annons

Bara på en punkt syns antydan till en chansning: att plocka tillbaka Anders Ygeman (S), den tidigare inrikesministern som fick offras i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen, detta för att få Alliansen att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring mot regeringen. Nu blir han alltså energi- och digitaliseringsminister. Någon Ygemania är knappast att vänta, men syftet är naturligtvis att först smyga in honom, för att sedan successivt ge honom mer framträdande roller i regeringen.

När Löfven betonade att den nya inrikesministern, Mikael Damberg (S), ansvarar för Polisen var det som att han kastade tillbaka åhörarna till våren 2018, då när S och M under valrörelsens tidiga skede försökte övertrumfa varandra i vem som kunde ha tuffast politik för brott och straff.

Relaterat: Ledare: Högre krav — och lön — stärker polisyrket

Vikten av straffskärpningar, satsningar mot gängkriminalitet och behovet av fler poliser visar visserligen på en välkommen medvetenhet om våra samhällsproblem. Samtidigt – det räcker inte att snacka. Poliserna blir faktiskt inte fler bara för att Löfven säger att de ska öka med 10 000 till 2024. Statsministern konstaterade nöjt att två nya polisutbildningar i dagarna välkomnar nya rekryter. Tyvärr nämnde han inte att många platser på polisutbildningarna gapar tomma eftersom de sökande inte håller måttet. Polisyrket ska bli mer attraktivt, heter det. Och nummer 69 i januariavtalet handlar om att bättre villkor ska ge just detta.

Bland det första den nya regeringen bör ta tag i är därför att förändra vägen till och arbetslivet som polis. Om unga män och kvinnor ska söka sig till polisyrket måste både antagningskrav och löner öka. Med Jan Björklund (L) som liberal vakthund finns det goda chanser att det blir verklighet.

Genom regeringsförklaringen har väljarna fått veta vad regeringen ska genomföra. Nu förtjänar de att höra hur och när reformerna blir verklighet. Vägen dit lär bli krokig, men att gå vilse är inget alternativ.

Stefan Löfven har lämnat matbutiken och fixat middagen, men har just insett att han måste skynda till kvällens orienteringsträning, där han råkar vara tränare. Nu ska han vägleda lagmedlemmarna genom den kuperade terrängen där 73 kontroller är utplacerade. Missar de kontrollerna kommer de inte i mål.