Efter valet bestämde sig de unga företrädarna för socialdemokraterna Lars Isaksson och moderaternas Per-Anders Johansson att ta över. Man gick ut till de andra partierna med förslag om samlingsregering. Minns inte om vänstern fick vara med. Vi andra fick vara med och dela på ordförandeposterna. Som ledare för det största partiet blev Lars Isaksson regeringschef och Per-Anders Johanson vice ordförande. Om jag minns rätt blev Göte Nilsson, centern, andre vice. Folkpartiets John Westlin och jag, som då representerade Kristdemokraterna, fick var sitt ”insynsarvode” vilket tillsammans med ordförande- och styrelseuppdrag gav oss ekonomisk möjlighet att helt satsa på landstingspolitiken.

Det blev några intressanta år. Jag trivdes mycket bra med att vara en del av en samlingsregering. Det var högt till tak och vi kunde som olika partier behålla vår profil men ändå samarbeta på ett konstruktivt sätt. Tillsammans la vi grunden för en stabil ekonomi. Det nya länssjukhuset skulle byggas och vi gjorde det utan lånade pengar tack vare att inget parti sysslade med överbudspolitik.

Till bilden hör ju att det är mycket få frågor i kommuner och landsting/regioner som är blockskiljande. Det handlar mycket om sunt, lokalt förnuft. Sällan är det stora skillnader om skatteuttaget. Privatiseringar är den fråga som skiljer men även här kanske det kan göras kompromisser.

Annons

Det parlamentariska läget är knepigt. Inget block har fått så stort stöd av väljarna att det ensamt kan bilda majoritet. I den situationen borde partierna ta sig en ordentlig fundering på frågan om samlingsregering skulle kunna vara ett alternativ.

Erland Skagerö