Runt bordet i konferensrummet på hotellet i Stockholm sitter publicister och journalister från landets alla hörn. Alla har vi lämnat våra redaktioner för att diskutera en allt vanligare situation för oss själva och våra medarbetare. Dagen ska ägnas åt ”Ett allvarligt hot mot demokratin”.

Föreläsaren Lisa Bjurwald, journalist och författare, visar oss siffror.

• Fyra av tio svenska mediehus har utsatts för hot.

• Journalister är i dag hotade i större utsträckning än politiker, poliser, domare, åklagare och tulltjänstemän.

Sen berättar hon om hot hon själv utsatts för – och jag undrar vad i hela friden som pågår.

I augusti 2016 fick Lisa Bjurwald, i egenskap av kolumnist på Aftonbladet, anonyma mejl från en privatperson som hotade henne till livet. Mejlen innehöll också sexuella hot. Lisa – journalisten – skulle skäras sönder, halshuggas, dödas.

Rättsväsendet spårade avsändaren, en sedan tidigare ostraffad 55-årig kvinna hemmahörande i norra delarna av Sverige. I maj dömdes hon till villkorligt och dagsböter för olaga hot. Kvinnan erkände att hon stod bakom mejlen – men förnekade brott.

– Jag tycker att det är min rättighet att skriva så, även om man kan tycka att det är fult gjort att formulera sig som jag gjorde, sa hon, enligt en artikel i Aftonbladet om domslutet.

Journalistiken är en viktig grundbult i demokratin. Utan lokala reportrar som granskar, berättar och avslöjar riskerar medborgarna att gå miste om väsentlig information om sitt lokalsamhälle. Makthavare skulle få fri lejd, mörka krafter skulle kunna härja fritt – och tunga beslut skulle kunna fattas om allt från dina skattekronor till självbestämmande utan att du har möjlighet att påverka – eller ens tycka till.

Gudarna ska veta att vi gör misstag och att vi är långt ifrån felfria – men det borde vara självklart för var och en att samhället mår bra av stark och fri journalistik – och att den och de som verkar i den är värd respekt och försvar.

Ändå sitter vi alltså här och pratar om att journalister hatas och hotas – för att de gör sitt jobb. Hoten går ibland så långt att enskilda faktiskt tvekar att rapportera vidare, av rädsla för hur det kan drabba journalisten själv eller dennes familj. Hotarna kan nämligen sin grej – de skrämmer, de gör det ordentligt och de kommer nära. Ibland så nära som journalistens hem.

Lisa Bjurwald berättar vidare om polisens arbete med problemet. De är också närvarande vid mötet i Stockholm – och just dessa polisrepresentanter har goda saker att förmedla. De ingår i en särskild grupp som har i uppgift att jobba med bland annat hot mot journalister. Myndigheten har alltså kraftsamlat för att jobba specifikt med detta allvarliga hot mot demokratin – men bara i storstäderna. Utanför Stockholm, Göteborg och Malmö lyser dessa särskilda satsningar med sin frånvaro – och landsbygdens journalister har härmed att förlita sig på polisens ordinarie verksamhet.

Det behöver inte alls innebära att inte tillräckligt eller ens inget görs – men tyvärr ser vi faktiskt exempel på att just så sker.

Annons

Hallpressen har, på eget bevåg, etablerat en kontakt med polisen lokalt för att vi ska få snabb kontakt med ordningsmakten för att kunna rådgöra och resonera om eventuella hotsituationer – och dessbättre är vi relativt förskonade. Men problemet finns även hos oss. Vi tillhör ju riskbranschen – vi är journalister.

Hatet som riktas mot oss är bara några tangenttryck bort och kommer oftast på Facebook eller mejl. Orden kan vara anonyma men icke desto mindre kraftfulla och känns inombords. Vi kan tåla mycket och vi välkomnar kritik – men ska inte behöva utstå vad som helst.

Mötet går vidare. Vi workshoppar kring hur vi skulle agera i olika hotfulla situationer. Polisanmäla eller inte? Ta kontakt med avsändaren? Hur agerar vi i tid?

Lisa Bjurwald fortsätter att berätta. Vilka är det som hotar och hatar? Dessvärre – och det är här det blir riktigt skrämmande – är det inte ”bara” extremorganisationer eller politisk ytterkant som står för den här smörjan. Det är vanligt folk. Privatpersoner. Medborgare ger sig alltså på den kraft som har i uppdrag att försvara och upprätthålla den lokala demokratin i deras eget samhälle.

Någonstans tycks vi alltså vara tvungna att börja med oss själva. Hur ser vi på journalistiken? Vad betyder den för oss – för dig?

Fråga dig hur Jönköping skulle fungera utan journalister. Fråga dig vem som skulle berätta om vad som sker bakom stängda dörrar i rådhuset, på tingsrätten eller i maktstarka företagskorridorer om inte vi fanns.

Fråga dig vad som skulle hända om vi, som finns till för att blottlägga och upplysa, skrämdes till tystnad.

Svaret hänger i luften runt konferensbordet i Stockholm där jag och publicisterna sitter. Vi vill egentligen inte klä det i ord.

Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén gör det dock i sin kommentar om domen efter hoten mot redaktionens medarbetare:

- Rädda journalister är dåliga journalister och ingen är betjänt av dåliga journalister.

Efter mötet är jag förbannad och orolig. Vart är vi på väg? Varför ska vi behöva prata om detta, i dag, i Sverige, 2017?

Nu ska vi göra det igen, i samband med Mänskliga rättighetsdagarna i Jönköping.

Och det är nödvändigt.

Än värre blir det nämligen om vi gör det som är rubriken för samtalet - och skräms till tystnad.