Den sorgsnaste låt jag känner till är Antony Hegartys ”Another World” där hon sjunger om en värld där allt levande håller på att gå förlorad. Med hjälp av upprepningen ”I’m gonna miss …” förstärks det oåterkalleliga i saknaden av havet, snön, bina, träden, fåglarna, vinden som kysst henne så länge.

Fakta: Lyrik

"Antropocen. Dikt för en ny epok"

Jonas Gren

10TAL Bok

Fakta: Lyrik

"Antropocen. Dikt för en ny epok"

Jonas Gren

10TAL Bok

Popmusik har den här direktheten som poesi sällan har. Fast Jonas Gren gör något lika effektivt med sin nya bok ”Antropocen”, där en liknande upprepning – ”Jag tror på …” – i det avsnitt som heter ”Credo” faktiskt åstadkommer dikt som är lika direkt och drabbande som Antonys sång. Gren tror på kottarna, valarna, ranunkeln, vårfloden, nattfjärilen, och upprepningen blir ett inskärpande mantra.

Antropocen är ju den vedertagna termen för den period där vår resursanvändning sätter avtryck på klimatet och växtligheten. De flesta vill se industrialismen som epokens inledning, men Gren väljer 16 juli 1945, med den första amerikanska kärnvapensprängningen i New Mexiko.

Annons

Nu är Grens ärende i första hand inte att ge oss dåligt samvete för usla prioriteringar, även om han har en kuslig bild för hur vi häller hjärnsubstansen i flygplansmotorn. Men hans budskap innehåller mindre av klagomålets återvändsgränder, och mer av hoppets konstruktiva förslag: ”Enda sättet: / Att dansa med / och med tiden / förändra dansen”.

I sviten ”Mörkervarelser” skriver han om fästingen, tagelmasken, amöborna, extremofilerna. Det är ett faktum att det finns varelser som är mer lämpade att överleva än oss människor. Det som eventuellt kan rädda oss är att vi ersätter arrogansen med ödmjukhet.

Märkligt nog känner jag igen Edith Södergrans rad ”Jag står på sol” inne i den här sviten, och det är oerhört snyggt gjort. Den här typen av samplingar har blivit tröttsamt i modern poesi, men när det någon gång fungerar – som här – ger det dikten liv och ljus och – ja, sol. Även andra poeters rader smygs in, som Pär Lagerkvist men också Inger Christensen, som med sin dikt ”Alfabet” gjorde exakt det Antony och Gren gör, det vill säga arbetar med upprepningen. I hennes fall ordet ”finns …”, som ger emfas åt allt som är värt att rädda.

Gren skriver med ovanlig språklig precision: nedtonat, skarpt, sakligt uppfordrande. En lång dikt kallad ”Nekrocen” (du har stor nytta av bokens utmärkta ordförklaringar) lånar struktur från Allen Ginsbergs majestätiska långdikt ”Howl”. Hos Gren övergår ett vemodigt ursinne i sarkasm: ”Jag såg de bästa hjärnorna framställas som orakel De protesterade och fick / sommarprata i radio Med villkoret att de inte förhöll sig till lögner”.

Det är ingen självklarhet att ekodikt blir lyckad poesi. Grens bedrift består i att han inte låter allvaret tynga innehållet. Han skriver anspråksfull dikt som ändå är lätt att ta till sig, tack vare förankring i sakkunskapen. Jag tror på litteraturens förmåga att åstadkomma förändring, jag tror på poesin, jag tror på Jonas Gren.