Även annat hände 1921. Skattebetalarnas förening bildades med vice häradshövding Marcus Wallenberg som ordförande. Josef Hamrin och Jönköpings-Posten gick omgående med i den nya organisationen (5/4 och 8/4).

Efter två kortvariga ämbetsmannaregeringar tillträdde en ny ministär Branting i oktober. Jönköpings-Posten kommenterade att Branting, som nu var både statsminister och utrikesminister, var mycket överlägsen sina statsråd (12/10).

I fråga om utrikespolitiken var Jönköpings-Posten upprörd över att Nationernas Förbund beslöt att Åland skulle tillhöra Finland, detta mot ålänningarnas egen vilja (12/5 och 27/6). Två internationella engagemang är av intresse. Den 18 mars publicerades ett upprop för Armenien med Natanael Beskow som förste undertecknare. Intet folk sades ha lidit så mycket som det armeniska. Den 28 november restes frågan varför Sveriges folk inte hjälpte estlandssvenskarna. Svenskarna hade hjälpt tyska, österrikiska och tjeckiska krigsbarn. Varför hade inte svenskarna, trots upprepade maningar, bistått »sina egna i främmande land«? Estlandssvenskarna hade kämpat »sin långa, tunga, ensamma kamp för vårt språk och vår ras«.

En artikel av lokalt intresse var införd den 30 juli. Där beskrevs hur Jönköpings-Posten än en gång anordnat de gamlas utfärd till Visingsö.

1922 skulle bli avgörandets år. Tidigt på året hade Jönköpings-Posten en ledare med rubriken »Mörka symptomer« (13/1). Där talades om djup mänsklig förnedring i Tyskland och tilltagande spritmissbruk. I Sverige dansades det på guldkrogarna bittida och sent, och det var dekadenta danser. Europa visste att man dansade på en vulkan, och möjligen var det därför man dansade. Samtidigt samlades de ryska trupperna allt tätare bakom Ladogas förlåt. Därefter kom Jönköpings-Posten in på lokala förhållanden. Till sommaren skulle Jönköpings läns hushållningssällskap anordna ett lantbruksmöte och en industriutställning, och då önskade man ha dansbanor och dessutom utskänkningsrättigheter.

Knappt två veckor senare diskuterade Jönköpings-Posten i en ledare relationen mellan valmansföreningen och rikspartierna. Tidningen menade att det borde finnas ett parti på riksplanet som svarade mot Jönköpings läns valmansförening. Det var tydligt att Jönköpings-Posten inte gillade att valmansföreningens riksdagsledamöter ingått i högerns riksdagsgrupper, och tidningen erinrade om att Erik Räf i början av sin riksdagsperiod varit politisk vilde.

Den 18 februari meddelades att 72 riksdagsledamöter motionerat om förbudsomröstning, och den 25 i samma månad ägde vad som kallades ett upplysningsmöte rum i Immanuelskyrkan i Jönköping. Mötet var anordnat av De kristnas förbudskommitté i Jönköpings län, Jönköpings kvinnliga förbudskommitté och Jönköpings allmänna nykterhetskommitté. Hovpredikant Eskil Andræ talade och dessutom en redaktör från Minneapolis. Mötet antog en resolution med följande innehåll:

Medborgare i Jönköping samlade till möte i Immanuelskyrkan vilja härmed till länets herrar riksdagsmän, valda på förbudsvänligt program, rikta följande uttalande. Det från supfrihetsvänligt håll framförda kravet att kvinnornas och möjligen vissa manliga åldersgruppers röster skola särskiljas vid en blivande folkomröstning, kan ju icke innebära annat än en avsikt att olika gradera rösterna.

Mötet sade sig föredra ingen folkomröstning alls hellre »än en sådan som var utformad av supfrihetsvännerna och avsedd att användas till vapen i kampen mot förbudet«.

Men en dryg månad senare beslutade riksdagen att en förbudsomröstning skulle äga rum under år 1922 men med särskiljande av manliga och kvinnliga röstande. Jönköpings-Postens ledare hade rubriken »I förbittringens tecken« (8/4).

I Jönköpings Läns Tidning skrev Felix Hamrin en artikel som med gillande avtrycktes i Jönköpings-Posten. Han framhöll att de första kvinnornas inträde i riksdagen beledsagades av ett beslut om att när det gällde en av landets största sociala och ekonomiska frågor skulle de ej räknas som med männen jämställda medborgare.

Det kan noteras att riksdagsmajoriteten inte behövde avse att lägga mindre vikt vid kvinnornas röster; man önskade ha ett så informativt underlag som möjligt efter folkomröstningen och före ett riksdagsbeslut.

Någon passivitet eller något röstskolk blev det inte fråga om på grund av särskiljandet mellan manliga och kvinnliga röster. Den 15 april var ett upprop infört i Jönköpings-Posten, bakom vilket stod Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling, Riksutskottet för de kristnas förbudsrörelse och Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete. Budskapet till Sveriges folk var: »Fram till den avgörande striden för vår frihet från rusdrycksslaveriet. Ingen får hålla sig undan, ingen tröttna eller svika. Varje dag, varje timme måste effektivt utnyttjas av Sveriges nykterhetsfolk.«

Från april till augusti utkämpades en bitter opinionsstrid, som tycktes mycket ojämn. Mot förbudet kämpade alla högertidningar. Möjligen kan man säga att Jönköpings-Posten var ett undantag, om man karakteriserar Jönköpings-Posten som högertidning. De socialdemokratiska tidningarna hade i denna fråga en låg profil, men Ny Tid var mot förbudet, medan Smålands Folk-blad liksom Dalademokraten var för.

Annons

De stora liberala tidningarna var energiskt mot förbudet, Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Göteborgs-Posten intog en närmast neutral hållning. Den enda storstadstidning som var för förbud var Svenska Morgonbladet. Denna tidning hade efter Paul Waldenströms död 1917 övertagits av ett frisinnat och frikyrkligt konsortium och var denna falangs främsta företrädare inom det frisinnade partiet, då Afton-Tidningen tynade bort.

Förbudet hade sitt stöd i frisinnade landsortstidningar: Vestmanlands Läns Tidning, Eskilstuna-Kuriren, Falu-Kuriren, Västernorrlands Allehanda, Jämtlands Tidning och Västerbottens-Kuriren. Flera mindre tidningar med frisinnad inriktning var på samma linje: Jönköpings Läns Tidning, Västerviks-Posten, Nerikes-Tidningen, Ljusnan, Hudiksvalls Nyheter och Norra Västerbotten.

Mot förbudet pläderade några frisinnade landsortstidningar: Upsala Nya Tidning, Östgöten, Nerikes Allehanda, Kalmar, Hallands-Posten och Mellersta Skåne.

I Jönköping var sålunda läget att förbudet stöddes av Jönköpings-Posten, Jönköpings Läns Tidning och Smålands Folkblad, medan endast Smålands Allehanda bekämpade förbudet.

Tonen var ofta hätsk i debatten. Vi vet redan att förbudsmotståndarna i Jönköping kallades »supfrihetsvänner«. Förbudsmotståndarna bildade LFUF, Landsföreningen för folknykterhet utan förbud. Västerbottens-Kuriren uttydde initialerna till Landsföreningen för upplyst fylleri och dess bildande sades ha försiggått »under stort bifallsgny från den spritgalna pressen«. På den motsatta sidan var förmodligen Torgny Segerstedt i GHT främst i förakt för sina meningsmotståndare:

Läseriet och förbudsfanatismen äro yttringar av samma sinnesart. Det är tyngden och mörkret och grubbleriet i de ensliga stugorna i våra folkfattiga bygder, som återspegla sig i denna tankevärld. Dess synkrets är trång, och luften är syrefattig och instängd.

Segerstedt menade att förbudsfanatismen inte hade någon »inre frändskap med liberalismen«.

Jönköpings-Posten hävdade att de utländska exemplen stödde förbudssidan. Det amerikanska förbudet var en väldig succé enligt en juridiskt bildad kvinna som vistats 30 år i USA (1/5). Josef Hamrin reste under sommaren med sin hustru Beda i Finland. Han konstaterade att av de politiska partierna var endast Svenska folkpartiet emot förbudet och han hade inga negativa effekter av förbudet att rapportera (10/7, 22/7 och 5/8).

I en ledare den 13 maj talades om »det himmelsskriande rusdryckseländet i Sverige«. Den 14 juni publicerade Jönköpings-Posten ett särskilt förbudsnummer, som bland annat innehöll ett uttalande av kronprins Gustaf Adolf från början av sommaren 1914, som sade: att det folk som först befriar sig från spritens skadliga inflytelser, det har därmed skaffat sig ett betydligt försteg framför andra nationer under den visserligen övervägande fredliga men dock intensiva kampen för tillvaron. Jag hoppas det skall bli vårt folk som först vet att skaffa sig det övertaget.

Ibland återkom klasskampsperspektivet. Jönköpings-Posten angrep överklassen som inte kunde tänka sig fester utan sprit (20/7). Omedelbart före själva omröstningen publicerades en dikt av Johan Bergman, där en strof lydde:

Mot det nej de ropa alla

de som rang och titlar ha

låt mot himlens skyar skalla

djupets millioner ja.

Dagens Nyheter, som förde en ivrig kampanj mot förbudet, hade den 27 juli en rapport från en utsänd medarbetare i Jönköping, införd på tidningens första sida under rubriken Förbudsfolkets färla ligger tung och hård över Smålandsbygden«:

Nog har det förut varit bekant att man på extremt förbudshåll inte är så alldeles nogräknad i valet av vapen i den kamp för och emot förbudet som med var dag blir allt intensivare men ingen som inte varit i tillfälle att i detta högkvarter på närmare håll ta del av stridsmetoderna torde vara i stånd att bilda sig någon föreställning om i vilken utsträckning rosten tillåtits att angripa klingorna. Det är inte någon överdrift om man säger att en stor del av Jönköping är underkastad ett fullständigt terroristvälde med hr Josef Hamrin i spetsen.

Dagens Nyheters utsände medarbetare tror att antiförbudsfolket är i majoritet i själva staden, men förbudsmänniskorna har en förträfflig organisation, en disciplin som inte klickar på någon punkt och så har man anammat satsen att ändamålet helgar medlen.

Följande dag rapporterade Dagens Nyheter från ett LFUF-möte i Norrahammar. Efter föredraget fick bland andra Josef Hamrin ordet, och hans anförande mottogs med brakande applåder. Resultatet blev att LFUF-mötet antog en resolution i förbudsvänlig riktning.

Den 19 augusti infördes ett stort upprop för förbudet från Sveriges präster. Följande dag ägde en stor demonstration rum i Jönköping till förmån för förbudet. 4000 människor sades ha deltagit i demonstrationen och mellan 7000 och 8000 förmodades ha hört på föredragen i Stadsparken.

Så kom själva omröstningssöndagen, den 27 augusti. Jönköpings-Posten blev både förlorare och segrare. Förbudslinjen förlorade i riket. 899132 personer röstade ja, 925117 röstade nej. Av männen röstade 41 procent ja och av kvinnorna 58,5 procent. På landsbygden röstade drygt 57 procent för förbud och i städerna 33 procent. Lägst var andelen jaröster i Stockholm och Malmö, 13,5 respektive 17,5 procent.

Ser man på resultatet i Jönköpings-Postens spridningsområde kan tidningen sägas vara en stor segrare. Över 80 procent röstade ja i Jönköpings län. Endast Västerbottens län uppnådde en så hög andel. Bortsett från Norrlandslänen var det enbart Jönköpings län som hade en mycket hög ja-andel.

Fortsättning följer...