Namnet Småland är ett samlingsbegrepp som användes av götar, svear och danskar för att få en gemensam benämning på de 13 småländerna med krångliga namn. Då, på medeltiden, hette småländerna Tveta, Vista, Vedbo, Tjust, Sevede, Aspeland, Handbörd, Möre, Värend, Finnveden, Njudung, Ydre och Kinda. De två sistnämnda har tillhört Östergötland sedan 1607.

Annons

På den tiden var man inte smålänningar, utan i stället stolta finnvedingar, virdar, vedbor och så vidare. Det var först när kungamakten under Gustav Vasa tvingade att hela landskapet skulle ingå i den svenska riksgemenskapen som småländerna förenade sig i en gemensam kamp. En kamp som till slut mynnade ut i Smålands kanske främsta bidrag till den svenska historien, Dackefejden 1542-43.

Efter Dackefejden styrdes en del av Småland som ett hertigdöme av tronföljaren Erik XIV, området motsvarade ungefär Kronobergs och Kalmar län. Krig drabbade Småland hårt, men sedan Skånelandskapen blev svenska 1658 har smålänningen levt ett stilla liv.

Nästan en och en halv miljon svenskar emigrerade till Amerika under 1800- och 1900-talet och en stor del av dem som emigrerade kom från ett fattigt, kargt och stenigt Småland.

Och hur är det nu med snålheten?

I Nordisk Familjebok från 1917 kan man läsa att ”Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen, att han äfven med små medel kan taga sig fram i lifet.”

Undertecknad kunde inte ha sagt det bättre själv.