— Ja, det är bara kylen, ursäktar jag mig. Det rinner vatten ur den om man inte vinklar upp den med något. Får man bara ett bra bakåt-lut så är det lugnt, fortsätter jag.

Grannen ler lite ansträngt. Jag riktigt ser hur tankarna far runt i huvudet på henne. Kanske får hon inte ihop ekvationen radhus i trevligt villaområde/kyl som varit sönder i flera år. Har de det SÅ dåligt ställt?

Nej, det har vi inte. Men risken att behöva montera ihop något själva och exponera vår inkompetens gör att vi ofta undviker att köpa nya saker till hemmet. Som vitvaror. Så vi kör väl på med kylen tills den brakar ihop. Som vi gjorde med tvättmaskinen. Och diskmaskinen. Och snart spränger nog varmluftsugnen sig själv efter att ha börjat bete sig konstigt. 

Annons

Helt tvärtom är det hos våra bekanta som renoverar och byter kök och bänkskivor och sliter ut hela badrum för att kaklet hade fel färg. Vi pratar om att vi kanske borde göra likadant för att få det lite modernare. Men ingår ordet ”borde” så vet man att det aldrig kommer att ske. Vi är båda för lata och odugliga.

Fast vi har verkligen försökt att efterlikna ”riktiga” husägare. Sådana som har många elektriska verktyg hemma. Som kan sköta en cirkelsåg och tapetsera.

Efter att ha fått feeling en söndagskväll alldeles för sent fick vi den briljanta idén att riva två gedigna och väggfasta garderober. De var grundligt fastskruvade i golv, väggar och tak med mängder av kraftiga expanderskruvar. Efter två släggor, många timmar och ett berg av brädor och bråte utslängt i trädgården, såg det ut som någon övat skytte i sovrummet. Vi hade det så ganska länge. ”Vi fixar det där sen” sa vi till varandra och somnade om.

Och kanske är det så inlärt för mig, det att inte vänja sig vid lyx. Jag är privilegierad så det räcker, bara genom att födas i den här delen av världen. När vi var små sparade min mamma på gamla kläder åt oss om det skulle bli krig. Trots att vi absolut inte led någon brist på varken pengar eller garderob. Det var på 1970-talet, och visst kan allt hända, men världsläget då var betydligt lugnare än idag. Jag var nog inte så rädd för ett eventuella väpnade konflikter. Mer rädd för att behöva ta på mig de där kläderna. En illgul polotröja och näbbstövlar, till exempel. 

Idag kan jag välja mina kläder själv, och förhoppningsvis blir det inte krig. Att leva lite påvert ger mig tillräcklig nerv i tillvaron ändå. Och skulle varmluftsugnen spränga sig själv blir det åtminstone ett samtalsämne i kvarteret för flera år framöver. Det bjuder jag gärna på.