Mäster Gudmunds källare blev en andelsförening, och i styrelsen satt flera representanter för Vita bandet. Ordförande blev Oscar Dahlbäck, vice ordförande direktör Josef Hamrin, kassör fru Annie Fridén, sekreterare fru Sadie Dahlbäck och styrelseledamöter i övrigt fruarna Beda Hamrin och Lizzie Hamrin samt fröken Karin Lorén, den sistnämnda kontorist i Halls bolag. Jönköpings-Posten skrev att konstnären John Wiberg skapat en gammaldags konstnärligt högtstående källarlokal. Här fanns gamla sentenser, till exempel »Man är mans gamman«.

Knappt två månader senare (21/6) meddelades nästa nyhet i Josef Hamrins imperium. Ett nytt hotell stod färdigt i Halls bolags fastighet. Nya principer låg till grund för verksamheten, men det framhölls också att det i Tyskland var vanligt med kristliga hotell. Fanjunkare G. Wirfält skulle leda rörelsen. Ett 20-tal resanderum fanns, och dessutom kunde man i hotellets sällskapsrum hålla korta dagliga andaktsstunder.

En annons gav ytterligare information (16/7): »Halls hotell – Trevligt och modernt inrett – Tyst och fridfullt. Varmt och kallt vatten i varje rum – Telefon i flertalet – Hiss – Rum med dusch, dessutom badrum – Hallar, sällskaps- läs- och skrivrum – Rum med en säng från kr 3.50 till högre priser. Inga drickspengar inom hotellet. Alkoholfri, konstnärligt inredd restaurang i samma hus – Spårvägshållplats. Föreståndare G. Wirfält.«

 

Sönerna Hamrin skriver i tidningen

Vi har kunnat se att Agne Hamrin alltsedan 1928 var en mycket flitig  skribent i Jönköpings-Posten. Recensionerna gällde skönlitteratur   men kunde också behandla facklitteratur i ämnen inom hans intresse-områden. Bland recensionerna 1930 fanns en novell av Thomas Mann, en bok om kejsar Tiberius av Annie Åkerhielm, Kvinnor av Anna Lenah Elg-ström, Landets lågor av Harry Blomberg och Inbillningens värld av litteraturhistorikern Olle Holmberg (24/1, 1/2, 15/10, 21/10 och 8/11). Agne Hamrin skrev flera artiklar om S. A. Andrée och hans kamrater, präglade av stor beundran för vad han ansåg vara hjälteinsatser, och som ovan nämnts författade han en stor artikel om mötet mellan kyrkan och idrotten.

När Torsten Fogelquist, Dagens Nyheters kulturchef, fyllde 50 år skrev Agne Hamrin en hyllningsartikel, och han skrev en dikt vid Fridtjof Nansens bår (24/1 och 15/5). Han publicerade en understreckare om »Pascal och dagens problem« (21/10), dessförinnan en ledare om »Vår andes stämma i världen«, där han efter samtal med en Berlinrepresentant pläderade för stöd till svenska lektorer och docenter i utlandet (21/8). Utlandet attraherade honom. Han skrev om Gandhi och tecknade ett porträtt av Paul von Hindenburg, Tysklands president, som beskrevs som en pliktmänniska (19/3). Som tidigare nämnts skrev han om upplopp i Berlin i samband med visningen av filmen som byggde på Remarques På västfronten intet nytt. Men han skrev också från England, bland annat om East End, som han kallade för Londons Ghetto (23/5) och om engelsmän, bland dem Winston Churchill (9/8). Han hann även med en cykeltur på Jylland och skrev »Jylländska bilder« i Jönköpings-Postens veckobilaga (20/9).

Agne Hamrin drogs alltså till utlandet. En särskild magnet fanns i en ung tysk kvinna, en skådespelerska, Grete Müllermeister. Han hade sett och träffat henne 1928 i Köln, då hon var 18 år och spelade i ett drama av Gerhard Haupt-mann. Kontakten återupptogs i Rostock 1930, då Grete Müllermeister spelade på stadsteatern där. Fadern var, berättar Agne Hamrin, akademiker och socialdemokrat, vilket var ovanligt i 1920-talets Tyskland. Han lärde den unge smålänningen bland mycket annat att dricka vin.

 

Som framgår var Agne Hamrin en flitig medarbetare och dessutom var han redaktionssekreterare i Jönköpings-Posten. Inte desto mindre längtade han ut. Han längtade ut i världen, och han längtade till en annan tidning. Det stod klart för hela Jönköping och i hela Jönköpings-Postens spridningsområde den 22 juni 1930. Då publicerades en jätteartikel i Dagens Nyheter om »Pingstdop vid Mullsjö« som var skriven av signaturen A.Hmn., en välkänd signatur i Jönköpings län med närmaste omgivning. Artikeln var hållen i en raljant ton, väsens-skild från Jönköpings-Postens skildringar av religiösa möten. Dessutom var den frikostigt illustrerad. Pingströrelsen var visserligen inte det samfund som stod Jönköpings-Posten närmast, men det Lewi Pethrus sade i sin predikan skulle ha kunnat stå även i Jönköpings-Posten. Artikeln sades vara skriven av en korrespondent till Dagens Nyheter och handlade om pingstvännernas möte vid sjön Stråken intill Mullsjö stationssamhälle. Där hade pingströrelsen haft uppbyggelsemöten sedan 1916. »Massuggestionens höjdpunkt var tors-dagens döpelseakt, som ackompanjerades av publikens jubelrop och snyftningar.« Sedan följde referatet av Lewi Pethrus tal:

 

Annons

Vi leva i upplösningens tid. Se bara på skilsmässorna. T.o.m. i s.k. kristna kretsar tolererar man slikt. Och tänk på modena! De korta kjolarna! Varen på er vakt, systrar i pingstväckelsen att inte världens flärd griper även er! Man börjar t.o.m. tvivla på bibelns sanningar inte bara i stats- utan också i frikyrkan. Allt flyter. Man känner ibland en obetvinglig längtan bort från denna syndfulla jord. Men tack och lov det finns ett hälleberg, på vilket man kan bygga sitt liv.

 

Med denna artikel hade Agne Hamrin etablerat en relation till Dagens Nyheter. Någon fast anställning skulle han dock inte få där förrän i början av 1940.

Storebror, Carl-Olof Hamrin, ansvarade tillsammans med Fritz Hägg för en publikation, kallad Halls Berättelser. Det var en månadstidskrift som började komma ut 1927. Där fanns noveller ofta av kristlig karaktär, reseskildringar, biografier och även pristävlingar. Den var förhållandevis rikt illustrerad. Bland författarna fanns Gustaf Bolinder, Ivan Oljelund, Carl Fries, Anna Ölander, Ragnar Jändel, Alf Henrikson, Agne Hamrin, senare också Birgit Sparre, Ernst Sandgren, Harry Blomberg och Gunnar Jarring. I mars 1932 skrev Carl-Olof Hamrin från Heidelberg. 1935 utkom tidskriften två gånger i månaden. Följande år bytte den namn till Vår värld och kom då ut varje vecka. Då var Fritz Hägg ansvarig utgivare och Carl-Olof Hamrin redaktör.

I övrigt framgår av korrespondens att Carl-Olof Hamrin hade skiftande försörjningskällor. Han var agent för försäkringsbolaget Valand, och han ringde in nyheter till Aftonbladet.

Tidigare har vi tagit del av att Carl-Olof Hamrin under 1930 skrev i Jönköpings-Posten från Stockholmsutställningen och från Island. På Island skrev han poetiskt om de sprutande källorna och skummande forsarna, och han besökte Hlidarendi, som Gunnar fann vara så fagert enligt Nials saga och Heidenstam. På vägen till Island fick Carl-Olof Hamrin ett samtal med vice presidenten i Finlands riksdag, borgmästare Hakkila, som sade att Lappomännen ville ha en fascistisk statsform (7/7).

Den yngre brodern, Yngve, blev klar med sin fil. kand.-examen i Lund i mars 1930. Den 5 februari 1929 hade han skrivit från Lund till sin far och sagt sig vilja komma till Jönköpings-Postens redaktion, och han hoppades kunna tyda faderns brev så, att där skulle finnas plats för honom. Vi har tidigare tagit del av Yngves förtvivlade brev till Carl-Olof från Lund, där han vantrivs, och han hoppas på en plats i Jönköpings-Posten. Hans böner gav resultat, och han blev en alltmer frekvent medarbetare i tidningen. Den 15 maj har han en understreckare i Jönköpings-Posten som han kallar »Amerikanska funderingar« och där utgångspunkten är en bok av André Sigfried, Förenta staterna av idag. En av Yngve Hamrins slutsatser är: »Låt oss absorbera det bästa i amerikanskt psyke men för allt i världen noga se upp med karikatyren!« Senare skriver han om en bok av Dmitrievsky, Rysslands öde, och han har en understreckare om S. A. Hedlund, »Publicist och politiker« (25/10 och 9/12).

 

Jönköpings-Postens första nummer 1931 innehöll en stor artikel av Yngve Ham-rin om P. J. Rösiö, småbrukets apostel och en viktig man i Jönköpings-bygden. Yngve Hamrin recenserade också böcker om USA och om det ryska inbördes-kriget (12/3 och 1/4). Han skrev om idrottens svans och menade att idrotten var en folkrörelse som blivit föremål för popularitetens farliga smicker. Idrotten borde bli en bundsförvant till nykterhetsrörelsen. Av intresse är att artikelförfattaren klart tog avstånd från proffsboxningen (7/4). Han skrev också minnesord över Erik Axel Karlfeldt (8/4), en typ av uppgift som Agne Hamrin annars brukade ta sig an. Yngve Hamrin skrev även om Erich Maria Remarques nya bok Vägen tillbaka och recenserade böcker av Jarl Hemmer, Karin Boye, Py Sörman, Bo Bergman och Aldous Huxley (26/5, 28/9, 9/10 och 23/10). I slutet av året kom en recension av Olle Hedbergs Skära havre (9/12).

Carl-Olof Hamrin skrev i en artikel i veckobilagan ytterligare från Island (13/6), och på hösten refererade han ett nationalsocialistiskt massmöte i Stuttgart. 12000 personer var närvarande, och Carl-Olof Hamrin hade kommit in tack vare en skrivelse från den svenske konsuln i Köln. Mötet beskrivs som präglat av en våg av hänförelse. Riksdagens vice talman Stöhr hade talat i en halvtimme, och talet hade varit riktat mot arvfienden i väster. Tidningsreferatet är sakligt och innehåller inga övertoner (23/9). Något senare skildrar Carl-Olof Hamrin vad han kallar ett historiskt ögonblick, nämligen resultatet av de fransk-tyska underhandlingarna (2/10).

För Agne Hamrins del började år 1931 på liknande sätt som tidigare år. Han skrev i Jönköpings-Postens första nummer för året en minnesruna över Hjalmar Bergman och fortsatte med ytterligare en minnesruna, över Jönköpingssonen, botanisten och forskningsresanden Erik L. Ekman (17/1). Han skrev om dokument från Jönköpings historia genom fem sekler (27/1, 31/1 och 5/2). Med utgångspunkt i en bok av Langston Hughes skrev han från afroamerikanernas värld (25/2), och i artikeln »Ärans värld« riktades udden mot krigsromantik i Verdun (7/3). Därefter följde artikeln »En aldrig vilande kamp« med angrepp på smutslitteratur av Nick Carter-slag. Det noterades att Harry Hjörne var på samma sida i denna kamp (21/3).

Fortsättning följer...