En mörknande värld, 1929–1930

Agne Hamrin gjorde i början av 1929 en intervju med förre statsministern Carl Gustaf Ekman (14/1). Under året jämförde Jönköpings-Posten   C. G. Ekman och hans ministär med den sittande regeringen under Arvid Lindman. Jönköpings-Posten menade att Ekmans ministär var den bästa som landet haft på länge. Bra var att Ekman endast kunde tänka sig samarbete med bondeförbundet. Det var alltså inte aktuellt med samarbete med social-demokraterna. En annan frisinnad politiker som fick beröm var Oscar Carl-ström från Jönköpings län. Han skrev mot samverkan mellan de frisinnade och socialdemokraterna (11/7). I motsats till Ekman framstod Lindman enligt Jönköpings-Posten som »ännu mera misslyckad än förr i sin småskurenhet och fintlighet beträffande politiska framgångslinjer« (18/6, 23/7, 15/8 och 20/8). Då man jämför med Jönköpings-Postens lovprisande av Arvid Lindman och hans ministär 1906–1911, är skillnaden mycket stor.

Det egna regionala partiet vållade problem. Jönköpings-Posten fann att Jönköpings läns valmansförening och dess styrelse gick åt ett håll, medan dess riksdagsmän gick i motsatt riktning. Framför allt Jönköpings-Posten men även en fraktion inom valmansföreningen hade ju under föregående år velat närma sig de frisinnade och lägga ett avstånd till högern. Karl Johan Ekman i första kammaren hade 1925 blivit vilde i riksdagen. Nu inträdde han åter i högerns riksdagsgrupp (17/1). Värre var att Ernst Göransson i Falla först lämnade valmansföreningens styrelse och sedan gick in i valmansförbundet, högerns organisation (2/3 och 2/5).

 

Vid sitt årsmöte den 13 juni i Nässjö slog valmansföreningen fast att föreningen borde leva »sitt självständiga liv med tillgodoseende av i främsta rummet sina gamla höga programpunkter i både lära och liv«. Man slog fast att kristendomen var kärlekens, rättfärdighetens och sanningens religion. Man kunde inte binda sig vid partier som inte utgick från dessa livsprinciper. I övrigt framhöll valmansföreningen att man skulle verka för allmän folknykterhet, inklusive rusdrycksförbud. Särskilt stöd borde ges till modernäringen, jordbruket. Sedan talades om samvets- och arbetsfrihet, och här kan man gissa att udden var riktad mot fackföreningarna. Slutligen framhölls att föreningen ville vara »sunt framstegsvänlig«.

Vid detta möte avgick som ordförande Carl von Mentzer, som innehaft detta uppdrag sedan föreningens start 1905. Han efterträddes av riksdagsmannen Oscar Johanson. Josef Hamrin fortsatte som sekreterare.

Jönköpings-Posten var positiv till Kreugerkoncernen och hade över huvud taget en positiv inställning till större enheter, som truster och karteller (27/8). Här fanns en tro att de totala resurserna på detta sätt blev bäst tillvaratagna.

 

En mycket stor händelse under 1929 var att svenskbyborna från södra Ryssland kom till Sverige. Detta var stort i hela landet men av särskild vikt i Jönköping, för där fick de i början sina bostäder. 895 personer kom till Sverige, och patriotismen svallade. När färjan med dem närmade sig Trelleborg, sjöng by-kören på övre däck »Sverige« av Heidenstam och Stenhammar, och från hamnen svarade Trelleborgs arbetarkör med samma sång. Prins Carl, som var Röda korsets ordförande, höll välkomsttalet.

Att svenskbyborna inkvarterades i Jönköping berodde på att där fanns lokaler i de byggnader på Ryhov som Smålands regemente utrymt. Den 19 juli publicerades ett upprop i Jönköpings-Posten från Svenskbykommittén i Jönköping. Det var undertecknat av bland andra Agnes Berglöf, hustru till hovrättens president, Carl Gustafsson, drätselkammarens ordförande, samt Lizzie Hamrin. De bad Jönköpingsborna om kläder, sängkläder och religiös litteratur. Svenskbyborna kunde framhävas som efterföljansvärda exempel. »Våra fränder från Sydryssland frukta Gud«, framhöll en skribent. När de väl anlände till Jönköping, publicerades mycket stora reportage. Agne Hamrin skrev att odyssén nu var slut (1/8 och 2/8).

 

Det politiska våldet kom närmare. Man kunde läsa om gatustrider i Berlin, då »något tiotal människoliv« gått förlorade. Nyheten åtföljdes av ett angrepp på kommunisterna. Vilka det i övrigt var som slogs framgick inte (3/5). I en senare artikel behandlade däremot Jönköpings-Postens korrespondent Nemo »duum-viratet Hugenberg–Hitler«. Alfred Hugenberg var industriman och ledare för det tysknationella partiet. Om Adolf Hitler skrev Nemo att Stresemanns fransk-vänliga politik givit nationalsocialismen vind i seglen. Hitler sades besitta en glänsande fräckhet, och det framhölls att han hade stöd av storfinansen (12/9).

Annons

Att en ny och sämre tid randades framgick med symbolisk tydlighet av att Gustav Stresemann, mellankrigstidens främste tyske politiker, avled under hösten (3/10).

Den 24 oktober 1929 kom att bli känd som »den svarta torsdagen«. Börsen i New York störtdök, och händelsen blev inledningen till en långvarig depression, som inte bara drabbade USA utan i hög grad också Europa. Det dröjde innan Jönköpings-Posten uppfattade allvaret i situationen. Den 27 november ställde tidningen frågan om konjunkturförsämring var att vänta och svarade att stora förändringar hade skett på den amerikanska fondbörsen men inte alls som 1920–1922.

I Jönköping hade intresset för Kina länge varit stort, och den 3 maj skrev Jönköpings-Posten att nöden i landet växte för varje dag.

Inför Kristi Himmelsfärdsdag publicerade Jönköpings läns förbudskommitté ett upprop. Nu var Josef Hamrin ordförande i kommittén (20/4).

Moralkampen fortsatte. Under rubriken »Magistraten och danseländet« angreps Jönköpings magistrats majoritet, som hade sagt ja till en framställning om längre tider, då dans skulle få förekomma (21/6). Senare under sommaren utlades texten mer om dekadensen och det moderna nöjeslivet. Kvinnor förtärde sprit på restaurang och unga flickor kunde ha cigarett i munnen. Unga damer sades kunna köra bil eller motorcykel, men de hade inte lärt sig laga mat eller stoppa strumpor. Många fosterfördrivningar förekom. Orsaken till den moraliska dekadens som nationen råkat i var enligt artikeln den dåliga litteraturens och det sämre nöjeslivets ohejdade utbredande inom folket (22/8).

 

På årets sista dag förekom en artikel med rubriken »Kulturskymning«. Det var signaturen E.Sgn. (Ernst Sandgren), som framförde sina tankar inför en sida med biografannonser. Budskapet var att filmen såsom ett erotiskt upphetsningsmedel åstadkommit mer ont än man visste.

Jönköpings-Posten skrev om striden inom pingströrelsen, då A. P. Franklin stöttes ut av Lewi Pethrus och Sven Lidman. Tidningen erinrade om att Franklin för fem år sedan lämnat Alliansmissionen och att han gjort sig känd som en stor talare (9/10 och 2/11).

Under året fortsatte Jönköpings-Posten att införa »Veckans litteraturrecensioner«. Huvudsakligen var det Agne Hamrin som recenserade icke-religiös litteratur. Han skrev också en stor artikel om Verner von Heidenstam, när nationalskalden fyllde 70 år (5/7). Samtidigt tog Anders Hultman sig an uppbyggelseböckerna. Hultman var predikant inom Alliansmissionen, författare till Helig eld och dessutom farbror till Sven Hultman.

I slutet av året (29/11) ställer Jönköpings-Posten frågan varför den är den mest lästa ortstidningen och svarar själv på frågan. Den är snabbast och piggast i fråga om nyheter, har dagsnyheterna på kvällen, har omväxlande och intressant förströelseläsning, är rikhaltigt illustrerad, har en utmärkt veckobilaga, är det mest anlitade och effektivaste annonsorganet, har i förhållande till sin storlek det billigaste priset.

 

Karl Fredriksson avgick under sommaren 1929 som chefredaktör för Smålands Folkblad och fick vänliga avskedsord av Jönköpings-Posten (5/7). Fredriksson blev i Social-Demokraten/Morgon-Tidningen känd som »Nordens Karls--son«. Efter honom kom i Folkbladet Gunnar Lundberg, som var mer av en slugger.

Inför år 1930 frågade Jönköpings-Posten några kända Jönköpingsbor om deras förhoppningar, och det kan vara intressant att ta del av några av svaren. Felix Hamrin hoppades att det tusenåriga riket skulle komma med fred bland folken. Rektor Robert Fur ville att alla biografer, dansbanor och krogar skulle avlägsnas. G. O. Johanson-Gerdner hoppades att kristendomens anda och det sunda förnuftet skulle leda till broderskapets förverkligande (2/1 och 7/1).

Fortsättning följer...