Stig Fredrikson har skrivit den första svenskspråkiga biografin över Boris Jeltsin, rysk president 1991-1999. Som en lektion i nutidshistoria har boken stort värde. Författaren kan mycket om Sovjetunionen och Ryssland och ger oss en detaljerad inblick i de dramatiska skeenden som började med Gorbatjovs makttillträde i mitten på 80-talet och som fortsatte med Sovjetunionens sammanbrott och Jeltsins uppstigande till den högsta makten.

I förordet konstaterar Fredrikson att memoarer är notoriskt opålitliga som källor. En aning inkonsekvent bygger han sen ändå i hög grad sin framställning på Jeltsins tre memoarböcker och förklarar att han i stort sett tror på den bild som tecknas där. Det uttalade syftet är att återupprätta Jeltsin, att korrigera den västerländska bilden av honom som oberäknelig suput och den Putinska historieskrivning som tecknar honom som en svag, närmast landsförrädisk president.

Man kan läsa Fredriksons biografi som en motståndshandling mot den ryska imperialism som Jeltsin försökte avveckla men som Putin nu håller på att restaurera.

Behålla Sovjetunionen

Gorbatjov ville reformera Sovjetunionen, politiskt och ekonomiskt, men kommunistpartiets ledande roll ifrågasatte han aldrig. Han släppte greppet om Östeuropa, men ville till varje pris behålla Sovjetunionen intakt, det vill säga i praktiken den ryska överhögheten över de andra fjorton rådsrepublikerna.

Annons

Jeltsins linje var en annan. Som ny president i den ryska rådsrepubliken, den förste som valts av folket, räddade han först Gorbatjov undan militärens och de konservativas kuppförsök 1991; vi är många som minns honom uppklättrad på stridsvagnen utanför parlamentsbyggnaden i Moskva. Därefter ledde han upproret mot centralmakten och snart var Sovjetunionen upplöst och Gorbatjov ute ur bilden.

Det hör till de stora förtjänsterna med Stig Fredriksons bok att den tydligt och pedagogiskt klargör skiljelinjerna mellan Gorbatjovs och Jeltsins politiska agendor. De två var i ständiga politiska strider med varandra, flera år före den slutliga konfrontationen. Fredrikson noterar att Gorbatjov med sitt polerade uppträdande blev västvärldens kelgris medan Jeltsin, åtminstone till en början, mest sågs som en bråkstake.

Egen demokrati

Jeltsin förknippas med demokrati och frihet, men han hade sina egna definitioner av begreppen. Det demokratiska sinnelaget hindrade inte en väpnad belägring av parlamentet, när det började motsätta sig presidentens politik. Friheten innefattade en kraftigt utökad yttrandefrihet men också marknadens totala frihet.

Jeltsin införde kapitalism i Ryssland - och inte vilken kapitalism som helst. Ett gäng finansmän, de så kallade oligarkerna, tilläts köpa ut statlig egendom till vrakpriser och skapade sig ofantliga rikedomar samtidigt som miljontals människor kastades ut i fattigdom. Det var samma mekanism, fast tidigare och tydligare, som vi i dag ser över hela klotet i globaliseringens spår.

Friheten gällde inte de delrepubliker inom Ryssland som ville bryta sig ur och stå på egna ben. Jeltsin startade det första Tjetjenienkriget och där någonstans slutade reformerna och Ryssland gick mot ett mer auktoritärt styre igen.

Imperiedrömmar

Stig Fredrikson väger Jeltsins fördelar och nackdelar mot varandra och finner att det positiva överväger. Det är en fullt legitim slutsats, men jag tycker att han lutar sig väl mycket mot expresidentens egen version av vad som hände.

Jeltsins största förtjänst, menar Fredrikson, var att han avvecklade imperiedrömmarna och ville se Ryssland som ett land bland andra länder. Det är lätt att hålla med, men man tvingas också konstatera att det var Jeltsin som lotsade fram Putin som sin efterträdare, i en tid när reformerna hade gått i stå och stabilitet vägde tyngre. Resultatet vet vi: krig mot Georgien och Ukraina och imperiedrömmarna återupplivade.