Flera somrar på 1960-talet syntes han leende på perrongen på Jönköpings station där han tog emot fattiga tyska som skulle få vistas några månader hos familjer i Jönköping.

Detta hjälparbete var ett av många förtroendeuppdrag som den allmänt betrodde kansliskrivare i rådhusrätten hade.

Snart skulle det visa sig att han bedragit alla han hade fått förtroendet att hjälpa.

Jönköping i chock

Det var i september 1965 allt uppdagades. Den djupt respekterade mannen i stadens tjänst, tillika ordensbroder, medlem i välgörenhetsorganisationen Lions, vice ordföranden i en av stadens storbanker, testamentsexekutor och förmyndare visade sig vara den störste bedragaren i Jönköpings historia.

Staden var i chock. Inte minst alla de familjer som lärt känna honom som den godhjärtade mannen som såg till att fattiga tyska barn fick komma till Jönköping. Denna verksamhet hade till och med renderat honom en medalj från Tyskland, en hedersyttring som han med särskild stolthet visade upp.

Men nu skulle det bli rättegång – brottsmål med stor nämnd – och det stod 54 punkter på åtalslistan. Rättegången på den häktades egen arbetsplats löpte under flera dagar. Folk trängdes i dörrarna, många måste avvisas på grund av platsbrist.

Dyrbara vanor

I Jönköpings-Posten kunde man läsa om den anklagade Jönköpingsbon som kommit från enkla förhållanden och efter realexamen anställts som skrivbiträde på magistraten i Jönköping. Årslönen på 30-talet låg på 3 000 kronor.

Redan då hade han lagt sig till med dyrbara vanor. JP rapporterade om hans lyxiga bostad med exklusivt möblemang, fina resor, lyxbilar och om hans kontakter i ”finare kretsar”. En tysk älskarinna figurerade också i sammanhanget.

Alla hade tagit för givet att den alltid elegante förste kansliskrivaren var en förmögen man och ingen frågade sig var ifrån alla pengarna kom.

Allteftersom tiden gick blev de kommunala uppdragen allt fler. Det blev ”inne” att anlita den vänlige, skicklige och så betrodde ämbetsmannen vid bouppteckningar och i andra sammanhang.

I förmyndarens våld

I decennier hade han hållit skenet uppe, men nu hade fördämningarna rämnat.

Länsåklagare Kjell Stenberg läste första rättegångsdagen upp ett brev som en kvinna skrivit till en chefsjurist i hovrätten. Hon hade anlitat den åtalade i ett bouppteckningsärende och blivit misstänksam när pengarna hon väntade på dröjde.

Annons

Men juristen svarade: ”Det saknas allt fog för misstankar när det gäller X”.

En annan av hans klienter, en man intagen på mentalsjukhus och omyndigförklarad, bad förtvivlat i ett brev: ”Befria mig från min förmyndares våld!”

Men då var alla hans pengar redan förskingrade.

Pinsamt för banken

Tidningens läsare kunde nu ta del av det ena ärendet efter det andra där den åtalade som boutredningsman hade lurat alla sina klienter. Vidare skrev tidningen om försvunna testamenten, dödsbon som fått sina konton barskrapade, dubbelbelånade inteckningar, förfalskade lånereverser och stölder till och med från nära vänner.

Särskilt pinsamt var det naturligtvis att den vice bankordföranden hade lurat sin egen bank på betydande summor. Banken hade för övrigt inte ens begärt kvitton för de transaktioner som den nu åtalade hade gjort!

Det visade sig också att även kolleger med största förtroende och intet ont anande skrivit på falska papper.

Härvan omfattade mycket stora summor. Bara under några månader 1964-65 hade 1,25 miljoner spårlöst försvunnit. Det är en summa som i dag motsvarar 11 miljoner 750 000 kronor!

På vulkanens brant

Rubriken i JP en av rättegångsdagarna: ”Han ville vara en världsman, men blev bara den avslöjade storsvindlaren”.

Reportern beskrev honom under rättegången: En äldre herre (han var 66 år) i mörkblå paletå och med en svart bouler på det gleshåriga huvudet”.

”Han hade i åratal levat på vulkanens brant”, skrev tidningen vidare. Nu erkände han allt. Ville vara samarbetsvillig. Men en gång vände sig den hårt pressade kansliskrivaren mot Jönköpings-Postens fotograf Arkadi Ivanoff och sa vädjande: ”Nu räcker det väl med bilder”.

Krävde maximistraff

”Det finns inga förmildrande omständigheter, fastslog åklagare Kjell Stenberg sista rättegångsdagen och krävde maximistraff.

Kansliskrivaren dömdes till 5 års fängelse. Hänsyn hade då tagits till, som man ansåg då, hans höga ålder. Straffet betecknades som lindrigt.

Det avtjänades på Härlandafängelset i Göteborg där förre kansliskrivaren från Jönköping snart fick arbete som fängelsebibliotekarie.

Han släpptes efter avtjänad tid och avled 1978. Han fick sju år i frihet innan han avled 78 år gammal och begravdes på Östra kyrkogården i Jönköping.

 

Fotnot: Av hänsyn till eventuella efterlevande har vi valt att inte publicera kansliskrivarens namn.