För Sverige var åren 1905–1907 viktiga på grund av unionsupplösningen och den första stora demokratiseringsreformen, förknippad med proportionellt valsystem.

För Jönköpings län tillkommer att då bildades Jönköpings läns valmansförening, ett regionalt parti med betoning på kristen tro och nykterhet, vilket gav en särprägel under 29 år åt Jönköpings län. Partiet fick en flygande start. Sju riksdagsledamöter var från början medlemmar, förutom Carl von Mentzer, som satt i första kammaren, var det Erik Räf, prosten Gustaf Hazén, Johan Sjöberg, Wilhelm Bengtsson, Carl August Danielsson i Farstorp och Johan August Jonsson i Hökhult. Valmansföreningen hade särskilt under de första två decennierna en konservativ prägel, så dess riksdagsledamöter slöt sig i allmänhet till högerns riksdagsgrupp. En av partiets mest uppmärksammade riksdagsmän, Erik Räf, var dock under en tid politisk vilde. I riksdagen var dessa ledamöter med i KLG, Riksdagens grupp för främjande av kristlig livsåskådning.

Frågan om proportionella val eller majoritetsval var under ett par år ett problemkomplex som verkligen eldade sinnena, och det fanns mycken hetsighet mellan meningsmotståndarna.

För Josef Hamrin var dessa ställningstaganden av mycket stor betydelse, ja, man skulle kunna säga att liksom hans kristna omvändelse 1888 var livsavgörande på det personliga planet, var utgången av striderna 1906 och 1907 avgörande för hans samhällsgärning. Han kom i sina överblickar ofta tillbaka till dessa strider. Det fanns i tillbakablickarna en triumf. Dels tillhörde han ju den segrande sidan, dels och framför allt tyckte efter hand flertalet av motståndarna att det var bra att proportionalitetsidén hade segrat. De som hårdast hade gått emot Josef Hamrin och Jönköpings-Posten var liberaler och medlemmar av Frisinnade landsföreningen. Hade deras linje med majoritetsval segrat skulle det frisinnade partiet ha blivit utplånat. Parentetiskt kan nämnas att under 1960-talets författningsdebatt drev Bertil Ohlin hårt och framgångsrikt kravet på en fullständig proportionalitet i hela riket.

För Josef Hamrin var det inte enbart en fråga om vilken politisk linje som skulle segra. Han höll på att förlora hela den plattform som han sedan 1893 byggt upp inom Jönköpings-Posten och dessutom sin anställning. Detta skedde samtidigt som han fick sitt fjärde barn och då han hade försörjningsansvaret för sin far.

Bröderna Josef och Felix Hamrin hade haft sammanstötningar tidigare. Båda var män med stark vilja. Felix hade i ryggen ett riksparti, som vid tillfället var Sveriges största riksdagsparti. Bröderna stred hårt med ord, men det var nära att Felix vid detta tillfälle också hade tagit anställningen och försörjningen från sin storebror. Här ligger, tror jag, grunden till den animositet som i fortsättningen fanns mellan bröderna, en animositet som emellertid minskade efter hand.

 

Nya utmaningar 1908–1910

Under hela regeringen Arvid Lindmans tid, alltså fram till oktober  1911, fortsatte Jönköpings-Posten att vara positiv till statsministern  och hans statsråd. Tidningen skrev i januari 1908 att statsministern visat sig vara självständig även i förhållande till Christian Lundeberg, unionskrigens statsminister, och att Arvid Lindman var den praktiska och energiska politiker som Sverige behövde (14/1).

Jönköpings-Posten angrep Axel Schotte, som var civilminister i Karl Staaffs regering, därför att denne uttalat sig för samarbete mellan liberaler och socialdemokrater. Politiskt sett stod tidningen nästan alltid på samma linje som Paul Waldenström, som ju var en flitig skribent i tidningen. Waldenström skrev att han alltid velat stå självständig i politiken, och han fann att de frisinnade glidit utför i politiken och att liberalerna på ett skamligt sätt var socialdemokraternas medlöpare (1/5 och 15/6 1908).

Den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting besökte Huskvarna och Jönköping och talade över det i bygden viktiga ämnet »Kan en kristen vara socialist?«. Branting besvarade frågan med ja, Jönköpings-Posten med nej (30/7). Ett par veckor tidigare hade en bomb exploderat på fartyget »Amal-thea« i Malmö hamn. Ansvariga var ungsocialister som angripit engelska strejkbrytare och dödat en av dem. Jönköpings-Posten skrev om »det ohyggliga dådet i Malmö« (14/7).

Även Karl Staaff besökte Jönköping under sommaren 1908. Då deklarerade han att han inte ville riva upp det beslut som riksdagen hade fattat i rösträttsfrågan (10/8).

Annons

Givetvis lyfte Jönköpings-Posten särskilt fram Jönköpings läns valmansförening. Den 16 juni skrev man att partiet hade antagit ett nytt program, »som alla som inte tillhöra något ytterlighetsparti eller äro knutna till någon annan politisk fraktion, böra kunna samla sig kring«. Främst understryks den kristna tron och dess sedliga innehåll, familjelivet och den kristliga folkuppfostran. Man hänvisar till Sveriges äldsta lagbok, Västgötalagen, där det står: »Kristus är först i vår lag.« Tidningen lyfte också fram lagstiftning om rusdrycksförbud samt egnahemsfrågans utveckling.

Den 9 juli publicerades ett upprop från kristna företrädare – ärkebiskop Ekman, Axel Rappe, Paul Waldenström, Adolf Kolmodin, August Quenner-stedt och många fler – om att man skulle slå vakt om kristendomen och kämpa mot icke kristlig livsåskådning. Den 20 juli hyllade Jönköpings-Posten Paul Waldenström inför hans 70-årsdag. Han kallades Sveriges mest bekanta man, vilket kanske inte var någon större överdrift, eftersom Waldenström gjorde ett mycket stort antal resor i Europa och USA.

I mars hade tidningen en insänd artikel under rubriken »Dans är en satans tillställning«, och i själva artikeln varierades orden med att dansen är »af fadren djäfvulen«(12/3).

Jönköpings-Postens nationella hållning kom bland annat fram i inställningen till en nybildad organisation. Den 3 januari fanns en artikel av Vilhelm Lundström under rubriken »Hvad vi vänta«. Där framhölls att man nu var i »år III efter det skammens år 1905«, och budskapet var att man väntade på fler som ville odla den svenska jorden. Senare på året skapade Vilhelm Lundström Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet med Gustav Adolfsdagen som sin högtidsdag, och Jönköpings-Posten var mycket positiv till denna nya organisation (9/12).

Lokalt kan noteras att en regional avdelning av Svenska Turistföreningen bildades, där den nye, ofrälse, landshövdingen Fredrik Pettersson blev ordförande (24/4). Jönköpings-Posten kritiserade hårt stadens magistrat och länsstyrelsen som hade gått emot stadsfullmäktiges beslut och givit Teaterrestaurangen längre tid för utskänkning av alkoholhaltiga drycker. Tidningen talade om superiet i de högre klasserna (27/4). Här kan ses ett mönster. När Jönköpings-Posten var kritisk mot »de högre klasserna« rör det sig ofta om dessa klassers inställning till spriten.

År 1908 blev Josef Hamrin chefredaktör för Jönköpings-Posten. Fortfarande var Johan Peterson vd för Halls bolag.

 

Den stora händelsen 1909 var den omfattande konflikten på arbetsmarknaden, som ofta fått namnet »storstrejken«, men som inleddes med en storlockout, där arbetarnas svar blev en storstrejk. Det är tydligt att Jönköpings-Posten skrev med udden riktad mot arbetstagarsidan: arbetsgivarföreningen hade tagit till lockout för att få slut på »ett olidligt guerillakrig på industrins fält medelst allehanda småkonflikter och okynnesstrejker«. Enligt tidningen rik-tade sig arbetarna mot själva samhället. Något senare noterades att 780 tänd-sticksarbetare var ute i konflikt, 180 vid Jönköpings Mekaniska Werkstad och 300–400 i Norrahammar (28/7 och 4/8).

Ännu något senare drabbades även Jönköpings-Posten, då också typograferna gick ut i strejk. Den 10 augusti bestod tidningen endast av några maskinskrivna blad. Efter hand blev det något bättre, och den 23 augusti såg tidningen ut som vanligt igen. Då berättades i tidningen att de egna typograferna var emot strejken och på eget bevåg hade återupptagit verksamheten.

Senare under hösten höll Karl Staaff ett tal i Eskilstuna, där han angrep över-grepp från de strejkandes sida. För detta fick han beröm i Jönköpings-Posten, som dock angrep den liberale partiledaren för att denne riktat kritik mot rege-ringen (24/11).

Storstrejken blev mycket dyr för arbetarna och efter en månad avblåstes den successivt. Arbetarna hade dock vunnit respekt för sitt disciplinerade uppträdande. Till detta bidrog stränga spritrestriktioner, som på de strejkandes egen begäran upprätthölls under konflikten. Detta gav incitament till en ny kamp för bland annat Jönköpings-Posten. Förut hade tidningen och de ivriga nykterhetsvännerna kämpat för lokalt veto, det vill säga att enstaka städer eller kommuner skulle kunna torrläggas på alkohol. Från 1909 och under 13 år framåt gällde kampen att hela Sverige skulle torrläggas. Den 1 september berättades att Jönköpings läns nykterhetsförbund hade ingått med en skrivelse till Konungen, undertecknad av Erik Räf och Josef Hamrin, där de hävdade att det nuvarande rusdrycksförbudet visade på möjligheten och välsignelsen av ett permanent förbud. I denna framställning hade Jönköpings missionsförening under Karl Palmberg och Johan Peterson instämt, liksom Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförbund under K. A. Rundbäck. Under hösten ägde flera kommunala omröstningar rum i trakten som visade på en mycket stor uppslutning bakom idén om ett totalförbud mot alkohol (10/11).

Man kämpade dock inte bara om löner, anställningsvillkor och sprit under 1909. En annan kamp gällde djävulen. Han fanns inte, skrev Dagens Nyheter. Prosten Hazén, riksdagsman för Jönköpings läns valmansförening, replikerade att förnekandet av djävulens existens hörde till tider av andlig förslappning och sedlig dekadens (20/2 1909).

Valmansföreningen vann en ny seger under hösten, då landets första proportionella val ägde rum. Det var landstinget i Jönköpings län som valde förstakammarledamöter. Tre av de sex riksdagsmännen hörde till valmansföreningen, förutom Carl von Mentzer även godsägaren Karl Johan Gustafsson och assessorn Karl Johan Ekman. De båda sistnämnda var ledamöter av första kammaren ända till 1933.

En man som hyllades stort under året var frälsningsarmégeneralen William Booth, som vid 80 års ålder besökte Jönköping. Både bilden och artikeln var i jätteformat (13/3).

Fortsättning följer...