Inför säsongen 2013 klev Ulf Johansson in i HV71 dams tränarbås. Då hade laget precis åkt ur Riksserien, som den högsta ligan hette då.

Jag är inte helt säker på att han då såg att han lite drygt tre och ett halvt år senare skulle vara coach för ett lag som spelade SM-final.

Resan som HV71 har gjort under de senaste åren är helt klart häftig!

Vi backar några år.

Efter degraderingen från Riksserien blev det en tvåårig sejour i division 1.

Laget förlorade med 1-8 i säsongens sista match 2015 mot Djurgården, men tog sig ändå upp till högsta serien igen.

Den här gången skulle man inte bli någon slagpåse i Riksserien, vilket laget hade varit vid senaste besöket i högsta ligan (-139 i målskillnad).

Nej, nu rustades det.

Störst rubriker gav landslagsstjärnorna Fanny Rask och Jenni Asserholt.

Helt plötsligt tillhörde två av Sveriges bästa spelare nykomlingen HV71.

Både Rask och Asserholt ville som de sa ”testa något nytt”.

Tack för det sa HV och värvade ett gäng nordamerikanskor av bara farten.

Men stommen från föregående år fanns fortfarande kvar.

”Vi ska vara bland de åtta bästa och ta oss till slutspel”, sa tränare Ulf Johansson inför säsongen.

Laget slutade sexa och skakade själva svenska mästaren Linköping i kvartsfinalen.

Säsongens mål: Check!

Ett gäng nordamerikanskor lämnade efter säsongen och några nya kom in. In kom också finskor, tyskor, österrikiskor och en norska. Dessutom bland annat en av Sveriges mest lovande backar, Selma Aho anslöt från Västerbotten.

Det blev ju inte heller sämre av att stjärnorna Rask och Asserholt förlängde sina avtal med två nya år.

Undertecknad fastnade dock vid ett annat namn inför säsongen 16/17.

Riikka Välilä.

En legendar inom damhockeyn.

Välilä hade hunnit bli över 40 år och hade dessutom tagit en paus mellan åren 2003-2013. Året innan hon kom till HV hade hon gjort 27 landskamper och 11 ligamatcher för JYP i finska ligan.

Alla visste vad hon kunde - men kan hon fortfarande?

Jodå, 21 poäng på 23 matcher i grundserien för HV. Visst höll hon än.

Annons

Och av det där "andra svåra året" som man brukar prata om såg vi inte röken av när serien drog igång. HV hängde med i övre halvan av tabellen och slutade fyra.

Modo väntade i kvartsfinalen. Två raka segrar och regerande mästarinnorna i Luleå väntade i semifinal.

Säsongens mål: Check!

Men inte kunde väl HV rå på storsatsande Luleå?

Jodå, det kunde HV visst göra.

Även där blev det två raka segrar och Jönköpingslaget spelade säsongens bästa hockey, kanske klubbens bästa hockey någonsin?

En av anledningarna: Långa och många bussresor.

Laget hade alltså hitta någon form av glädje i de långa bussresorna till Norrland.

Hur är det ens möjligt?

"Vi hittade en väldigt bra sammanhållning under de resorna", sa Fanny Rask inför finalen.

Trots sammanhållningen blev det två raka förluster mot Djurgården för Jönköpingslaget.

Men att gå från division 1 till SM-silver på två år är inte fy skam även om jag vet att det där silvret inte är värt ett enda litet dugg just nu. Men jag hoppas och tror att tjejerna kan glädjas åt medaljen och årets säsong, kanske inte imorgon, men förhoppningsvis nästa vecka.

Nu gäller det att klubben spinner vidare på den här säsongen. På att få ut så mycket som möjligt av det intresset för damhockey som faktiskt finns i Jönköping.

Jag vet att klubben vill ha in flera tjejer från Jönköpingsområdet för att, precis som på herrsidan, få en mer hemvävd trupp och en ”bygdens lag”-stämpel.

Även om det kanske inte står ett gäng Jönköpingstjejer och knackar på a-laget nästa säsong så tror jag ändå att det inom några år kommer att finnas flera tjejer med 036 som riktnummer i HV71:s representationslag.

För den reklam som årets upplaga av HV har gjort för damhockeyn kan nog inte ha undgått några.

Allra minst det där tjejerna i tioårsåldern med HV-tröjor som jag har sett på Kinnarps läktare under den här säsongen.