SOL PÅ Jeremy Corbyns Labour. Regn över Theresa Mays Tories.

Så kan man sammanfatta britternas val, det andra på mindre än ett år.

När vi nu summerar ännu en brittsommar är det bara att konstatera att himlen, som så ofta över mitt älskade Britannia, fortsätter att läcka.

Om förra junis Brexitresultat var i svensk-brittiskt perspektiv en bedrövelse, kan man säga detsamma om utgången i årets parlamentsval.

Labour går framåt och Tories tappar. Mays konservativa parti förblir störst, men mister – i strid med flera förvalskalkyler – den egna majoriteten i underhuset.

Därmed har May, som självmant valde att utlysa valet i syfte att stärka sitt personliga mandat efter ett år som premiärminister, sett till att kasta in Storbritannien i parlamentarisk vånda.

Därmed är hon valets förlorare, Corbyn dess vinnare. Han har mot alla odds – så var förhandsbedömningen – ryckt rejält framåt, kan fira en prestige- och mandatmässig seger.

APROPÅ ODDS var det veckan före valet inget snack om vem som enligt vadhållningsmarknaden hade fetast chans att utnämnas till premiärminister efter avslutad rösträkning. May stod i odds runt 1,20 och Corbyn 4,20.

Det motsvarar i sannolikhetsprocent för respektive utfall ungefär 80 mot 20.

Det här är något att ha i bakhuvudet när vi tittar på opinionsmätningar, enskilda eller flera sammantagna.

För dessa gjorde gällande att Tories skulle vinna, vinna i meningen bli största parti, och åtminstone för någon månad sedan såg det ut som om May skulle promenera hem segern och de konservativa behålla mandatmajoriteten.

MEN ÄN EN gång (som med Brexit, som med Trump), efter en lika lyckad valkampanj för Corbyn som misslyckad för May, visade det sig att väljarundersökningar är vanskliga, vilket många kommentatorer redan har konstaterat.

Att en gallup kan vara mer eller mindre statistiskt pålitlig är en självklarhet, så har det alltid varit och tillförlitligheten beror på ett antal faktorer och hur olika variabler viktas.

Klart är att Corbyn gjorde en uppryckning under valspurten.

Det fick till följd att det inte längre var lika säkert att Tories skulle ha kvar sin majoritet, även om väljarbarometrarna indikerade att partiet skulle bli störst.

Så blev det ju också, så i den bemärkelsen var opinionsinstituten rätt ute.

Men ändå:

Bedömare togs mer eller mindre på sängen: Väljarna gäckar ånyo prognoserna.

Samma som efter Brexitomröstningen.

Samma som efter Trumptriumfen.

SÅ VÄRST överraskad bör man kanske inte vara. Opinionsundersökningar är trots allt bara förutsägelser, långtifrån hundraprocentiga.

Men framför allt beräknar de ju i princip alltid antalet mandat eller andelar av total röstsumma som en viss kandidat/parti ska få.

Annons

Något annat är att estimera sannolikheten för ett visst utfall – vad detta nu än är, exempelvis: "Vad heter Storbritanniens premiärminister efter den nya regeringsbildningen?"

En vettig skattning skulle kunna vara den som nämndes ovan, 80-20 till Mays fördel.

ATT HON NU efter valet alltjämt är den som har störst chans att bli premiärminister är inte så konstigt med tanke på att hon fortsatt leder parlamentets största parti.

Givet 80-20-proportionerna vore det en skräll om Corbyn skulle bli premiärminister. Fast det står långtifrån bortom all realism baserat på en rimlig sannolikhetskalkyl; om vi kör valet i all oändlighet, kommer Corbyn att i så fall bli premiärminister så mycket som var femte gång.

Det är något att måhända lyfta på ett ögonbryn för, men definitivt inget att chockas över.

NÄR DONALD TRUMP hade vunnit presidentvalet var många förbluffade: Det var ju nästan ingen enkätanalytiker som hade räknat med det!

New York Times hade emellertid gjort en sannolikhetsbedömning utifrån flera mätningar. I ett diagram skattades Trumps chans att vinna (alltså oavsett röstandel i diverse undersökningar) till 15 procent.

Det betyder att Trump hade chans att vinna cirka var sjätte gång om presidentvalet kördes in i oändligheten. Var sjätte gång, alltså - högst realistiskt. Säg ett nummer 1-6 och kasta tärning en gång, liksom.

Den 8 november 2016 var väl helt enkelt en av de där sex gångerna.

MED DEN politiska turbulens och väljarnyck som för närvarande råder i vårt land är det här något att ta med sig in i 2018 för alla som är intresserade av svensk politik.

Och det vore intressant om opinionsinstituten, precis som spelbolagen, kikade på den här typen av sannolikhetsvärderingar.

Det skulle föra det goda med sig, om inte annat, att färre behöver (eventuellt) bli så förvånade på kvällen den 9 september nästa år.

FÖR ATT BARA ge en fingervisning om att verkligheten kan te sig både sannolik och osannolik, men att den sällan är så osannolik som somliga, med hänsyn till exempelvis politiska förhoppningar, önskar att den vore:

Hos ett bettingbolag ligger för närvarande oddset för att Stefan Löfven (S) förblir statsminister efter 18-valet på 2,50, alltså räkna med i storleksordningen knappt 40 procents chans för det utfallet.

Det är lika mycket som att "någon annan kandidat" än Löfven, Anna Kinberg Batra (M), 2,70, eller Annie Lööf (C), 5,50, blir statsminister, det vill säga i praktiken Jimmie Åkesson (SD).

Dött lopp mellan Löfven och Åkesson, så här 15 månader före valet.

40 procent. Dra ner det till 30 för att ha lite marginal – fortfarande har i så fall Åkesson i storleksordningen en tredjedels chans att bli statsminister.

Rent matematiskt blir han då kabinettsmästare i så mycket som nästan vart tredje val, som läget är nu.

Om inget drastiskt händer i väljaropinionen, så kom därför inte och säg att du är "chockad" om Sverige får sin första sverigedemokratiska regeringschef hösten 2018.