Haboföräldrar vill kunna ha sina barn i förskolan mer än tre timmar åt gången.

Max 15 timmar per vecka gäller och då max tre timmar per dag. Det går alltså inte, som i somliga andra kommuner, att köra exempelvis tre dagar à fem timmar.

Nu är det förmiddagspass som gäller och om vi ska ta föräldern Hanna på orden hinner hon knappt hem, innan det ska hämtas igen. Långa är avstånden i lilla Habo...

Skämt åsido:

Den här frågan har nu några år på nacken. 2011 var det också upprörda föräldraröster.

Då hänvisade kommunen till stora barnkullar som skäl för tidsbegränsningen tre timmar per dag.

Ärendet ska upp på nästa nämndssammanträde, men visst vore det smidigare för familjerna om längre dagtider gick att införa, och det finns också vinster för barnen. Hanna menar exempelvis att nuvarande ordning innebär att barnen går miste om de pedagogiska måltiderna.

Å andra sidan är det en resurs- och organisationsfråga.

Enligt den presenterade enkäten menar personalen att det blir bättre för de barn som är på förskolan heltid med denna lösning, och förste vice nämndsordföranden Thomas Werthén (M) anser att det hela är komplicerat.

Det är bra om nämnden tittar på möjligheten att tillgodose fler behov än idag.

Annons

En sådan förändring måste då stå i proportion till eventuella andra nackdelar. För det är inte så enkelt som en kommentar lyder på JP.se att "Jag trodde Habo var en kommun som såg till barnfamiljerna..." Visst gör Habo det, men inte till vilket pris som helst i alla lägen.

Politik handlar om att prioritera och kompromissa mellan motstående intressen.

Sedan finns en aspekt till som är värd att lyfta i sammanhanget.

Den handlar om vilka krav man som medborgare kan ställa på det offentliga – eller överhuvudtaget vilka rättigheter man ständigt kan anse sig ha rätt att åberopa i diverse sammanhang.

Det svenska rättighetssamhället har ju länge varit bra på just medborgarnas rättigheter. Sämre på deras skyldigheter.

Det gäller inte minst välfärdens utbud. Att till kraftigt reducerat pris för den enskilde föräldern kunna lämna sitt barn till någon som tar hand om barnet under flera timmar eller hela dagar är ju en fantastisk rättighet. Svenska familjer är i det avseendet privilegierade jämfört med nästan alla andra länder i världen.

Rättighetssamhället medför förväntan hos medbogarna att rättigheter och alla möjliga behov ska tillgodoses exakt enligt deras krav. Helst utan motprestation.

När kraven inte uppfylls i enlighet med förväntan, uppstår frustration. Det är fullt naturligt, men likväl nödvändigt i ett samhälle som trots en av världens mest väloljade välfärdsapparater kontinuerligt måste hushålla med resurserna. För dessa är även i vårt land begränsade, medan våra behov inte är det.

Så emellanåt tror jag det kan vara sunt med lite perspektiv när man står där mitt i sin förvisso jobbiga småbarnsvardag:

Habo är trots allt en tämligen angenäm plats, och på det hela taget ett bra val, om man nu har möjlighet att välja var man vill slå sig till ro på den här planeten.

*****

Efter onsdagens krönika om kommunala bostadsrättsköp fick jag en del reaktioner. Jag skrev: "Måtte det inte ske i Jönköping". Reaktionerna gick ut på att det redan har skett. Jag vet att det har skett för få till ökad socioekonomisk integration.

Men vad jag menade var att det inte måtte ske enbart i syfte att bereda bostad åt nyanlända, vilket enligt mina källor och underlag Jönköpings kommun inte har gjort. Jag borde ha varit tydligare där. Om någon har annan information eller fakta härom är det bara att höra av sig.