Områdespoliserna på Öxnehaga blir kvar, rapporterar tidningen.

Så bra.

Poliser som jobbar nära medborgarna, som syns på torget, som agerar proaktivt minst lika mycket som reaktivt är grunden för ordning och trygghet.

För det är väl som konstateras i JP:s artikel:

"Är du här en dag så är det lugnt. Det vi pratar om händer efter klockan 17.00 när inga vuxna rör sig i centrum. Ungdomarna lämnas åt sig själva och då stökar de till det."

Blir säkert mindre av bråk och brott när vuxna är ute på ljusa dan, och det gäller i än högre grad om polisen cirkulerar i området.

Men, återigen (jag skrev om detta med ohängda snorvalpar nyligen), det vilar något smått naivt över uttryck som att "Ungdomarna lämnas åt sig själva".

Med eller utan fritidsgård, med eller utan vuxna i närheten, är det ytterst och allena ungdomars eget, individuella ansvar att inte "stöka till det".

Det personliga ansvaret för ens handlingar måste uppgraderas - på Öxnehaga, i Jönköping i övrigt, i Sverige, detta över måttan välmenande silkesland där omhändertagandet har blivit till någon sorts överideologi som präglar samhällets institutioner och deras funktioner:

Det är alltid någon annan som har ansvar för dig, inte särskilt ofta du själv.

Annons

För något år sedan uppmärksammades förslaget från polischefshåll att ordningsmakten skulle dricka kaffe med buset i någon förort. Och rikspolischefen Dan Eliasson var mäkta nöjd med de famösa antitafs-armbanden som polisen delade ut till tjejer, att bäras på festivaler som värn mot oönskat kladdande.

Det är mig veterligt hyfsat oklart om kafferepet och armbanden fick någon märkbar effekt i avsett hänseende.

Men alldeles oavsett detta ständiga "dialogiserande" (jo, jag vet, dialogpoliser kan ha sina förtjänster i vissa sammanhang) är de här förslagen illustrativa exempel på hur högsta ort inom polisen, samhällets yttersta repressiva makt, ser på sig själv, sitt uppdrag och den organisation man är satt att leda:

Inte sällan när Eliasson uttalar sig om kriminalitet, verkar han vara mer intresserad av tjänsten som socialchef i någon kommun med "utmaningar" än att personifiera den tvångsmakt och det våldsmonopol han förväntas göra.

Det här går till viss del igen på Öxnehaga.

Där lirar ungdomarna fotboll med räddningstjänsten. Det kanske kan ha sina poänger, och jag har inget problem med att de på så sätt lär känna personal inom en vital blåljusgren, på samma sätt som att områdespoliserna lär känna de unga (och gamla).

Men dylika aktiviteter borde liksom inte förutsättas vara en nödvändig betingelse för att hålla sig ifrån svinaktigheter. Att "man inte kastar sten på en brandbil där det sitter någon som man känner" är naturligtvis så självklart att det inte ska behöva sägas.

Men självklarheten kan definitivt inte stanna där, för det måste vara lika självklart att avstå från stenkastning även mot dem som man inte känner.

Den överslätande attityden, daltandet i ord och handling från samhällets sida - från Eliasson och neråt - måste få ett slut.

Vi har ju försökt med den strategin i decennier.

Med hänsyn till utvecklingen i somliga förorter runtom i landet har det väl gått så där.