Det är deklarationstider och då passar regeringen och Vänsterpartiet på att höja skatten inför vårbudgeten. Det är vad de vill iallafall.

Fler ska betala statlig inkomstskatt. Fler ska bidra, och det är alltfler med inkomster under 40 000 kronor per månad som får betala statsskatt, efter att gränsen för sådan skatt har fixerats.

Det är sannerligen inga höginkomsttagare som ligger där - medelinkomsten på arbetsmarknaden är 32 000 kronor.

Finansminister Magdalena Andersson (S) kan förvisso vara en smula belåten såtillvida, att statens bokslut för 2016 visade ett plusresultat på 29 miljarder kronor, en ökning med 39 miljarder från året innan. Detta enligt Ekonomistyrningsverket, rapporterar Dagens industri.

Anledningen: höjda skatteintäkter.

Nå, frågan är då om det här beror på höjda skatter eller att fler kommit i arbete, som Andersson själv konstaterar. Fler har jobbat (kanske trots höjda skatter?).

För skatterna höjdes 2016. Bland annat har höjningen av den statliga inkomstskatten medfört att 1,3 miljoner människor inte ens fick kvar hälften av den sist intjänade hundralappen, skriver Skattebetalarna i en färsk rapport.

Vad skatteintäkterna hade varit med bibehållen, eller till och med sänkt, skatt vet vi inte.

Annons

Vad vi vet är dock att skatteintäkterna, enligt Ekonomistyrningsverkets analys, ökade under Alliansregeringen 2006-14. Under den tiden sänktes skatterna påtagligt, genom främst jobbskatteavdraget.

Om det vore så att höjda skatter per automatik gav mer intäkter till staten, skulle det inte finnas något logiskt hinder för en skattehöjarvänlig regering som den vi har i dag att fortsätta höja, höja och höja. Och höja.

Så varför gör inte regeringen det, när Socialdemokraterna i alla tider och alltjämt tjatar om att fler måste betala mer i skatt för att välfärden ska säkras?

Den frågan finns särskilt fog för, när vi har en finansminister som har avfärdat Lafferkurvan, det i nationalekonomiskt vetenskapliga kretsar erkända sambandet mellan höjd skatt och skatteintäkter:

Vid en viss (hög) skattenivå kommer statens intäkter att minska, istället för att öka. Den informella ekonomin växer på bekostnad av den formella. Läkaren målar kåken själv istället för att anlita en målare.

Det handlar inte om att de högavlönade inte ska bidra till välfärden, för det gör de i allra högsta grad. Det handlar inte om att de har råd att betala några hundralappar till i skatt, för det har de. Utan det handlar om de skadliga konsekvenser för samhällsekonomin i sin helhet som abnormt höga marginalskatter (skatt på den sist intjänade hundralappen) får.

Skattebetalarna konstaterar att för dem som tjänade över 50 000 kronor 2016 höjdes den totala skatten i förhållande till en tvåprocentig lönehöjning med 68-151 procent relativt 2015.

För den som tjänade 65 000 kronor eller däröver åts hela lönehöjningen upp av skatt.

Plötsligt framträder i mer än klar dager incitamenten för läkaren att ägna sig åt ytterligare måleri än det denne är bäst lämpad för.

Se där en tydligt negativ effekt: höga marginalskatter bidrar inte direkt till att stärka arbetsspecialiseringen i samhället, ett erkänt framgångsrecept för en effektiv ekonomi.