Ungdomar stryker omkring i Jönköpings city. De har inget vettigt att göra. Det är fråga om en grupp som inte har någon fritidssysselsättning eller är knuten till någon förening.

Socialsekreterare är oroade över utvecklingen (JP 6/3).

1:e socialsekreterare Agneta Ahlgren:

"I stort sett alla vi möter saknar tillhörighet på fritiden. De driver runt. De har mycket tid och då hinner de göra dåliga saker."

Därför kräver socialsekreterarna att Jönköpings kommun via kultur- och fritidsnämnden vidtar åtgärder.

"Dåliga saker", som det verkar finnas oceaner av tid att ägna sig åt, är bland annat kriminalitet, till exempel inbrott och stölder i sporthallars omklädningsrum.

Så, alltså måste kommunen ta ansvar, menar socialsekreterarna: fånga upp ungdomarna genom aktiviteter, satsningar och projekt i kommunal regi.

Det där låter bra och självklart kan kommunen bidra med sätt att underhålla unga människor, få dem sysselsatta med något mer konstruktivt än brottslighet och missbruk. Det gör liksom samhället gott.

Annons

Fritidsgårdar är en sådan verksamhet och JP:s reportage visar att det finns stor efterfrågan på lokaler att gå till för dem under 18 år.

Men detta sagt:

Det är inte primärt kommunens ansvar att få ungdomar att avhålla sig från dåligheter och rena olagligheter. Det är ungdomarnas eget ansvar.

Är du tonåring vet du mycket väl vad du får och inte får göra, vad du bör och inte bör göra när det gäller så pass basala saker som att avstå att kränka andras rättigheter, exempelvis äganderätten (stöld).

Såväl det moraliska som juridiska ansvaret är individuellt.

Sverige som land har så till den grad blivit impregnerat av diverse välmenta omhändertagandeideologier att till och med den enskildes mest grundläggande skyldigheter har puttats ut i marginalen av det kollektivist-sociala rättighetssamhället, där det ständigt är någon annan som ska ta ansvar för ens handlingar och för den delen icke-handlingar.

Den här "nånannanismen" är lika betecknande som beklämmande för välfärdsstaternas välfärdsstat:

Sveket är inte mot ohängda ungdomar som uppenbarligen inte vill bättre än att avhålla sig från kriminalitet.

Sveket är mot deras offer - mot killen eller tjejen som i det där omklädningsrummet blir av med mobilen under idrottslektionen eller innebandyträningen – när rättsstaten retirerar, vilket är mer än klarlagt att den gör för alla som någotsånär följer svensk samhällsutveckling av idag.

Moralisk pliktkänsla, allmänt vett och hyfs, respekt för normer och andra människors integritet samt rimlig vördnad inför auktoriteter.

Är det för mycket begärt?