När Miljöpartiet de gröna i helgen samlas till kongress i Linköping blommar inte maskrosorna lika fritt och friskt som för tre år sedan.

Våren 2014 - inför EU-valet och riksdagsvalet – spirade självförtroendet.

Språkröret Gustav Fridolin talade om "den tredje kraften" i svensk politik och man satsade stenhårt på att bli tredje största parti.

Verkligheten ville annat.

Miljöpartiet satte sig i Rosenbad och har på grund av sin ministärstatus fått kompromissa bort en rad kärnfrågor, eller så har man i förhandlingarna med Socialdemokraterna inte kommit dit man har önskat vad gäller politiska prioriteringar.

Regeringskrismedvetenheten i form av ständigt närvarande kabinettsfrågor har under de knappa tre åren med miljöpartisiska statsråd alltid legat på lur.

Till detta kommer interna förtretligheter, som förra vårens Kaplan-affär och den famösa handskakningsskandalen. Jo, det får man säga att det är en skandal att inte vilja ta en kvinna i hand, och vikten av att ta i hand förstärktes av självaste statsministern:

"I Sverige tar vi varandra i hand", förklarade Stefan Löfven (S) på ett sådant där myndigt vis som nästan bara han kan.

Så avgick Åsa Romson som språkrör.

Så störtade opinionssiffrorna och nu får de gröna på allvar börja leta efter nyckeln till riksdagsporten och hänga den på ett väl förborgat ställe om partiet vill vara med i den nationella politiken även efter 9/9 nästa år.

Så har en grupp om fyra riksdagsledamöter halkat ut i marginalen, med åtföljande uppståndelse på Helgeandsholmen.

Och så har mullret i de interna leden tilltagit så till den grad att ett uppror orkestrerat från bland annat Jönköpings län är på gång inför kongressen.

Upprorsfalangen vill se en progressivare politik, mer systemkritik, ett absolut krav på förbud mot vapenexport till diktaturer med mera, med mera och åter mera.

Eller som en miljöpartist uttrycker det i ett SvD-reportage: MP har glömt det "revolutionära".

Redan av det ordvalet borde varje vettig sosse undra vad de gröna har i statsstyrelsen att göra.

Det tycks mig som om upprorsfolket är mer intresserat av att stå på barrikaderna, demonstrera och protestera och hålla i plakat snarare än att ratta landet efter bästa förmåga och efter den finstämda balans av diverse särintressen som det innebär att regera riket.

Annons

Fridolin och hans statsrådsvänner vet att det inte är någon lätt uppgift, men han verkar inte ha lyckats särskilt väl med att inför medlemmarna pedagogiskt förklara och försvara de vägval MP-ledningen har gjort och de beslut regeringen kollektivt har tvingats fatta.

Eller velat fatta; det är inte så att Fridolin & Co kan reservera sig i de regeringsavgöranden som går MP-idealismen emot. Det är den hårda, kalla kabinettsvardagen.

Frågan är i vilken grad de upproriska miljöpartisterna vill ta in denna vardag.

I SvD-reportaget säger en annan medlem att MP måste bli mer "radikala", en sorts försköning (och givetvis bättre ordval) av det revolutionära, förvisso.

Ändå är det logiskt sett ur ett MP-perspektiv att den här typen av uppror sker.

Är det någonstans det hör hemma så är det hos de gröna – de annorlunda, de alternativa, de stångande och ståhejande miljöaktivisterna. Ja, MP är ju den franka miljörörelsens politiska gren.

Därför är det begripligt att upprorsmakarna till kongressen anländer med förslag på en alternativ styrelse, där kulturminister Alice Bah Kuhnke inte finns med och inte heller den kloke Per Bolund, biträdande finansminister.

Men särskilt gynnsamt när Miljöpartiet nu ska ut och konkurrera på väljarmarknaden inför 18-valet kan det knappast vara så länge man behåller passerkortet till Rosenbad.

Ty den hårda, kalla verkligheten går inte att trolla bort med sköna, gröna ideal om en överallt härlig värld, där vi inte behöver jobba så mycket, där basinkomst är standard och där tillväxt- och civilisationskritik ska driva samhället i en helt annan riktning.

Dessbättre förstår Löfven den hårda, kalla verkligheten. Det är därför han inte tillåter MP att köra sitt solorace.

Det är också därför det är så obegripligt att Löfven (om han nu menade det) inför valet 2014 upprepade att MP är för S den "naturliga samarbetspartnern". Han hade liksom inte behövt säga det av strategiska skäl.

För saken är ju den att S och MP står ganska så väldigt långt ifrån varandra - rent ideologiskt, rent samhällssynsmässigt.

Upproret i MP på grund av att partiet inte har fått utdelning i regeringskoalitionen fördjupar denna klyfta.

MP-grundaren Per Gahrton sammanfattade på pricken just detta i Agenda i söndags:

"Det är nästan en kulturkollision mellan gröna själar och gråsossigt, materialistiskt tänkande."