Jag hade för en tid sedan en diskussion med en bekant om behovet av ökade anslag till det svenska försvaret. Personen invände med frågan: ”Varför måste vi lägga så mycket pengar på försvaret, kan vi inte lägga pengarna på jämställdhet och feminism istället?”

Man kan givetvis tycka olika om försvarets roll i dagens samhälle. Det är inte det jag invänder mot. Men personen i fråga kunde inte presentera något exempel på vad dessa feminismsatsningar skulle gå till, men underströk att det är viktigt att man fokuserar mer på dessa frågor och lyfter dem i debatten. För feminism är ju viktigt.

Den här anekdoten är ett av hundratals exempel på var svensk politisk debatt tyvärr har hamnat. För överallt så ser man dessa tendenser numera. Den politiska debatten har successivt förflyttats från att handla om konkreta sakförslag och reformer till att kretsa kring abstrakta begrepp, markeringar och semantik. Det här kombinerats allt oftare med önskemål från politiska krafter om att man måste ”lyfta frågan”, om det så handlar om miljö, feminism eller svenska värderingar. Man ska markera, demonstrera och vara tydligt emot diverse fenomen. De konkreta löningarnas verkningsgrad blir allt mer irrelevant.

Det finns mycket som den nuvarande regeringen har gjort fel. Reformer som fördjupat problem, och förslag som varit direkt skadliga. Men kritiken mot vänsterpolitikernas agenda i nationell och kommunal politik handlar även om deras ovilja att försöka göra något konkret och verkningsfullt åt samhällsproblemen när deras politiska idéer i stället allt oftare formeras till symbol- och identitetspolitiska förslag.

Annons

Även om symbol- och identitetspolitiken i stor uträckning genomsyrar populistiska partier så är det ett fenomen som är som störst inom vänsterpartierna. För det är just vänstern som blivit besatta av att hantera samhällsproblem genom märkliga symbolpolitiska förslag och blidka enskilda minoriteter och trender genom identitetspolitiska markeringar.

Symbolpolitiska förslag har genomsyrat regeringen Löfvens fyra år vid makten. En jämställdhetsmyndighet ska införas för att göra byråkrati av jämställdhetsproblemen. Elcyklar subventioneras numera för miljarder. En skatt på flyg har införts för att göra flygresorna dyrare, i sann miljövänlig anda. Vallöften om att förbjuda tops kommer som grädde på moset för den som vill få valuta för sin avlatsröst på Miljöpartiet.

Politiska reformer med en effekt som motsvarar kostnaden? Inte i närheten. Men det känns väl bra i magen och det upplevs som att man gör något tydligt. Det är en viktig ”markering” och enligt upphovsmännen något som ”sätter frågan i fokus”.

Den identitetspolitiska agendan hos de rödgröna präglas av en idé om att genom diverse märkliga och rent av bisarra förslag tillgodose vissa särintressen och sociala grupper. Sveriges utrikespolitik ska numera vara feministisk. Stadsplaneringen och snöröjningen lika så. Det är oklart vad detta epitet tillför i praktiken för att göra utrikespolitiken eller stadsmiljön bättre. Men vad spelar det för roll när det är ett trendigt begrepp som säljer?

Det här toppas av att statsråd numera ägnar allt mer tid åt att posera i sociala medier med knytblusar, handhjärtan och deltar i så många manifestationer som möjligt. Säkert med goda intentioner. Men statsråd är inga influencers. Men de tycks lägga allt mer tid åt att försöka vara det. För man ska ju markera mot det som är fel.

På sikt utgör den här inriktningen ett hot mot hela den samlade vänsterns framtid. Och den svenska politiska debatten. Oaktat vad man tycker om den svenska vänstern så har de historiskt varit framgångsrika, just för att de valt sina strider väl och genomdrivit omfattande reformer som uppskattats av många och förändrat det svenska samhället i stor omfattning. Den nya generationens vänster tycks ha släppt frågor om välfärdens roll och kvalitet, och de fördelningspolitiska åtagandena. De unga socialisterna är numera helt upptagna med att tävla om vem som är mest antirasist eller mest feminist. Allt handlar för närvarande om plakat, markeringar och slagord i vänsterleden, i stället för att presentera reformer som faktiskt gör skillnad och fungerar.

Symbol- och identitetspolitiken kan beskrivas som en gökunge i den seriösa politiska debatten. En skrikig kraft som tränger undan fokus och resurser från de viktiga reformerna som vi egentligen borde diskutera: värderingsburna lösningar med stöd i forskning som gör skillnad. Men när likes på Instagram och möjligheten att blidka en trend som för tillfället ligger rätt i tiden hos en viss grupp lockar, har dagens vänsterpolitiker bevisat att de prioriterar det högre än sådant som faktiskt är viktigt i det stora perspektivet.

Symbol- och identitetspolitiken fördummar den politiska debatten och tränger undan viktiga politiska reformer. Det är hög tid att vi gör upp med den en gång för alla.

Lucas Kramer

Ledarkrönikör