Det är min absoluta övertygelse att teatern ska vara ett forum dit vi alla samlas för att bearbeta sorg, ilska, rädsla och glädjeämnen. Alla de erfarenheter vi gör i våra liv, tidlösa fenomen såväl som samtidsaktuella unika händelser, behöver bearbetas och kommuniceras. Frågan är bara var vi gör det? Var träffas vi för att dela våra gemensamma erfarenheter? Var samlas vi när grymheten drabbar oss? Vilka samhällsinstitutioner svarar mot de behoven?

Annons

Jag kan inte se annat än att här har kyrkan en viktig roll, men så också teatern. Självklart ska teatern i repertoararbetet fånga tidens stora frågor och skapa en arena för att genomlysa det meningslösa och skrämmande våldet som nu alltmer blivit en del av vår kultur och vårt lands öde.

Teatern, liksom alla kulturinstitutioner, behöver nu mer än någonsin visa att hit kan människor komma med alla sina frågor, farhågor och sin önskan att hitta ord för det våld och all den aggression som, framför våra ögon, förgiftar världen.

Jag befarar att teatern och dess potential för mänskliga möten går förlorad om vi inte nu ropar ut till invånarna att de ska komma hit, att det är just precis hit, ni nu ska komma om ni tycker att det som händer är viktigt och lägger stort värde på att prata om det.

Den pjäs som Spira precis har haft premiär på, "Strawberry Fields", handlar exakt om det som hände i Stockholm och tidigare London, Berlin, Nice, Paris… Konsten är speciellt bra på att bearbeta händelser, också händelser av det här slaget. Nu öppnar vi dörrarna och visar vad teatern förmår.

Patrik Franke

Dramaturg på Spira