Jag klampar jag in på Handelshögskolan i Stockholm. När jag går in genom dörrarna mot innergården tycks alla blickar vändas mot mig. Jag passar inte in, trots att jag precis som den överväldigande majoriteten av alla tjejer där inne är spinkig och har blond tofs. Kanske är det att jag är ett par år äldre, men också: lite slitna jeans, en urtvättad brun ryggsäck. Det räcker för att man ska sticka ut här. Aldrig har jag varit så glad att jag tackade nej till min plats på Handelshögskolan efter Per Brahegymnasiet (varför sökte jag ens? Jag skyller på min pappa) som när jag står där och känner mig utstirrad av ett gäng tjugoåringar i ljusblå skjorta.

Fakta: Ny bok

"179 år av ensamhet"

Jenny Lantz och Linda Portnoff (red)

Medverkande: Pia Höök, Emma..

Fakta: Ny bok

"179 år av ensamhet"

Jenny Lantz och Linda Portnoff (red)

Medverkande: Pia Höök, Emma Stenström, Pernilla Petrelius Karlberg, Anna Wahl, Sara Rosengren, Lin Lerpold. Karin Svedberg Helgesson, Linda Portnoff, Jenny Lantz, Charlotte Holgersson.

Bonniers

"Sverige, en (o)besvarad kärlekshistoria""

Wahlström & Widstrand

Lejla Hastor och Nivin Yosef (red)

Medverkande: Maya Abdullah, Elnaz Baghlanian, Monia Benbouzid, Nisha Besara, Joanna Castro, Nadja Hatem, Silvana Imam, Berivan Öngörur, mfl

I min hand har jag den nya antologin "179 år av ensamhet", en sammanfattning av de åren de tio medverkande kvinnorna har genomlidit i mansväldet på Handels. Mitt intresse för boken är initialt ganska svalt, när jag sätter mig ner vid ett av borden för att läsa. Att borgerlighetens högborg drivs av vita gubbar var knappast någon nyhet. Och att en skola som upphöjer marknadsekonomins principer till religion är motvilliga mot att prata om strukturer, hellre än ”individens frihet” är ju knappast förvånande.

Men, i takt med att jag sugs in i den fascinerande boken inser jag, att vad som pågår i de här igenmurade strukturerna spelar roll. Handels, skolan som säger sig vilja fostra framtida ledare. Vad som händer där påverkar hela samhället.

Boken lyckas med balansgången att vara både saklig och lättläst – även för den som inte har koll på alla begrepp inom feministisk teori och management-snack. Omslaget är dessutom väldigt stiligt, med en behaglig grön ton och guldig relief, där vi ser skolan och en liten kvinna på trappan, nästan drunknande bland tomma fyrkanter. Perfekt symbolik.

Mitt bland de väl valda orden bubblar ett trauma. De kvinnliga forskarna, med numera KTH-professorn Anna Wahl i spetsen, arbetade för att få till en förändring på skolan med avstamp i Wahls avhandling om hur kön spelar roll i organisationer. Den följdes av en medial smutskastning för tio år sedan, där skolan fegade ur och struntade i att backa upp Wahl, trots att de tidigare godkänt hennes avhandling och vetenskapliga metod. Upplevelsen har satt djupa spår i de som var med om häxjakten. Någonstans finns en gnista av en hämndbok mellan sidorna, och det säger jag i ordets allra bästa bemärkelse. Här finns ett försök till att förklara strukturerna på skolan, och därigenom även en möjlighet till välförtjänt upprättelse. Medan männen på skolan ser sig själva som ”neutrum” och utgår från sig själva, vill de flesta inte se en förändring i maktstruktur. Om den vita mansdominansen slutar existera, kommer statusen finnas kvar? Det finns en rädsla för att förlora kontroll, men också för att behöva dela med sig av sin egen makt.

Skribenterna går genom oändliga exempel av icke lyssnande monolog-farbröder, sexistiska kommentarer om deras utseende, ett osynliggörandet och nedvärderandet av kvinnor som är så genomgående, att männen inte alls märker att det pågår. ”Groupthink”, där folk slutar tänka själva och bara följer strömmen, är en fara för alla grupper. Handels är som upplagt för den sortens missar, där homogeniteten gör att en massa perspektiv helt försvinner. Det här är en stor brist, inte bara av demokratiska skäl men också då många studenter kommer arbeta utomlands.

Annons

Att kvinnor inte känner sig välkomna på skolan leder också till så kallad ”braindrain”, alltså att man missar kompetent personal, som försvinner till annat håll. Allt ska vara mätbart, med en besatthet vid antal publicerade artiklar, något som inte alltid passar för den sortens ämnen kvinnor tenderar att välja, där längre format är bättre anpassat. Men utan – och i många fall, trots – artiklar inget avancemang, och många kvinnor hoppar av den akademiska karriären på Handels eftersom den känns omöjlig att avancera inom. Män hyllar andra män, och kvinnorna tvingas hitta på utmattande strategier för att ta sig fram. Just nu är det möjligt att ta examen från Handels utan att ha haft en enda kvinna som kursansvarig. Kvinnorna – där åtta av tio på bilden har blont hår, vilket säger en hel del om mångfalden på skolan – bryter alla ny mark i sin forskning. Det här är en tillgång till Handels, men få av dem verkar känna att de blir uppskattade.

Det handlar inte om att förneka skillnader mellan könen, konstaterar Pia Höök, utan om att förstå olikheter utifrån olika villkor. Det är inte nödvändigtvis förebilder hon saknar, skriver redaktören Jenny Lantz, utan något så självklart som ”det stöd och den uppmärksamhet som mina manliga kollegor fick”. Hur hanterar man en sån här frustrerande situation? Sammanhållning och skratt, verkar vara nyckeln. Hur ska man annars stå ut.

I bokens sista text beskriver Lin Lerpold, tf. professor och chef för skolans hållbarhetscentrum, att det alltid känts svårare att ha asiatiskt ursprung än att vara kvinna på Handels, och i Sverige generellt. Hon tar upp en viktig poäng: hur det är lättare att ta upp diskriminering mot kvinnor eftersom det finns ett mer utvecklat språk för att beskriva könsmaktsordningen.

Just bristen på ord att förklara erfarenheten av utanförskap som hänger ihop med ursprung, är återkommande i en annan aktuell antologi: "Sverige, en (o)besvarad kärlekshistoria" (W&W). Där får vi möta sexton kvinnor, ofta med hög utbildning och inte sällan med ansvarsfyllda arbeten, som är första generationens svenskor – ett uttryck som jag tycker är hundra gånger bättre än det enformiga räkneövningarna med andra, eller tredje generationens invandrare.

Den trötta schablonen om ”invandrarkvinnan” får här en fräsch uppdatering, med insiktsfulla röster som delar med sig av vad det gör med en när man aldrig får höra hemma någonstans, när man ständigt får frågan var du kommer ifrån – men aldrig vilka de är – eller vart de är på väg. De flesta medverkande har flytt sina hemländer, och fått skydd i Sverige. Flera tar upp tacksamheten, som man känner, och förväntas känna. Men när är skulden bortamorterad? När får man bara vara svensk, trots att man är född i ett annat land.

I de korta kapitlen får vi läsa om hur det känns att bli exotiserad och sexualiserad på grund av ens ursprung, om frustrationen för människor med intellektuellt kapital att plötsligt dumförklaras. Om det kvävande ansvaret att överprestera, eftersom du som invandrare måste vara dubbelt så bra som alla andra för att tas på allvar. Om ironin i att man gör allt man kan för att passa in i det svenska samhället, men ändå inte få vara som alla andra. Om att ligga vaken på natten och oroa sig för hur man ska hantera det när ens barn får rasistiska ord slängda mot sig.

Boken är en del av en ny våg av böcker på liknande ”mellanförskaps”-tema, där tidigare exempel är fjolårets bok av Rummet-gänget, och antologin "Svart kvinna" som handlar om att vara svart och kvinna i Sverige i dag. Det är uppfriskande och intressant att läsa, och igenkänningen det sannolikt innebär för en stor del av Sveriges befolkning är otroligt viktig. När vi sätter ord på känslor och erfarenheter kan vi lättare hitta vägar att förändra samhället till det bättre för alla.

Du som läser det här, hur ofta funderar du över hur ditt kön eller ursprung påverkar ditt arbete? Om svaret är sällan, innehåller de här böckerna ett viktigt meddelande till dig. Våga ställa frågan hur det ser ut för andra, i din omgivning. Känner de sig begränsade av fördomar om deras kön eller bakgrund? Kan de utvecklas som de vill på sin arbetsplats, fritt från begränsande strukturer? Hur kan du vara en stöttande och peppande person för dem vars ursprung och kön är ständigt närvarande bromsklossar?

Majoritetssamhället, som inte redan är utmattat av frustration, har ett ansvar att livet blir bättre för alla. Det handlar om demokrati.