Regeringen Lindman hade redan i slutet av 1929 års riksdag försvagats. Den statsunderstödda Jordbrukarbanken råkade i likviditetssvårigheter på grund av en föregående sparbankskrasch av stort format. Finansminister Nils Wohlin föreslog då en försäljning av banken, men han blev utsatt för kraftig kritik, därför att han inte i tid ingripit och lugnat insättarna. Han fick anmärkning av riksdagen och avgick.

1930 års riksdag präglades av den samtidiga jordbrukskrisen. Regeringen föreslog tullhöjningar samt lag om inmalningstvång, det vill säga obligatorisk inmalning av svensk spannmål vid förmalning av importerad säd. Riksdagen sa ja till inmalningstvånget och nej till tullhöjningarna. Som en följd av sitt nederlag avgick regeringen i början på sommaren. Än en gång var det Carl Gustaf Ekman som bestämde utfallet av riksdagsbehandlingen. Han fick nu bilda sin andra ministär.

Denna gång var det en rent frisinnad regering utan några liberaler i Ekmans statsrådsuppsättning. I Ekmans förra ministär hade liberalen Lyberg varit finansminister. Nu fick Felix Hamrin ta steget från handelsminister ännu högre upp i makthierarkin, och han blev finansminister. Ett märkligt inslag i den nya regeringen var biskopen Sam Stadener som ecklesiastikminister.

Jönköpings-Posten var positiv till den nya regeringen och ansåg att den hade ett bra centerprogram. Senare lovordade tidningen den uppgörelse som rege-ringen träffade med landets kvarnägare om inmalningstvånget (7/6, 10/6 och 3/7).

Jönköpings-Posten citerade även Stockholms Dagblad som berömde Felix Hamrins besparingsprogram (26/11). En person som får lovord av Jönköpings-Posten är landshövding Linnér, som varnat för »den slappa och osunda under-stödstagarandan« (4/12).

 

I augusti ordnade Sveriges kristna socialister ett möte i Jönköping. Kyrkoherden och riksdagsmannen Bertil Mogård predikade i Sofiakyrkan, och Jönköpings-Posten nämnde att organisationen hade Broderskap som sitt tidningsorgan. Jönköpings-Posten talade också om Mogårds Jönköpingsursprung och visade respekt för Mogård som person, men tidningen vidhöll sin ståndpunkt att socialdemokratin hade en fientlig inställning till all kristendom (1/8, 4/8 och 5/8).

Under hösten skedde kommunal- och landstingsmannaval. Det var tydligt att det blåste motvind för Jönköpings läns valmansförening. Jönköpings-Posten skrev om ett politiskt möte på Stora hotellet i Vetlanda som inte var särskilt välbesökt, och där riksdagsmännen Oscar Johanson och K. J. Ekman talade. Men mötet stördes av valmansförbundet som samtidigt hade möte och som körde omkring med högtalare (18/7).

Redan före valet pläderade Jönköpings-Posten för en centerbildning med bondeförbundet, de frisinnade och den moderata högern. Det finns, skrev tidningen, mycket i Sverige att undanröja som fräter på folkets innersta livsmärg och som tillsammans med yttre förhållanden skall bringa det på fall, om dessa förstörande krafter ej i tid hejdas i sitt arbete (17/9). Man kan se att Josef Hamrin och hans tidning nu vandrat från högern till en mittenposition. Men det gällde att få valmansföreningen med på denna vandring.

 

I valet till landstinget minskade valmansföreningen från 7 till 4 mandat. Störst på den borgerliga sidan var bondeförbundet med 12 mandat (22/9). I stadsfullmäktigevalet uppträdde valmansföreningen under beteckningen »De moderata«. De fick tre av de 45 mandaten, Josef Hamrin omvaldes och Fritz Hägg nyvaldes. I november beslöt valmansföreningen att utse en om-buds-man (7/11, 11/11 och 17/11).

En man av stor betydelse för Sverige fyllde 50 år, nämligen Ivar Kreuger. Han ägnades två spalter i Jönköpings-Posten och beskrevs som en optimistisk 50-åring (1/3). Väsentligt mycket större plats fick emellertid drottning Victoria. Hon dog och ägnades tre sidor, inklusive första sidan inom svart sorgram (5/4).

På Vitön i Arktis återfanns S. A. Andrées, Nils Strindbergs och Knut Frænkels kroppar, de män som med ballongen »Örnen« 1897 skulle flyga till Nordpolen. Kropparna och övriga fynd togs hem med kanonbåten »Svensksund«, som anlände till Stockholm den 5 oktober. Mottagandet var storståtligt, och ballongresan betraktades som en hjältesaga. I Jönköpings-Posten skrev Agne Hamrin om fynden och om hemkomsten. Han vände sig i en magistral artikel till Jönköpings ungdom och framhöll att tre vittberömda män var knutna till Jönköping och dess läroverk: Per Brahe, Viktor Rydberg och S. A. Andrée. Den sistnämnde sades förkroppsliga bragdens idé. Andrée hyllades också vid Smålandsstenen i Stadsparken, och när de tre döda anlände till Stockholm skrev Agne Hamrin under rubriken »Tre hjältars jordafärd« (23/8, 25/9, 29/9 och 6/10).

Annons

En annan händelse med anknytning till Gränna och Visingsö var att det gått 300 år sedan Per Brahe blev riksråd och herre till Sveriges främsta grevskap. Ett helt uppslag ägnades hans minne, och den liberale historielektorn Ragnar Olsson skrev en understreckare i tidningen om »Mannen och gärningen« (13/9). Därmed inledde Ragnar Olsson ett långvarigt medarbetarskap i Jönköpings-Posten.

 

Det hade gått 1000 år sedan alltinget på Island skapats, och firandet var stort och nordiskt. Den som för Jönköpings-Posten bevakade jubileet och också beskrev ön, som ännu hörde till Danmark, var Carl-Olof Hamrin. Han skrev både under sitt namn och under signaturen »Och« (14/7). Av Carl-Olof Hamrins kvarlåtenskap framgår hur ivrigt han försökte sälja Islandsartiklar till många av Sveriges mindre tidningar. Att köpa tre artiklar skulle kosta 25 kronor. Flertalet tackade nej, men en del accepterade budet.

Carl-Olof Hamrin rapporterade också från Stockholmsutställningen, ett modernismens genombrott (16/5). I efterhand har denna utställning betraktats som en av de riktigt viktiga händelserna detta år.

Kapitelrubriken talar om »en mörknande värld«. Grunden för de ominösa orden är framför allt utvecklingen i Tyskland. Vid riksdagsvalen i början av hösten 1930 ökade nationalsocialisterna sitt mandatantal från 14 till 107. Redan före valen skrev Jönköpings-Posten att den tyska nationalsocialismen var en kaotisk blandning av vaga rasteorier, antisemitism och »verklig socialism«. Rörelsens angrepp på judar framhävdes. Efter valet skrev tidningen om det »ödesdigra resultatet« och menade att man inte kunde förneka att här fanns en risk för en nationalsocialistisk diktatur, stödd av de tysk-nationella (22/8 och 24/9). Signaturen C. Asche skrev lite senare att det var överraskande att de italienska fascisterna svängt till en positiv syn på Hitler och nationalsocialisterna. Ännu något senare skrev Ernst Sandgren under rubriken »Himlen mulnar, mörka skyar draga« att Hitler och hans män slipade sina vapen. Han ställde frågan om det fanns någon räddning och svarade själv att den enda räddningen låg i »kulturens regeneration eller pånyttfödelse« (1/10 och 13/10).

I slutet av året frågade C. Asche om det gick mot en europeisk katastrof och uttalade rädsla för ett samarbete mellan Tyskland och Sovjet (8/12). Dagen efter skrev Agne Hamrin under rubriken »Bålda hjältar« om en händelse i Berlin. Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt hade blivit film, men bio-grafvisningen saboterades av nationalsocialister, därför att filmen angripit kriget.

En person som fick betydande uppmärksamhet var Gandhi. Han beskrevs utförligt av Agne Hamrin, och i en artikel om det uppvaknande Asien var det främst Gandhi och hans ohörsamhetskampanj mot den brittiska imperiemakten som lyftes fram. Men även det som kallades Kinas och Indiens fiendskap mot allt utländskt framhävdes (4/4, 5/5 och 13/10).

 

Jönköpings-Postens moraliska kamp fortsatte och varierades, och man använde stora ord. I februari skrev tidningen att den sedliga slapphet som på flera sätt utbrett sig i landet och gjort att folket nu befann sig på väg mot förintelsen, bland annat tagit sig uttryck i skilsmässorna mellan äkta makar (27/2). Dansbanorna sattes åter i fokus, och den kristna verksamheten angreps, därför att den inte tog upp konkurrensen med dansbanorna under somrarna (19/7). Riksdagsman Carlström sade sig helt hålla med Josef Hamrin om att det behövdes »en väckelse bland vårt folk ur den avgudaskymning, som nu på vissa områden tar sig uttryck i ringaktning för allt som förr ansågs grundläggande för ett folks bestånd och välgång« (19/8).

Den relativt ambitiösa bokrecensionsverksamheten fortsatte. Framför allt var Agne Hamrin mycket aktiv, men även brodern Yngve förekom då och då som recensent. En nyhet var att en del recensioner och även annat kulturmaterial förekom som »understreckare«. Här var Svenska Dagbladet föredöme.

Inom sportens område ägde ett intressant möte rum i Sigtuna. Kyrkans och idrottens människor möttes. Kyrkan var i första hand företrädd av Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens rektor, medan kronprins Gustaf Adolf var idrottsrörelsens främste representant. Mötet refererades utförligt av Agne Hamrin, och man kan säga att den positiva inställning till idrotten som Jönköpings-Posten redan tidigare börjat visa nu fick en ideologisk grund (20/1). Att en ny tid randats framgick av att den framstående idrottsledaren Sven Låftman kunde skriva en idrottskrönika i tidningen och att Jönköpings-Posten tillsammans med Jönköpings Idrottssällskap anordnade propagandatävlingar på skidor. I februari deltog 425 personer (6/12 och 22/2). Av intresse för framtiden är att idrottsföreningen Jönköpings Södra omnämns i tidningen (2/6).

 

Även 1930 drog Jönköpings-Posten in sina läsare i en kampanj för tidningen. Läsarna fick svara på frågan om varför de läste Jönköpings-Posten och de ställdes inför olika alternativ (5/12). Ett flertal stannade inför svaren därför att den är den bästa ortstidningen den är stadens främsta nyhetsorgan den är länets bästa tidning.

Men en del framhävde också att Jönköpings-Posten strider med blanka vapen för kristet liv och leverne är kristendoms- och nykterhetsvänlig ej är rädd att säga sin mening i rätta stunden.

Människan lever dock inte allenast av ord. Det var Josef Hamrin medveten om, och 1930 blev det ådagalagt tydligare än någonsin förr eller senare.

Den 29 april kunde Jönköpings-Posten meddela att »Mäster Gudmunds källare« var invigd. Det skedde i Halls bolags nybyggda hus längs Kapellgatan, och Vita bandets lokalavdelning i Jönköping tog ett stort ansvar för verksamheten. Mäster Gudmunds gille hade grundats den 2 april 1929, och drivande vid gillets tillkomst var folkskolläraren och rektorn Hjalmar Bjurulf, borgmästaren Oscar Dahlbäck och hovrättsrådet Arvid Lindman. Nu föreslog Oscar Dahlbäck att en alkoholfri restaurang skulle ha samma namn.

Fortsättning följer...