När bolagsstämman ägde rum den 24 april var det Beda Hamrin jämte barnen Greta, Carl-Olof och Yngve Hamrin samt Fritz Hägg som hade den stora majoriteten av rösterna. Så var också fallet vid den ordinarie stämman den 10 maj. Då tillkom Sven Hultman som hade fullmakt för fästmön Barbro Hamrin. Vid stämman leddes förhandlingarna av Fritz Hägg, och då valdes Carl-Olof Hamrin till verkställande direktör, medan Fritz Hägg blev vice vd. Yngve Hamrin, kyrkoherde Ernst Sandgren och Agne Hamrin utsågs till suppleanter i styrelsen. Värt att notera kan vara att Agne Hamrin fick 100 röster färre än brodern Yngve och Ernst Sandgren. Möjligen låg det Agne i fatet att han skrivit respektlöst om en kristlig sammankomst.

Vid styrelsesammanträdet samma dag utsågs Fritz Hägg till styrelseordförande, och den dittillsvarande redaktionssekreteraren Yngve Hamrin blev chefredaktör. Ordinarie styrelseledamot blev Yngve Hamrin 1939 efter G. O. Lundgren som avlidit.

 

För tre av barnen Hamrin, Carl-Olof, Agne och Barbro, innebar åren 1935 och 1936 ändrat civilstånd och familjebildning.

Carl-Olof gifte sig den 26 juni 1935 med Jenz Johnsson, som kom från Kimstads socken i Östergötland. Hennes föräldrar var lantbrukaren, senare fastighetsägaren Simon Johnsson och hans maka Hanna. Jenz, som hade sex systrar, utbildade sig till sjuksköterska. I och med giftermålet lämnade Carl-Olof med maka föräldrahemmet, Platensgatan 22, och flyttade till en lägenhet vid Trollhättegatan. Den 8 april 1937 föddes deras dotter Christina, som sålunda blev Beda Hamrins äldsta barnbarn.

Carl-Olof blev alltså ansvarig utgivare av Jönköpings-Posten och verkstäl-lande direktör för Halls bolag. Även på annat sätt gick han i faderns fotspår. Redan 1935 blev han ledamot i Jönköpings stads drätselkammare som represen-tant för folkpartiet. Han satt där ända till år 1963. Drätselkammaren arbetade genom olika beredningsavdelningar, och Carl-Olof Hamrin hörde till första beredningsavdelningen, som skulle ha överinseende över stadens finanser samt tillsyn över hamnen, brandväsendet, stadens auktionsverk och stadens pantlåneinrättning. Det ålåg särskilt Carl-Olof att ha »tillsyn över hamnen, fyren, samt kaj-, bro- och vattenbyggnader ävensom över hamnkontoret och räkenskaper«. Uppgifterna synes ha varit oglamorösa, betungande och viktiga, mer av tjänstemannakaraktär än med politisk inriktning. Våren 1935 utsågs Carl-Olof också att vara Jönköpingsrepresentant vid folkpartiets valkretsmöte i Nässjö. I fortsättningen var det i första hand den yngre brodern Yngve som var renodlad politisk representant för folkpartiet.

 

Agne Hamrin gifte sig den 22 maj 1935 med skådespelerskan Grete Müllermeister, dotter till professor Otto Müllermeister och hans hustru Elisabeth Breuer från Mainz i Tyskland. Bröllopet stod på Capitolium i Rom. I juli 1935 tecknade han kontrakt med Harry Hjörne och Göteborgs-Posten. Liksom under faderns livstid skrev han också mycket för Jönköpings-Posten. Det blev många artiklar, signerade av honom, och dessutom fanns en överenskommelse att han skulle skriva två ledarartiklar i veckan. Den 4 januari 1935 meddelade tidningen att dess utrikespolitiske medarbetare Agne Hamrin under sin senaste rundresa besökt Tyskland, Tjeckoslovakien, Österrike, Italien, Schweiz och Frankrike. Nu skulle han i Jönköping hålla föredrag om Saarproblemet.

Enligt kontraktet med Hjörne fick Agne Hamrin ett fast månadsarvode på 300 kronor. Men han fick också rättighet att frilansa för andra tidningar. Det innebar att han fortsatte att vara en flitig skribent för Jönköpings-Posten. Ofta var samma artikel införd i G-P och i JP, i G-P under eget namn, i JP under signatur, som »Europé«. Särskilt glad var Agne över att han fick skriva hur långt han ville, aldrig med direktiv om begränsning. Ett viktigt direktiv fick han dock: han skulle bosätta sig i London. Storbritannien var av störst betydelse för Göteborgs-Posten, inte Rom och inte den europeiska kontinenten.

 

Det medförde att under sommaren 1935 flyttade det nygifta paret Agne och Grete till London. Agne följde den engelska debatten men också skeendet i Europa. Agne Hamrins tredje bok, som kom ut 1938, handlade om England: John Bull i helg och söcken. Efter tre år ville makarna bryta upp. Rom lockade liksom Dagens Nyheter. Där var det dock svårt att komma in, särskilt som Romkorrespondent. Men 1938 fick Agne bevaka ett möte mellan Mussolini och Hitler i Rom. Samtidigt hade Grete ett presskort från Jönköpings-Posten. Efter detta fick Agne fortsätta för Dagens Nyheter, men inte i Rom eller på kontinenten utan i Stockholm. Även detta uppdrag tog slut när världskriget bröt ut. Visserligen behövdes då utrikes rapportering mer än någonsin, men Dagens Nyheters chef, kommendörkapten Sten Dehlgren, ansåg att tidningen måste spara, och därför blev den tämligen nytillträdde Agne Hamrin uppsagd.

 

Systern Barbro Hamrin hade tidigt etablerat en relation med teologen och prästen Sven Hultman. De gifte sig 1936 och flyttade till Ramkvilla socken. Under vistelsen där föddes parets äldsta barn, dottern Ingrid.

Det dröjde länge innan brodern Yngve gifte sig, till 1948. Det innebar att han fortsatte att bo hemma hos sin mamma, hos Beda, på Platensgatan 22. År 1936 upplevde Yngve något av livsavgörande betydelse. Han deltog i ett så kallat house-party i Ollerup på Fyn i Danmark. Där var också Oxfordgrupprörelsens ledare, den amerikanske protestantiske prästen Frank Buchman. Många, inte minst intellektuella, greps under 1930-talet av »Oxford«. För åtskilliga var det ett övergående engagemang. Så inte för Yngve Hamrin och inte heller för Jönköpings-Posten. Chefredaktören och tidningen skrev ofta mycket positivt om Oxfordgrupprörelsen och dess fortsättning MRA, Moral Re-Armament, och senare kommer i denna framställning både rörelsen och engagemanget att utförligt presenteras. Här kan det räcka att jämföra med fadern, Josef Hamrin, som hösten 1888 gick på ett möte i Jönköping anordnat av Frälsningsarmén, då ny i Sverige. Han blev vid detta tillfälle omvänd. Denna upplevelse satte under resten av livet sin prägel på honom, även om hans religiösa hemvist förblev Jönköpings missionsförening/Svenska alliansmissionen.

 

Tidningssituationen i Jönköpings län

I början av 1920-talet ägde Halls bolag förutom Jönköpings-Posten och Svenska Posten också Huskvarna-Posten och Jönköpings läns nyhets- och annonsblad. År 1921 gick Värnamo-Tidningens Tryckeri AB i konkurs. Tidningen återuppstod som Nya Värnamo-Tidningen. År 1923 fick Halls bolag erbjudande att ta över den med dess tillgångar. Det accepterades, och Halls valde att slå samman Nya Värnamo-Tidningen med Jönköpings läns nyhets- och annonsblad. År 1926 flyttades tryckningen av Nya Värnamo-Tidningen till officinen i Jönköping.

Under en kort tid, 1925–1928, existerade Smålands-Bladet som en avläggare till Jönköpings-Posten. I februari 1933 fick Halls bolag ett erbjudande från Smålands-Tidningens Tryckeri AB:s ägare Martin Karlgren i Eksjö att förvärva Värnamo-Bladet. Tidningen köptes för 6 500 kronor och Värnamo-Bladet lades samman med Nya Värnamo-Tidningen. Störst i Värnamo hade emellertid Värnamo Nyheter blivit, en tidning som tillkommit 1930.

Annons

Av stor betydelse var frågan om vad som skulle ske med Jönköpings Läns Tidning. Tidningen hade varit frisinnad och ofta legat i polemik med Jönköpings-Posten. Efter folkpartiets bildande 1934 var de båda tidningarna språkrör för samma parti. Hösten 1934 bildades ett konsortium med representanter för Smålands Allehanda, Smålands Folkblad och Smålands-Tidningen i Eksjö. Konsortiet förde förhandlingar om att ta över AB Länstryckeriet, som var ägare av Jönköpings Läns Tidning. Förhandlingarna blev dock resultatlösa, och i stället trädde Halls bolag med dess verkställande direktör Josef Hamrin in som intressent. Det blev en av Josef Hamrins sista insatser för sitt bolag. Länstryckeriet köptes för 45 000 kronor, och med det följde inte enbart Jönköpings Läns Tidning utan även Smålands Dagblad i Nässjö samt Värnamo Dagblad.

Länstidningen lades ner i februari 1935, och Värnamo Dagblad gick upp i Smålands Dagblad.3

 

Martin Karlgren, ägaren av Smålands-Tidningen, var predikant, och tidningen hade en karaktär som liknade Jönköpings-Postens. Inte desto mindre var det långvariga konflikter, ända från seklets början, med Hamrins och Halls bolag. Den 21 oktober 1937 skrev Karlgren ett irriterat brev till Halls bolagsstyrelse. Han hade velat ha en viss uppdelning av tidningsmarknaden i Jönköpings län så att Smålands Dagblad skulle uppgå i Smålands-Tidningen. Karlgren sade sig önska »arbetsfred i stället för det kniv-på-strupen-krig som länge rått och alltjämt råder oss emellan i östra länsdelen«.

 

I Halls bolagsstyrelse önskade man få till stånd samtal med Karlgren. Men Karlgren förde överläggningar med ledningen för Smålandsbygdens Tidning, ett bondeförbundsorgan. Ett samgående mellan dessa båda tidningar ville Halls förhindra, och i slutet av hösten 1938 nåddes en uppgörelse mellan Halls och Smålands-Tidningens Tryckeri AB. Halls köpte 450 av totalt 600 aktier i Tryckeriaktiebolaget för 350 000 kronor. I samband med köpet skedde en viss strukturförändring i länets östra delar. Nässjö-Posten, som varit en avläggare till Smålands-Tidningen, lades ner. Smålands Dagblad arrenderades ut av Halls bolag till Smålands-Tidningens Tryckeri AB, och den skulle tryckas vid officinen i Eksjö. Ett annonssamarbete inleddes mellan de berörda parterna, och samma annonspriser skulle gälla för Smålands-Tidningen och Smålands Dagblad. Martin Karlgren behöll posten som disponent och redaktör för Smålands-Tidningen, H. Weiland blev ansvarig utgivare för Smålands Dagblad. Smålands-Tidningens tryckeri AB underställdes styrelsen i Jönköping.4

 

Utvecklingen innebar att det blev rimligt att tala om Hallkoncernen. År 1939 ägde denna koncern med Carl-Olof Hamrin som chef förutom Jönköpings-Posten även Nya Värnamo-Tidningen, Smålands-Tidningen i Eksjö och Smålands Dagblad i Nässjö.

 

Ragnar Olsson, 1894–1978, var född i Tomelilla, tog studenten i Ystad, studerade i Lund och kom under inflytande av statsvetaren Fredrik Lagerroth. Denne uppvärderade frihetstiden som epok i svensk historia. Även Ragnar Olsson valde frihetstiden som objekt för sina forskningar. Hans doktorsavhandling handlade om Bondeståndet under den tidigare frihetstiden. Val, organisation och arbetssätt, 1926.

Liksom Lagerroth var Ragnar Olsson en övertygad liberal. Han stod på statsminister Karl Staaffs sida i dennes konflikt med Gustaf V 1914. Samtidigt kände han också starkt för de tidiga socialdemokratiska ledarna, inte minst för Fredrik Vilhelm Thorsson, skomakare, riksdagsman och så småningom finansminister. De två var från samma bygd och var dessutom släkt.

Till Jönköping kom han 1927, året efter det att han disputerat. Han blev lektor i modersmålet och historia vid Jönköpings högre allmänna läroverk, och han hade denna befattning till sin pensionering 1960.

Ragnar Olsson var synnerligen plikttrogen som lärare men hade ändå stora uppdrag utanför skolan. Han var tryckfrihetsombud i staden 1934–1964. Under perioden 1938–1959 var han ordförande i Humanistiska Förbundet, och 1956–1961 var han ordförande i Jönköpings kulturråd. I stadsfullmäktige kom han in 1951 och satt där till 1965. Han stod för en utpräglad sparsamhetspolitik, kämpade för bevarad spårvägstrafik och avgick från fullmäktige i protest mot en skattehöjning.1

När folkpartiet bildades 1934 hörde flertalet av de blivande medlemmarna i Jönköpings län till det frisinnade partiet eller till Jönköpings läns valmansförening. Ragnar Olsson skilde sig från denna majoritet genom att han kom från det lilla liberala partiet. Han deltog aktivt vid den lokala partisammanslagningen, som skedde under Josef Hamrins ledning, och han kom att tillhöra den första styrelsen för folkpartiet i Jönköping.

En tidig artikel i Jönköpings-Posten skrev Ragnar Olsson år 1930. Den handlade om Per Brahe och hans grevskap. Men i övrigt ägde Ragnar Olssons tidiga journalistiska verksamhet rum i den frisinnade Jönköpings Läns Tidning. När denna tidning gick upp i Jönköpings-Posten 1935 följde Ragnar Olsson med, och han blev en mycket flitig skribent i JP fram till 1970. Bandet med födelsebygden bevarade han genom att han även skrev för Ystads Allehanda.

Ragnar Olssons politiska profil var konstant under decennier. Han var en utpräglad och kämpande antinazist. Lika negativ var han mot kommunismen. År 1956 kunde en samling av hans artiklar ges ut med titeln Med Folkpartiet för frihet och rätt. Särskilt hans konsekventa antinazism gjorde att hans artiklar tålde att tryckas om även i en ny tidsanda.

Ragnar Olssons historiska intresse spände över vida fält, men en särskild klockarkärlek hade han för Storbritannien och inte minst för dess liberala parti. På motsvarande sätt bevarade han sitt stora intresse för liberala och socialdemokratiska förgrundsgestalter under tidigt svenskt 1900-tal. Han blev en stor beundrare av Bertil Ohlin och var ständigt lojal mot denne. Branting och Thorsson lyftes fram som fyrbåkar för senare tiders socialdemokrater, inte minst finansministrarna Wigforss, Sköld och Sträng. De kritiserades för slösaktighet och penningvärdesförsämring. Mot Olof Palme var han utpräglat skeptisk.

I flera avseenden var Ragnar Olsson en kämpande demokrat. Men han var också kulturkonservativ, vilket märktes i hans avståndstagande från den enhetsskola som växte fram. Han skrev recensioner, kulturartiklar och även ledare men nöjde sig inte med detta. Han följde upp sin doktorsavhandling med boken Riksdagsmannavalen till bondeståndet under den senare delen av frihetstiden, 1948, och han berikade litteraturen om Jönköpings historia med skrifterna Kring staden Jönköpings äldsta historia, 1934, och Högre allmänna läroverket. Stadsskolans tid, 1962.

Fortsättning följer...