Det ligger en mjölktät dimma över himlen hela vägen från Jönköping ut till Allmogegården i Skärstad. Vi får köra med lätt tryck på gasen och ber om ursäkt när vi kommer några minuter för sent. Vi skyller på den; dimman.

Bengt Sjöberg tar i hand och verkar inte bry sig nämnvärt.

— Dimma, det betyder att det kommer sol. Det lättar nog om en stund, säger han bara.

Nej, dimma är inget att hetsa upp sig över. Och tid, ska det visa sig under de närmaste timmarna, är heller inte något som ses på med brådskande ögon här.

— När jag ligger med näsan i vädret, spelar det ingen roll om jag har gjort det här på en timme eller om det har tagit mig ett år. Det viktigaste är om jag har mått bra under tiden, säger Maria Larsson.

Vi står mitt i det som tidigare varit granskog och som nu ska återställas till den betesmark som fanns här när gården brukades på 1950-talet. Här finns inga skogsmaskiner: de fällda stammarna transporteras bort med häst och reka.

Stammarna ska klyvas upp och veden ska torkas. Gården värms upp enbart med vedspisar och det är också på dem maten lagas.

”Livet här är skönt”

Med långa tömmar går 33-åriga Jenny Svallfors från Göteborg bakom Pluto - en av gårdens fyra arbetshästar.

— Det går ganska bra. Svårigheten är att förutspå var stubbarna kommer, så att de inte hamnar under kälken.

Hon är en av tolv elever som sedan januari bor och verkar här på gården i syfte att lära sig självhushållning.

— Jag har bott i storstan tills nu. Men jag har börjat tänka om, på vad som egentligen är viktigt med livet och hur jag vill leva. Och då känner jag att det är viktigt att komma nära naturen. Att man ska kunna ta vara på sig själv och ta hand om det som vi har på jorden.

Den kalla luften får varje andetag att ryka. Men Johanna Eheim, 25 år från Tyskland, är svettig. Envetet drar hon granris till elden, där röken också tydligt stiger mot himmelen. Mängden ris blir enorm – och allt måste bort.

— Livet här är skönt, men faktiskt också stressigt. Jag hade tänkt att det skulle vara lugnt, men vi jobbar väldigt mycket. Vi går upp klockan sex på morgonen och är inte färdiga förrän klockan sju på kvällen.

Klagar hon? Nej, det är drömmen hon just beskrivit.

— Jag kan inte föreställa mig att flytta tillbaka till stan. Jag vill gärna ha en egen gård men jag måste lära mig mer först.

Komma ner på jorden

Mullsjö folkhögskola var något av en pionjär när man nappade på Bengt Sjöbergs och Maria Larssons idé: att starta en ettårig folkhögskoleutbildning i självhushållning. Utbildningen är den enda i Sverige i sitt slag. Platsen: Bengt och Marias egen gård, Allmogegården i Skärstad, där de lär ut allt den som helt vill försörja sig själv, måste kunna.

Det handlar om allt ifrån att mjölka en ko (givetvis för hand), kärna sitt smör och ysta sin ost, till att så sitt vete och sin råg, skörda och framställa sitt mjöl. Odla sina grönsaker, torka och konservera. Slakta sina djur och röka sitt kött.

— Det kändes faktiskt inte så konstigt som jag trodde, säger Linus Söderberg, 27 år från Stockholm, om att tidigare samma morgon ha slaktat sin första höna.

Han går kursen tillsammans med sin sambo och säger att han ”blir glad i själen” av att vara här.

Kontrasterna till den tidigare vardagen är extrema. Bara en sådan sak som att det var flera dagar sedan han sist använde sin mobiltelefon.

Han har, som Bengt Sjöberg formulerar det, ”blivit normal”.

— Det tar några veckor att få ner dem på jorden, få dem att lugna ner sig och tänka på ett annat sätt. De är så jagade i dag, människorna, som att det är sista dagen de lever.

Bengt och Maria blev ett par för fjorton år sedan och lever sedan lika länge tillsammans som självförsörjande på gården.

Här finns, förutom de fyra arbetshästarna, också fyra mjölkkor och lika många kalvar, sex hushållsgrisar, ett fyrtiotal höns, tjugo tackor, ett gäng blåankor. Och så kaniner – som ger ett klimatsmart kött med tanke på sin snabba tillväxt.

”Behöver en gräsrotsrevolution”

Maria, som tidigare arbetat som dataingenjör, hade en klump i magen de första tre åren - skulle isen verkligen bära?

— Det är svårt. Rent krasst behöver man pengar; till el, sophämtning och inte minst veterinärkostnader. Vi får EU-stöd, säljer massaved och har varit kontaktfamilj. Men den stora vinsten är att vi mår bra, har bra mat på bordet och somnar med gott samvete.

De tolv eleverna betalar 500 kronor i månaden för mat och boende. Tanken är att de ska klara sig på det studiebidrag de har rätt till.

— Vi vill inspirera dem till att hitta sin nisch. Om målet är att kunna leva som självförsörjande är det viktigt att inte dra på sig lån.

Men för den stora massan, är det här verkligen lösningen?

— Jag tror att detta är framtiden, men jag tror inte att alla kommer leva precis som vi. Men alla behöver öka sin självhushållning i någon mån. Situationen är inte bara ohållbar för miljön, den är också ohållbar för oss människor. Vi är inte gjorda för att leva så här. Bara för att samhället ser ut på ett visst sätt, betyder inte det att det är bra. Jag tror att vi behöver en gräsrotsrevolution.

Fler verkar tycka som hon. Till de tolv platserna hade Mullsjö folkhögskola mer än det tredubbla i antal sökande, och det med mycket begränsad marknadsföring. Och redan nu har intresserade hört av sig inför nästa år, berättar Bengt Sjöberg när vi återvänt från skogen och står där vi först anlände: i dimman.

Så spanar han upp mot himlen, utöver åkrarna och bort över träden och konstaterar:

— Här kommer den ju, solen. Nu sticker den igenom.