I augusti börjar han kallsvettas. Alltsedan kvartsfinalerna några månader tidigare hade Torbjörn Berlstedt lyckats lura sig själv att han faktiskt skrivit några kapitel. Offrat sommarkvällar när gänget gått ned till stranden för att grilla och dricka öl. Suttit kvar i lyan och författat.

Berlstedt: Sex viktiga årtal

1988. Torbjörn går journalistlinjen på SVF och har fått sommarjobb på JP:s lokalre..

Berlstedt: Sex viktiga årtal

1988. Torbjörn går journalistlinjen på SVF och har fått sommarjobb på JP:s lokalredaktion i Vaggeryd. ”Var är han?” undrar cheferna ständigt (och gör så ofta än i dag) medan svetten dröp om pannorna. Torbjörn hittade man inte där man satte honom. Däremot blixtrade han till mellan varven med fantastiska porträtt och artiklar som gjorde att allt var förlåtet. ”Det finns inget som slår känslan när man sätter punkt och vet att man har gjort något bra”.

1990. Den 27 augusti dör Stevie Ray Vaughan, världens bästa gitarrist efter Jimi Hendrix och Torbjörn råkar befinna sig i Austin, Texas, i en stad i total sorg. Han samlar intryck, köper själv loss en bild på plats och kommer hem till Hallandsposten och skriver ett reportage som får en helsida. Där och då förstår han journalistikens gyllene triangel text-bild-redigering. Strävar sedan dess efter dess perfektion.

1995. Efter fem år i Halmstad har han fått fast jobb på Tv4 och lever "ett lovande Svenssonliv" med sin sambo Ulrika. Då får han för sig att skriva den första HV-boken, om vägen till SM-guldet. Torbjörn lämnar kusten och arbetar på JP under tiden men efter elva månader säger cheferna hej då och Torbjörn får lämna tältsängen han sovit på hos sina föräldrar. Nu inleds en skakig jobbfas.

1997. Efter en tid av kringflackande, bland annat ett halvår som sportreporter på Sydsvenskan, blir Ulrika gravid med parets första dotter. Den osäkra ekonomiska situationen gör att Torbjörn krisar rejält men den jordnära sjuksköterska som ska bli mor till hans barn får arbete på Ryhov. Torbjörn återvänder till JP. Jönköping utgör från och med nu familjens gemensamma hem. När också dottern Kajsa senare föds och syskonen blir de bästa av vänner känner Torbjörn att cirkeln i hans liv är sluten.

2005. Torbjörns pappa Eifod Berlstedt går bort. Uppvuxen i ett ”tungt baptisthem”, ensambarn precis som Torbjörn men ”han var så stark i sig själv, brydde sig inte”. En gammaldags, stilig karlakarl, 1,90 lång, sångare och polis. Gav Torbjörn alla friheter, tog honom med på konserter, "var en sån där wow-pappa", blev en kompis mer än annat men krävde att Torbjörn kallade honom far. Sedan blev det ändå ”fassan”.

2007. Blev medlem i Par Bricole, ett sällskap med syfte att värna talkonst, musik och teater. Torbjörn glömmer aldrig invigningsriten i Spegelsalen på Stora hotellet där han själv inledde med orden: ”Så här måste Mick Jagger ha känt det när han adlades”. I P.B. har Torbjörn fått utlopp för sin innerliga strävan att kunna umgås med alla - högdjur såväl som levnadskonstnärer. ”Där har jag fått visa mig från min bästa sida.”

På väggarna hade husgudarna följt arbetet. Den sociala kameleonten, Formel 1-stjärnan, playboyen James Hunt, västvärldens räddare, retorikern, humoristen Churchill. Borg och McEnroe. Jagger. Den framgångstörstande Kurt Cobain med sitt avskräckande, allt för djupa mörker... Ledstjärnor som i någon mening var bitar av honom själv. I all ödmjukhet.

Men när Torbjörn går in i sin mancave strax efter sin 54:e födelsedag och slår på datorn går skrivkrampen inte att ignorera. Han inser plågat att det han ser på skärmen möjligen bara är skit och att han har tappat bort sin största talang: Konsten att berätta en historia.

***

Tomrummet i bröstet har definierat honom. Torbjörn växte upp i Vättersnäs. Hade allt en pojke kunde önska. Pappa var skoj och äventyr. Mamma alltid en närvarande famn, kärleken upphöjd i två.

— Familjen, basen, har alltid varit ofantligt viktig för mig. Ofantligt.

Men Torbjörn hade inga syskon och det gjorde att han kunde känna sig som det där ängsliga ensambarnet, rädd för att stå utanför gänget. Ett slags avsaknad av en inneboende sköld, beskriver han.

- Jag hade världens varmaste hem, världens bästa föräldrar, kärlek. Men det fanns en tomhet som smög sig på när det tystnade runt mig. Kompisarna hade alltid syskon att komma hem till. Skratt, stoj och bråk, något som uppehöll deras tankevärld. En backup i en stark storebror på skolgården, eller en lillebror att skydda.

Men Gud förbjude att visa sig svag för vännerna.

- Jag var the entertainer!

Torbjörn beskriver det som att livet hade två lägen, ”stå på scen eller ligga under sängen”. Han var den borne ledaren, motorn socialt som skapade allt från dykar- till fotbolls- till rockklubbar, för att alltid ha folk runt sig.

Att underhålla och engagera sin omgivning blev en utväg inte bara ur ensamheten utan också ur situationer som tangerade känslan av utanförskap.

När vibben kom krävdes ett resolut handlande.

- Värsta jag visste var när någon sa 'du har inga syskon, va, ser man ju lång väg, typiskt bortskämt barn'. Då vände det till ilska, det här var rena mobbingen, och det måste jag övervinna, tänkte jag. Och - jag kan historier. Fick alla att skratta. Jag lärde det mig tidigt och det hängde med.

Berättandet utvecklades senare till en vilja att underhålla såväl som trösta: Att ägna sig åt journalistik.

Men efter gymnasiet skulle han bli polis, som far.

- Vi delade samma intresse för kriminalhistoria. Och jag kunde läsa av människor. Var bra på det.

Kvarstod dock detaljen att på åttiotalet skulle alla bli polis, pilot eller läkare och några vidare betyg hade inte Torbjörn. Istället hamnade han på vift. Jagade tjejer på heltid, skulle bli rockstjärna.

- Jag kunde inte spela något instrument men var en jävel på att fara runt på scen så jag blev sångare. Jag hade lockar som Joey Tempest utan att permanenta mig, skrattar Torbjörn.

I augusti 1986 hittade hans mor emellertid en annons om en förberedande kurs, för att gå Södra Vätterbygdens Folkhögskolas journalistlinje. Torbjörn kom hem och påbörjade sin karriär. Den tre år långa sommaren var över.

***

Våren 2017. Torbjörn Berlstedt är inte på sitt bästa humör. Han har bytt arbetsuppgifter på Jönköpings-Posten där han verkat som sportjournalist, krönikör, nöjesredaktör och reporter sedan 1997. Nu sitter han som redigerare.

Då, under SM-kvartsfinalserien mot Färjestad, får han den där magkänslan. Samma som han fick -95.

Torbjörn ringer general manager Peter Ekelund, berättar att HV skulle ta guld och att han vill skriva en bok om det.

— Då ville ingen i HV veta av något sånt prat. Men jag var helt på det klara med det. Det och att det stod ”Torbjörn Berlstedt” i pannan på hela HV. ”Ekan” var en god lyssnare och sa att han lovade att han skulle prata sig varm för mig om jag fick rätt, säger Torbjörn.

HV tog Färjestad i fyra raka segrar, slog Malmö i semifinalserien och mötte Brynäs i finalen.

— Sedan skrevs allt som en saga i sudden death.

Den egna HV-produkten Simon Önerud gav klubben dess femte SM-guld och Vättersnässonen Torbjörn Berlstedt stegar in på klubbdirektör Agne Bengtssons kontor i Kinnarps Arena.

— Jag pekade ut genom hans fönster. ”Du ser nästan mitt hus där, här växte jag upp. Jag kan skriva en bestseller. Ok, vi kör sa han”, berättar Torbjörn.

Boken skrevs alltså i samarbete med HV71 men som författare väjde Torbjörn varken för turbulens eller kontroverser. Och han krigade för formuleringar och avslöjanden.

— Men det finns inget rätt eller fel, insåg jag också. Det finns hundra berättelser och jag valde att berätta det som jag gjorde.

All cred till HV, menar Torbjörn, som gav honom tillgång till spelarna och förtroendet att gå på djupet.

Den färdiga ”Triumfens ögonblick” handlar lika mycket om framväxten av Jönköping som om ett hockeylag.

Annons

— Det har pratats om att vi har gått en bit från ”Smålands Jerusalem” och jag vill att den här boken ska ses som en slags avhandling om det, en gång i tiden.

Det där retliga epitet var också vad som tände gnistan som gjorde att hans första bok om HV kom till, 1995, ”Triumfmarschen” om vägen till första SM-guldet. För vart han än hamnade i södra Sverige regnade gliringarna om "det där tråkiga skitlaget" som han antagligen höll på. Då.

I förordet förklarar nu Torbjörn sin kärlek till klubben som skapat vi-känsla i en hel bygd, långt innan högskola och A6, och som givit resning åt en retad ort.

- På de här 22 åren har ju Jönköping förvandlats till en hyfsat modern stad. Det ville jag skryta om. Om inte annat för dem som inte bor här.

Han vill att alla Jönköpingsbor ska stå raka i ryggen, säger att själv är han stolt - över sin berättelse.

Är den det bästa du har gjort?

- Det största, ja. Det bästa? Ja, flera kapitel är jag jättenöjd med. De tunga om Liv och intervjun med Petrasek om kaosåret, till exempel. I andra är jag i mitt lekfullaste esse.

Vi återkommer strax till Stefan Liv och intervjun med hans Anna, men först: Hur blev ungdomsårens entertainer en berättare även i text?

— Bra fråga. Jag är ingen skönlitterär människa. Halvtaskiga biografier är det bästa jag vet. Om jag orkar läsa något skönlitterärt är det megaklassiker, ”Svindlande höjder” eller ”Brott och straff”. Jag har knappt öppnat en deckare.

Däremot utvecklades han snabbt, på folkhögskolan. Ointresserad av skjutjärnsjournalistik och medelmåttig på grammatik men med sin passion för storys.

Med början och slut och klokheter i mitten.

— Jag var duktig men ville beröra, bli jätteduktig. Mot deras vilja beröra akademiker och intellektuella lika mycket som fotfolket. Det har varit min drivkraft. Att lyckas beröra båda i samma text. Det är kärnan i hela min utmaning som journalist. Samhällsnyttan i det. Det har varit min belöning varje gång när jag gått hem och lagt mig under sängen.

Lite förundrad konstaterar Torbjörn att han nog faktiskt aldrig formulerat just det högt förut. Vi sitter vid hans köksbord med Vätterutsikt utanför och en matlåda jag aldrig får in i micron.

— Jag kan fara in på en intervju mer eller mindre påläst. Lirka mig fram till vem en person är, istället för att komma med stämplar och skit. Och sen när mötet är över nästan kramas vi. Det är som en teaterföreställning! När man efteråt får ta emot ovationer, tackas och ropas tillbaka.

***

När HV71:s outstanding målvakt Stefan Liv dog i en flygolycka 2011 drabbades hela Jönköping av sorg.

Torbjörn Berlstedt var en av dem med ett särskilt band till honom.

— Det säger väl alla journalister, att de står nära Stefan. Men vi var väldigt lika. Kände igen varandra i varandra.

Han kände att det var på sin plats att sätta Liv på insidan av omslaget. Tillsammans med ett citat av Johan Davidsson.

— För mig är kapitlet om Stefan bokens ”Stairway to heaven”, den episka berättelsen.

En klart bidragande orsak är den fyra timmar långa, unika intervju han lyckats få med Anna Liv. Stefans hustru när han dog och modern till parets två söner.

— Jag är ofantligt tacksam att hon öppnade sitt hjärta och kommer att vara det så länge jag lever. Det var intervjuernas intervju för mig.

Torbjörn ville berätta om den Stefan allmänheten inte kände och träffade rätt. Tiden måste ha varit mogen för Anna, fem år efter olyckan, att dela med sig. En del av henne ville också vårda minnet av Stefan, för pojkarnas skull.

Så upplevde Torbjörn det.

Hur var intervjun med Anna, att sitta där?

— En väldigt absurd, konstig känsla. Man satt där och pratade med en vacker, öppen, fin människa i sina bästa år om något sånt här nattsvart… Ibland hämtade hon sin lilla dotter och vaggade henne. Tryckte henne mot sig lite mer när det blev extra känslosamt. Själv satt jag och vägde, när ska jag be om vatten för att bryta lite, ställa den där känsliga följdfrågan. Det var otroligt starkt alltså... och snett bakom axeln på henne en målning på pojkarna.

Torbjörn säger att han inte har besökt Stefans grav men att han bär Stefan med sig i sitt hjärta.

Och nu i boken.

— Han ville att jag skulle skriva något mer. Vet inte vad han menade med det men jag tog mig friheten och skrev detta. Sedan får jag ge Johan Davidsson cred också, som bjudit på många fina minnen.

Han häller upp mer kaffe, berättar att det fanns så många bilder att välja på, att han valde den stora, fina på familjen, att det kändes viktigt. Och då sviker rösten honom.

Att formulera kapitlets slut var svårt, säger Torbjörn efter en stund.

— Jag bara grät och skakade, hur ska jag avsluta det här? Men jag tror jag hittade det.

***

Tillbaka till augusti. Skrivkrampen är ett faktum. Torbjörn ringer sin mentor Lars Wanfors, då - journalistkompis från Södra Vätterbygdens folkhögskola, nu - låtskrivare och frontman i Svenne Rubins.

Lars kommer, läser och konstaterar att Torbjörn kan bättre. Att han låst sig vid att vara Författare. När han bara behöver fortsätta skriva bra reportage, som den journalist han är.

Då trillar polletten ned.

- Och så sa han "wow, vilken inledningsmening. Den sätter hela boken. Fortsätt där".

Så det gjorde Torbjörn.

Tog vid efter sin egen början: ”Martin Thörnbergs våta, nyrakade kinder blänker i solskenet.”