Söndagssymfoniserien fick en praktfull avslutning med en nära nog fullskalig symfoniorkester och verk av två kompositörer från den tidiga modernismen med vitt skilda tonspråk.

Studenter från högskolan för scen och musik i Göteborg, sida vid sida med Sinfoniettan och ytterligare inhyrda musiker, levererade ett njutbart program: Claude Debussys ”La Mer- tre symfoniska skisser” från 1905 och Richard Strauss symfoniska dikt ”Ein Heldenleben” från 1898.

Konserten inleddes med Debussys ”Havet” som var nyskapande för sin tid men rönte föga uppskattning på grund av sina rytm- och tempoväxlingar. Här rullar vågorna in, från harpornas försiktiga krusning på vattenytan till blåssektionens mäktiga dyningar.

Debussy målar med impressionisternas ljusa färgpalett och låter gryningsljuset reflekteras i vågorna. Kompositören, som älskade de stora vattnen och skulle ha blivit sjöman om fadern fått bestämma, har gestaltat havets själ i sin musik- men det är, som musikchefen Gabriella Bergman påpekade, lika lätt att föreställa sig Vätterns vilda vågor.

Det andra verket, Strauss ”Ett hjälteliv” kan tolkas som ett uttryck för det manliga storhetsvansinnet - Strauss ansåg sig inte vara mindre betydelsefull än Napoleon- men det är omöjligt att inte bli betagen av den fylliga klangbilden och den täta mattan av stråkar när hjälten gör sin entré. Ingen klädsam blygsamhet här inte! Stycket går i e moll, precis som Betthovens Eroica, och sägs vara ett svar på densamma. Här skildrar Strauss elakt sina kritiker och med lika delar humor och passion sin älskade hustru, som får röst av konsertmästaren Anton Lasines ekvilibristiska soloviolin. Vilken prestation! Och när slagverkarna drämmer i med hela artilleriet får det nästan karaktären av rockkonsert. Fullt ös hela tiden ända till de många valthornens elegiska avslut.

Annons

En underbart bombastisk musikupplevelse av Nietzscheanska mått.

Och så härligt att få njuta av en fullödig orkester som fyllde hela podiet. Fler sådana samarbeten, tack!