År 1889 bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Jönköpings-Posten var från början mycket kritisk mot detta parti men försökte samtidigt vara positiv mot både arbetstagare och arbetsgivare. På våren 1890 sattes denna inställning på hårt prov. Den 2 maj skrev tidningen om en demonstration som dagen innan ägt rum till förmån för nykterhet:

Jönköping äger en arbetarkår som är heder värd som känner både sitt ansvar och sitt värde. Och ett till: den visar att vägen till »det må gå dig väl på jorden« finnes der kristendomens, sedlighetens och nykterhetens stigar gå.

Ett par veckor senare drabbades Tändsticksbolaget av en sittstrejk. De anställda ville ha bättre betalt: en löneförhöjning från 9,5 öre per trave, det vill säga 1000 iplockade askar, till 11 öre. Disponent Bernhard Hay röjde med sin käpp ut lokalen. En av de strejkande var Carl Gustafsson, som senare, 1927–1946, var ordförande i Jönköpings drätselkammare.

De strejkande vid Tändsticksbolaget, som uppgick till 600–700 personer, gick till Dunkehalla backar. Deras aktion blev framgångsrik, och Jönköpings-Posten kommenterade:

”Man unnar så innerligt wäl de stackars arbetarne, som sannerligen mången gång måst ha det rätt swårt, en förbättring i deras wilkor; men å andra sidan kunna hvarken arbetaren eller allmänheten annat än wara på det högsta tacksam mot tändsticksfabrikens chef, som wisat sig så tillmötesgående och ej såsom kanske legat nära till hands, afskedat de strejkande.”

Under senvåren uppstod en våg av strejker i Jönköping. På andra arbetsplatser, bland annat vid Munksjöbolaget, fick de anställda gå tillbaka till sina arbeten utan att ha fått någon löneförhöjning.

År 1890 fanns i Jönköping drygt 20000 invånare. Då var Jönköpings-Postens upplaga 2000 exemplar. Johan Peterson blev detta år chefredaktör. Han var redan tidigare ansvarig utgivare. Likaså var han vd för Halls boktryckeribolag. Ordförande i styrelsen för detta bolag var komminister Karl Palmberg, tillika ordförande i Jönköpings missionsförening. Palmberg hade dessutom 1889 grundat en avdelning av Svenska nykterhetsförbundet i Jönköpings län och var där ordförande.

År 1893 kom Josef Hamrin som ny redaktionell medarbetare till Jönköpings-Posten.

Det finns i den Hamrinska släkten ett mycket intressant dokument som  kallas »Farfars dagbok«. Författaren till dagboken är Carl Gustaf  Petersson, far till bland andra Josef och Felix Hamrin. Större delen av »dagboken« är skriven 1884, då bokens författare var 42 år. I förordet skriver Petersson att om någon fattig yngling får fatt i dagboken skall han där kunna se hur Gud både ger och tar och hur Gud också kan föra på underbara vägar. Förordet innehåller en reservation: om boken ska utges bör en omarbetning göras därför att språket är ofullkomligt, eftersom författaren inte fått erforderlig skolunderbyggnad.

»Dagboken« stannar emellertid inte 1884 utan fortsätter med nya anteckningar med i huvudsak ett eller flera nedslag varje år. Sista noteringen är gjord den 25 augusti 1902.

Annons

Carl Gustaf Petersson föddes den 3 december 1841 i Köping. Modern var av bondesläkt. Det var också familjefadern. Han var dock inte far till dagbokens författare, utan fadern var antingen en soldat eller en så kallad bättre person eller en hantverksgesäll. Modern beskrivs som en person som hade haft krog-rörelse och som för de pengar hon kunde få skaffade sig brännvin. Senare gick hon i husen och tiggde. Familjefadern var tornväktare och vakade varannan natt i Köpings rådhustorn. Han begagnade inte »starka varor« men »svor ofta och var ond då han hemkom«. Carl Gustaf fick mat på fattigvårdens bekostnad. När han kom hem från skolan var modern ofta rusig och han fick då en tår brännvin i en kaffekopp.

Carl Gustaf berättar att han inte hade svårt att lära, »läste bra både innan och utan, katekes bibl. historia geografi, språklära och en liten Svensk historia räknade t o m bråk och sorter«. När han var fri från skolan gick han på landsbygden och tiggde och kunde vara borta en eller två veckor. Han arbetade en tid på ett mudderverk som gick på ån, där ångbåtar senare lade till. För det fick han 75 öre om dagen och kunde på det sättet skaffa sig lite kläder. Men han skriver också att han ibland hade »ogudaktigt sällskap, der man ej fick lära annat än synd och uselhet«.

Vid jultiden 1854 kom en yngling i 16-årsåldern till föräldrahemmet. Han gick omkring och sålde småsaker som nålar, knappar, tråd, strumpstickor, glasögon och kammar. När han vandrade vidare följde Carl Gustaf med. Vintern var kall, och de värmde sig med brännvin. Nätterna tillbringades ofta i ladugårdar. Vandringen gick genom Gästrikland och Hälsingland. Vid några tillfällen mötte de »så kallade läsare«. »De föllo på knä då morgonbön förrättades, och jag gjorde likaså utan någon mening.« De träffade även en kolportör, och Carl Gustaf köpte en andlig skrift. Vandringen fortsatte genom Västmanland, Värmland, Dalsland, Västergötland, Närke och Sörmland, och Carl Gustaf visar i sin dagbok att han var uppmärksam både när det gällde landskap och människor. När de kom till Torshälla var det nästan höst. Platsen var vandringskamratens hemort och han stannade där. Carl Gustaf fortsatte vandra ytterligare några veckor, men i oktober återvände han till föräldrahemmet i Köping. Där fick han höra att landshövdingen hade efterlyst honom i hela landet och att många trodde att han slitits sönder av vargar.

Våren 1856 gick Carl Gustaf åter i skolan, och han berättar att han var bäst i klassen. Efter skolgången fick han en möjlighet att komma till Stockholm för att lära sig sadelmakaryrket. Han for med ångbåt från Köping. På arbetsplatsen i Stockholm var han yngst, och han fick passa upp gesällerna. Under hösten och följande vår gick han i konfirmationsläsning i Klara församling. Han berättar att läsningen gjorde intryck på honom, men så småningom omintetgjordes detta intryck av »Werkstadslifvet, kamrater, gyckel skämt och ett ogudaktigt lif«.

På nyårsdagen 1858 gick Carl Gustaf Petersson i Betlehemskyrkan vid Hö-torget och lyssnade på Carl Olof Rosenius, men han säger att han bara minns Rosenius »mjuka och tilltalande röst«. Vid denna tid lämnade han sin anställning hos sadelmakaren och gick över till att arbeta hos en bleckslagare. Där kom han enligt dagboken i mycket dåligt sällskap, och under ett par tre år var han »i alla möjliga utsväfvningar bland Stockholms mest förderfvade människor«. Han blev populär därför att han hade en »ganska präktig« sångröst. På lördagar och söndagar gick stora skaror arbetare ut på Djurgården och Ladugårdsgärde, och där var sång och skrän i fyllan. Dagboken berättar detta, men ibland finns kommentarer som »O! hvilket tålamod af Gud«.

Hösten 1859 kände sig Carl Gustaf Petersson färdig med sitt Stockholmsliv. Han ville återvända till sitt gamla yrke men i en annan stad, och han for med ångbåt till Sundsvall. Åter fick han arbeta som garvare. Mästaren hette Hamrin – här dyker alltså detta namn upp för första gången i släktens historia – och dagboksförfattaren tycker mycket om honom. Även i Sundsvall blev Carl Gustaf populär för att han gillade upptåg och hade en bra sångröst. Vid något tillfälle var han inblandad i slagsmål och straffades med fängelse i sju dagar på vatten och bröd.

Inför julen 1861 fick Carl Gustaf Petersson en känsla av att han snart skulle dö. Han festade dock om kraftigt. Under juldagarna åt gesällerna och lärlingarna hos familjen Hamrin. Natten efter annandagen kände sig Carl Gustaf dyster till sinnes. Han jämrade sig mycket och ropade kraftigt. Läkare tillkallades men kunde inte upptäcka något fel. Carl Gustaf började läsa Nya testamentet, som han hade fått vid konfirmationsläsningen, och snart blev det känt att han var en av »läsarna«.

Han gick till predikningar i ett skolhus. I slutet av januari hörde han en präst tala om Guds kärlek i Kristus och om att det egna arbetet var av intet värde. Han tyckte sig se Jesus hänga på korset. Efter denna predikan följde han med »en på Herran troende man«. I dennes hem upplevde han först hur tillvaron skulle vara bland de fördömda. Men sedan ropade han hjälp, hjälp två tre gånger, och »hjelpen kom, det nya lifvet var nu födt, jag låg som ett barn vid Jesu kors«.

Livet var nu annorlunda för Carl Gustaf Petersson, och hans umgänge blev ett annat. Han tyckte mycket om att göra utflykter i Medelpad och Ångermanland. Sommaren 1862 exercerade han beväring, och i oktober fick han ut sitt gesällbrev och fick något högre lön.

På hösten 1863 lämnade han Sundsvall och for till sin födelsestad Köping. Där hade familjefadern och brodern flyttat till en ny plats, medan modern hamnat på fattigstugan. Carl Gustaf fick arbete som garvare, och han omtalar att människor genom hans påverkan blev läsare.

Vistelsen i Köping blev dock inte långvarig. År 1865 for han först till Väster-ås, där han arbetade en tid. Sedan fortsatte han söderut och kom till Västervik och Figeholm. Från den sistnämnda platsen noterar dagboksförfattaren att han åhörde en predikan, och vid det tillfället »var ett fruntimmer närvarande, med hvilken jag skulle komma att förena mina framtida öden, jag visste det ej förr än flera År derefter«. Inte heller i Småland stannade han länge. Än en gång for han till Sundsvall och började i november åter arbeta för garvarmästare Hamrin. Efter hand tyckte han dock att hans hälsa blev dålig av garvaryrket. På hösten 1867 lämnade han yrket och staden och for tillbaka till Köping. Där gick han en kurs på sju veckor och blev sedan behörig att undervisa i småskola.

På våren 1868 hade sålunda Carl Gustaf Petersson ett nytt yrke. Han var småskollärare i Köping med en årslön på 250 riksdaler. Det kan noteras att man vid denna tid måste ha 800 riksdaler i årslön för att få rösträtt till riksdagens andra kammare. I sin dagbok talar Petersson om verksamheten som småskollärare med tillfredsställelse. Inte desto mindre var han lärare endast ett halvår. Åter ville han röra på sig. Han for till Sundsvall, men då fanns inget arbete för honom hos Hamrins. Han sökte förgäves anställningar både som småskollärare och som garvare. Men under hösten 1868 och två år framåt fick han ändå arbeta hos sin gamle arbetsgivare Hamrin.