Flera av scenerna i Ella Tillemas oljemålningar känns otroligt bekanta. I utställningen "I morgon blir det nog bra" på Ljungbergsmuseet samsas svarta monokromer med vemodiga landskapsskildringar och porträtt. Verken har en filmisk känsla som för tankarna till streamingtjänsternas skräckserier, men också till tonårstidens ångestfyllda avgrundsvrål.

I verket "Vem som än vinner är det vi som förlorar" kombineras konstnärens suggestiva måleri med Röda Kapellets blåsorkestermusik. "Internationalen", "Idas sommarvisa", "Studentsången", "Pärleporten" och "Nationalsången" har fått en melankolisk klang som skär sig kraftigt med de hoppingivande budskapen musikstyckena vanligen anses förmedla.

En flickas bortvända huvud – endast en rygg och en slarvig hårfläta syns – har målats i dova grå nyanser. Mittemot porträttet hänger en nattsvart duk som flickan hade kunnat spegla sig i, om hon hade vänt sig om. Den introverta posen är inte ny i konsten; allt sedan 1800-talsromantikern Caspar David Friedrich skapade "Vandraren över dimhavet" har mystifierade ryggtavlor omhuldats, något som bland annat Gerhard Richters och Annika von Hausswolffs produktion vittnar om.

Men Tillemas konst framstår inte som en kopia av någon äldre förlaga, även om hon stundom anammar ett schablonartat bildspråk. Hon för in de traderade motiven i en skakig samtidsberättelse, där utopierna har begravts sedan länge och marken bågnar av usla framtidsutsikter, globala orättvisor och politisk kris.

Annons

Några pamfletter ligger utplacerade på ett podium, i dem skriver Tillema: "Vi gömmer oss så ingen någonsin vet om/att vi behöver tröst/Ligg ner/nu vilar vi oss/I morgon blir det nog bra." Tre målningar i stora format ringar in de både apatiska och upproriska texterna.

En av dessa leder in betraktaren i en tropisk skog där en svartklädd gestalt ligger och sover i fosterställning, eller kanske bara vilar. Det är natt. Vi ser inte personens ansikte men höfternas rundning låter oss ana att det är en kvinna. I samma verksserie, som har namngett utställningen, ingår en röd målning där en figur ligger utslagen på en flammig åker vars textur för tankarna till kamouflagemönster samt en prunkande naturstudie som ser ut som någon sorts paradis. Verken är fyllda av rotlöshet, uppgivenhet och en strimma hopp. Allt är punktligt skildrat i en ganska realistisk stil.

Sviten med den Reeperbahn-flirtande titeln "Havet ligger blankt när stormen rasar" är mera asketisk och mycket vacker, på ett kusligt vis. Nio målningar hänger uppradade på en lång vägg, några av dem är totalt svarta, andra föreställer ansikten halvt nedsänkta i kolmörkt vatten. Reflektionerna som bildas i havet ser ut som döskallar.

Återigen slås jag av det igenkännbara draget i Tillemas konst: å ena sidan lyckas den inkapsla obskyr smärta på ett distinkt figurativt sätt, å andra sidan approprierar den uråldriga förgänglighetssymboler och laddar dem med dagsaktuella frågor. För på senare år har säkerligen många med mig blickat ut över det rofyllda havet och sett det färgas av en spegelvänd verklighet. Strandlivet kan vara liktydigt med en lättjefull semester men också innebära en annan människas överlevnad eller död.

Tillema är en skicklig målare, vilket kan vara en begränsning: fokus riktas på de tekniska färdigheterna och allt annat glöms bort. Så blir det emellertid inte i detta fall, då Tillemas konst uppvisar en spännande komplexitet. Dessutom fungerar den utförliga gestaltningen som en konceptuell strategi, då propagandan av tradition har anammat ett illustrativt anslag. Men då den senare utmärks av ett partiskt förhärligande eller fördömande, präglas Tillemas verk snarare av misstro.

Trösten återfinns många gånger bara i den kompakta svärtan där man tillåts gråta ut över världens jävlighet. Utställningen ger därmed röst åt en sorgkantad generation som väljer att vända ryggen åt gamla dogmer, eftersom de många gånger har visat sig förljugna. Det finns ett mod och en kraft i denna uppfläkta sårbarhet som träffar mig rakt i hjärtat.