Skogens konung är nära hotad. Åtminstone enligt Artdatabanken som i sin preliminära bedömning av vilka arter som ska tas upp på nästa års rödlista har inkluderat älgen i den kategorin. Detta trots att alla som har någon som helst insikt i vad som sker i skog och mark vet att så inte är fallet. Sverige hade så sent som i fjol världens tätaste älgstam enligt forskningsinstitutet Skogforsk.

Givetvis vet även Artdatabanken om detta. Av den preliminära bedömningen framgår att det inte bedöms finnas någon utrotningsrisk. Älgstammens storlek är något som avgörs på tämligen precis nivå av människan. På senare tid har den minskat främst med anledning av de stora betesskador som älgarna ger upphov till. Artdatabankens klassificering grundar sig på populationsminskning över tid. 15 procent över tre generationer. Och följer man bedömningsgrunderna är Artdatabanken av allt att döma rätt ute.

Vad är rödlistan värd?

Därmed infinner sig frågan vad rödlistan är värd. Älgen är inte i närheten av att höra hemma där. Att en art minskar innebär inte att den är hotad. Det är en ordning som helt undlåter att ta hänsyn till populationens faktiska storlek vilket trots allt är tämligen avgörande i sammanhanget.

Hur många andra arter har hamnat på rödlistan av samma skäl? Det är en fråga av stor betydelse. Förekomsten av rödlistade arter är grunden för reservat och nyckelbiotoper. Listningen ligger till grund för såväl myndighetsbeslut som domar som rör markanvändning. Detta kan medföra avsevärda intrång i äganderätten och möjligheten till försörjning för markägare som berörs. Det minsta som går att kräva är att arter förs upp på listan för att deras existens är hotad. Inkluderingen av älgen innebär att det förtroendet får sig en allvarlig törn.

Annons

Älgbeståndet behöver inte öka, tvärtom måste det fortsätta att minska på flera håll i landet. Den senaste älgbetesinventeringen som tas fram varje år av Skogsstyrelsen visar att problemen fortfarande är omfattande.

På Gotland finns inga älgar. I övriga landet finns det inget län som uppfyller Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens mål att de årliga betesskadorna får vara maximalt 2-5 procent. I Värmland var enligt årets inventering 17,5 procent av stammarna årsskadade. I Norrbottens län var det 12 procent, I Östergötlands län 13 procent och i Kronobergs län 15,2 procent. Det är alldeles för högt.

Mer än skogsbränder

Skogsstyrelsen beräknar att hjortdjurens bete i skogen skapar ett årligt produktionsbortfall på 6,4 miljoner kubikmeter. Det motsvarar 7 procent av Sveriges årliga bruttoavverkning och är väsentligt mer än vad som skadas av exempelvis skogsbränder eller granbarkborrar. Skogsstyrelsens beräkningar visar också att samhällskostnaderna för betesskadorna är 7,2 miljarder kronor per år i form av minskad BNP för skogsbruket och skogsindustrin.

Det ansvariga beslutet vore att ytterligare minska älgstammen, inte att lista den som nära hotad.

Älgen är inte i närheten av att höra hemma på rödlistan. Att en art minskar innebär inte att den är hotad.