Det är med sorg över kärleken, jag lämnar föreställningen Romeo & Julia. Inte över de ungas kärlek, den behöver vi oroas inte över, stark som döden är den, men det var några ord som fick mig att frysa till, när Julia utbrister:

O Romeo Romeo varför är du Romeo?

Förneka din familj, välj bort ditt namn.

Eller svär bara att du älskar mig

Så är jag inte mer en Capulet.

För första gången ser jag pjäsen som tonårsförälder. Jag identifiera mig inte längre med Romeo och Julia, jag är nu deras föräldrar. Den förälder som den unga överväger att förneka och välja bort. Det är den frånvarande förälderns kärlek jag sörjer. För ingenstans tillåter Shakespeare generationerna att mötas. Inte ett uns till försök finns, att söka förstå de ungas naiva och omöjliga kärlek, intet! Pjäsen blir (för mig) inte om gränslös kärlek, utan om gränserna som hindrar, om muren mellan generationerna.

Och ja, en förälders viktigaste uppgift är att sätta gränser. I all sin omsorg. Julias far och mor Capulet agerar utifrån denna kärlek. Men när Julia stöter dolken i sitt bröst påminns jag om att konsekvensen av det uteblivna generationsmötet leder till döden för de unga.

Annons

Shakespeares skildring gör mig påmind om när den norska tv-serien "Skam" släpptes på SVT play. Då öppnades dagens ungdomsgenerations innersta för allmän beskådning. Tv-serien har just hyllats för sitt sätt att blotta tonåringens hjärta. Något inom mig reagerade starkt innan jag ens hade sett ett enda avsnitt. Att det nu blev inne bland ungdomar att prata norska, vittnade något om deras intresse för programmet, så långt allt i sin ordning. Men det var när jag möttes av föräldrar som hyllade programmet jag blev avvaktande. För mig uppstod då snarare en motvilja. Varför skulle jag som förälder titta på ett program för tonåringar?

För nej, lösningen på det bristande generationsmötet är inte att vi suddar ut skiljelinjerna mellan ung och vuxen genom en tv-serie. Tonårsrummets stängda dörr måste förbli helig och behandlas respektfullt. En förälder måste leva sitt liv, inte sitt barns. Även om jag med omsorg skulle se på "Skam", för att bättre förstå, hindrar jag de unga från att andas fritt i sin frigörelse. Skulle jag vilja att mina föräldrar tittade in genom mitt nyckelhål? Om "Skam" skildrar verkligheten finns inte där (eller i Romeo & Julia) något möte mellan generationerna.

Kvar står jag här, ensam med den råa och vackra sanningen, att vara den där asjobbiga föräldern, som frågar hur dagen har varit och som blir dumförklarad när gränser dras och nej ska sägas. Men jag vill själv ta del av dagens tonårstid genom att vara just förälder, inte genom föräldrarnas Capulets brist på närhet eller en tv-series brutala våld mot tonårsrummets stängda dörr.

Sedan har vi de räddande änglarna, de andra vuxna förebilderna. En broder Laurence, som förvisso misslyckades med att planen att rädda Romeo och Julias kärlek, men som utgör den där bryggan mellan generationerna, då tonårskärleken blir ett helvete.

För de föräldrar som helt glömt tonårstidens första kärlek, ordineras (i stället för "Skam") ett par rader av Shakespeares kärleksstrofer.

Fler krönikor av Jakob Olofsgård: Vår blick avgör flyktingarnas öde