Titel: Bamse och dunderklockan

Regi: Christian Ryltenius

Kategori: Animerat, familj

Ålder: Barntillåten

Tid: 1 tim 3 min

Antal stickor: 4

Det är så härligt att se – inte att Bamse tappar bort sig själv på grund av slut på steroider – men en tredje suveränt genomarbetad film i Bamse-serien. Likt de två första är manus, dialog, karaktärer en komplett sinnesfest. Fläckfritt ljud, balanserade färger och fint budskap paketerade i 63 minuter som blir yang till de långa intelligensbefriade familje-actionfesterna med mobbingdialog. Va…sa du Ninjago?

När dunderhonungens hemliga ingrediens tar slut måste Skalman och Lille Skutt åka på dunderklocks-jakt och möta stora draken. Under tiden får Bamse stanna hemma och ta hand om staden, men dunderhonungen tar slut samtidigt som listiga Reinhard Räv smider planer på att ta Bamses plats som superhjälte bara så han kan vinna Mickelinas gunst. Bamse börjar tvivla på sig själv. Vem är han utan sina dunderkrafter? Behövs han nu när Reinhard ständigt hinner före?

Annons

Filmen lyckas baka in varenda obligatoriskt Disney-tema men på icke-kategoriskt Bamsevis: snäll/dum, miljöhot och ytlig bekräftelse. Skalman levererar plikttroget filmens sensmoral (som han själv får äta upp): det viktiga är inte att vinna utan att vara modig och försöka.

Självhjälpsböcker och seminarier i all ära – alla borde se en bra Bamsefilm ibland för sin egen personliga utvecklings skull, så spara terapikostnaden och ta med barnen på film i stället. Slutreflektion: Troligtvis har Thomas Erikson (ni vet han som är omgiven av idiotiska färger) blott plankat Bamsekaraktärerna rakt av och skrattar sig lycklig på vägen till banken.