Simon Valfridsson, sex år från Jönköping, fick reda på att han skulle rida på invigningen för ett par månader sedan. Att Simon och Peder skulle rida var hemligt, men jag träffade honom strax innan invigningen för en intervju.

Vad tänkte du när du fick reda på att du skulle vara med?

— Att det skulle vara kul, säger han på sexåringars enkla vis.

Särskilt nervös var han inte, den delen skötte pappa. Simon tänkte bara att om han hänger på Peder så löser det sig. Bara ponnyn Gibon håller sig i skinnet, han kan nämligen vara lite busig.

Nästa start Simon och Gibon gör blir Halloweenhoppningen hos Jönköpings Fältrittklubb. Simon ska vara utklädd till trollkarl, med skinnskodda ridbyxor. Förra året var han en läskig spindel men den dräkten var så halkig att Simon gled av och bröt armen.

Vad är det roligaste med att rida?

— Att hoppa.

Varför då?

— För att det är höga hinder, säger Simon Valfridsson innan han stövlar iväg mot hästtransporten för att ta hand om den välputsade Gibon.

Stort dragplåster

Under timmen efter invigningen på kvällen gick världsstjärnan Rolf-Göran Bengtsson igenom vad han tittar efter när han väljer en unghäst och hur han tänker när han utbildar den uppåt i klasserna.

Det blev fokus på att få hästen att hitta sin egen balans och att lyssna på ryttaren.

Annons

— Ju högre hindren blir, desto hårdare är banbyggarna mot oss. De sätter upp hindren på de mest fantastiska distanserna. Då gäller det att hästen verkligen är med oss och lyssnar på oss.

Lydnad och ridbarhet

— Jag blir inte riktigt motiverad när jag ser ett skarpt bett, sa Rolf-Göran och berättade att han ofta ber om att få byta bett om han ska provrida en häst som går på något skarpare.

Målet är att komma tillrätta med det som gör att ryttaren tycker att ett skarpare bett är nödvändigt.

Låt talang ta tid

Han pratade också om att det är viktigt att låta unghästarna få den tid de behöver.

Han berättar om sitt upplägg med stjärnhästen Casall, som det var få som trodde skulle kunna gå de riktigt höga klasserna när de såg honom som unghäst. Rolf-Göran startade honom på lite lägre nivåer länge.

— Han fick växa in i sporten. Han fick se många arenor. Han går än idag, 17 år gammal, och han vill. Han gör sitt bästa, han är försiktig.

Det var inga nya knep eller speciella trix som förmedlades av Rolf-Göran, som det ju sällan är när de riktigt stora delar med sig av sin filosofi.

Det var det enkla, det som ryttare får höra av sina egna tränare varje pass, men som behöver tragglas igen och igen. Att hästen ska vara självbärig, att utgå från hästens egen nivå och att vara noggrann med markarbetet.