I en låda på kontoret har jag historiska läromedel från 1960- och 1970-talen. Bleknade diabilder från Pogo Pedagog blandas med studiehäften om tegskiften.

Vladimir Lenin

Vladimir Lenin föddes 1870 och hade då efternamnet Uljanov. Han grundade det ryska kommunist..

Vladimir Lenin

Vladimir Lenin föddes 1870 och hade då efternamnet Uljanov. Han grundade det ryska kommunistpartiet och blev Sovjetunionens första ledare efter att ha organiserat en statskupp i november 1917. Han dog 1924.

Det mesta är obsolet, men så dyker det plötsligt upp något som sätter fingret på något.

I ett häfte från 1968 finns ett manus som högstadieläraren förväntades läsa upp i anslutning till ett bildspel om Sovjetunionen.

Där står förvisso att ”Lenin har anklagats för grymhet och hänsynslöst maktbegär”, men sedan kommer mjuka rader om att ”ingen har kunnat anklaga honom för att han på massornas bekostnad skaffade sig rikedom och ett behagligt liv”.

Vidare konstateras att ”Lenin levde enkelt och folkligt i sitt dagliga liv. Han åt på tsarens silvertallrikar men maten var enkel liksom den lilla våning han hade i Kreml. Där luktade det alltid katt – Lenins älsklingsdjur.”

Gullande

Nyligen släpptes den framlidne journalisten Kjell Albin Abrahamssons sista bok ”Stor var Lenin... En massmördare och hans statskupp” (Hjalmarson & Högberg), som är en svingande uppgörelse med en lång tradition av gullande kring Lenin, kattälskaren.

Abrahamsson visar hur Lenin har gått anmärkningsvärt fri från skuld i mången skildring av Sovjetunionen. Han visar också att det inte bara är i mer yttre vänsterkretsar som skulden har koncentrerats till Stalin. Även i breda uppslagsverk kan glidande formuleringar noteras.

Historieskrivandet kring Lenin har avgjort haft ideologisk prägel under lång tid och på många håll.

Kjell Albin Abrahamssons ärende är viktigt, men tyvärr är hans bok slapp i argumentationen. Viktiga fakta blandas friskt med osande värderingar, spekulationer och ett lite för stort intresse av att redogöra för Lenins syfilis.

Det skänker boken en bloggens skimmer, som också gör att den knappast lockar dem som allra mest skulle behöva det till läsning.

Icke desto mindre uppmärksammar Abrahamsson att gullandet med Lenin långtifrån är över. Från journalister som Göran Greider och Åsa Linderborg kan förlåtande bilder av kattälskaren Lenin än idag bryta fram.

Missvisande

När Abrahamsson gör ett försök att peka ut högskole- och universitetsvärlden som allmänt Leninkramande blir det dock missvisande.

Han hänvisar till att flera hundra forskare protesterade mot Levande historias upplysningskampanj kring kommunismen 2008.

Att protesten mot upplysningskampanjen inte nödvändigtvis bestod i ett Lenin- och Stalinkramande nämns dock inte.

En signatur på en sådan protestlista kan lika gärna handla om ett sunt ifrågasättande av det i grunden tveksamma i att staten via sina myndigheter alls ägnar sig åt att skriva historia.

Annons

Ingen klar bild

Svaret kring frågan om hur det står till med Leninkramandet i akademin är att det inte finns någon helt klar bild.

Marxistiska historiker som Eric Hobsbawm, och efterföljare till denne, har försökt skilja på Lenin och den mer entydigt fördömda efterföljaren Stalin.

Det har bland dessa historiker pekats på att etableringen och formeringen av Sovjetunionen var ett nödvändigt ont för att omvandla det efterblivna Ryssland i en mycket speciell historisk kontext, med första världskriget som fond.

Den specifika historiska situationen har öppnat för ursäktande, relativiserande, resonemang.

Våld och andra illdåd har också ursäktats som ”nödvändiga steg på vägen” mot den kommunistiska ideologiska grundtanken om förtryckets och klassamhällets upphörande och om framtida jämlikhet.

Sådana argumentationslinjer har förekommit även i akademin. Men den dominerande linjen idag är definitivt ett icke-gullande med Lenin.

Den konfliktorienterade grunden i den kommunistiska ideologin har hamnat i ljuset, liksom att Lenin obestridligen var högst aktiv ledare för den mördande statsterrorism och kleptokrati som präglade det revolutionära Ryssland och det tidiga Sovjetunionen. Lenin lade den institutionella grunden för den terror som fullbordades av Stalin.

Lenin och Stalin

Historikern Robert Conquest levererade redan 1966 sin bok ”The Great Terror”, som kom att bli standardverket decennier framöver när det handlade om att dissekera och diskutera Sovjetkommunismens rundliga baksidor.

Conquest pekade redan där och då på kontinuiteten mellan Lenin och Stalin.

Så länge Sovjetunionen bestod fanns konkurrerande huvudlinjer, men idag står det klart att det är ”Robert Conquest-linjen” som dominerar.

Några år efter Sovjets fall dristade sig till och med Conquests gamla belackare Eric Hobsbawm att beskriva ”The Great Terror” som ”ett remarkabelt pionjärarbete”.

Den som söker en stringent genomgång av Lenin och hans förehavanden än vad såväl dåtida Lenin-gullande akademiker som sluggerskribenten Abrahamsson erbjuder, vänder sig alltså med fördel istället till dagens akademi.

Svenska historiker som Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson har levererat slagkraftiga texter med sådan inriktning, bland annat i deras gemensamma ”Folkmordens historia” (2005) och i Karlssons egen ”Europeiska möten med historien” (2010).

I dessa verk framträder också en av de senaste decenniernas större historikerstrider, nämligen frågan om möjligheten att jämföra nazism med kommunism på systemnivå.

Förintelsen

I fackhistorietidskriften "Historisk tidskrift" kokades debatten för ett tiotal år sedan ner till om förintelsen borde stavas med gement eller versalt F.

Med versal, Förintelsen, underströks det unika i det nazistiska folkmordet.

Med gemen, förintelsen, öppnades det upp för jämförelser mellan nazismens, kommunismens, kambodjanska och andra folkmord.

Frågan har varit kringgärdad med eldfängda känslor inom akademin, men även här förefaller en tillåtande hållning kring studier om systemlikheter mellan nazism och kommunism vara den klart dominerande riktningen idag.

Kommunistiska falangstrider under 1960- och 1970-talen kan idag kännas avlägsna. Distinktioner på knivsudden avgjorde om man tillhörde rätt gäng, eller om man förtjänade en ishacka i bakhuvudet.

Kjell Albin Abrahamssons sista bok hade vunnit på en sträng redaktör, men han visar ändå att det än idag finns ett behov av att understryka det ideologiska släktskapet mellan Lenin och Stalin. Lenin kan ha klappat på hur många katter som helst. Men han gjorde det med blod på sina händer.