Men det är jag och det innebär att jag under nästan en tredjedel av tidningens historia har varit en del av den. En hisnande tanke. Vart tog tiden vägen från det att man alltid var yngst och fram tills dess att man alltid är äldst? Och tänk att jag, som anställdes redan under blytiden och satt där och knattrade på min skrivmaskin, skulle få uppleva alla de tekniska framsteg och revolutioner som har kommit sedan dess!

 

Jag var 19 år och kom direkt från Flickskolan i Jönköping. Från skoltiden hade jag skickat in små artiklar och dikter som till min gränslösa stolthet, publicerades på tidningens ungdomssida. Redan 1965 hade jag själv förekommit i tidningen. Jag hade vunnit en novelltävling och fotograf Leif Ljung och reportern Lennart Strand kom för att intervjua mig.

Det var alltså när JP fyllde 100 år. När JP-teamet var klara med reportaget och skulle gå så vände sig Leif Ljung om i dörren och föreslog att jag kunde söka jobb som volontär. Det gjorde jag två år senare och kom att bli kollega med Leif, Sören, Valter, Dawid, Thorsten, Ulf och de andra på redaktionen och inte minst med mina avhållna chefer C-G Eriksson, Leif Rodhner och Sune Pettersson, alla ”riktiga” tidningsmän från den tiden då journalistskolor ännu inte fanns.

 

Annons

Det var tufft för volontären i början. Alla mina kolleger var ”gamla gubbar i 50-årsåldern”, kvinnor var fortfarande ett ovanligt inslag på redaktionen, på sätteriet talades ett förbryllande språk med termer som matsedlar, brödtext, änkor och horungar – och framför allt var jag fullkomligt oerfaren.

I korridorerna kunde jag i andäktig vördnad ibland stöta ihop med Carl-Olof och Yngve Hamrin. En dag blev jag inkallad till chefredaktören Yngve Hamrin och var så skakad av denna ovanliga ynnest att jag efteråt knappt mindes vad samtalet handlat om. Mina möten med direktör Carl-Olof blev snart mer avspända. Han var en mycket vänlig man som då och då kikade in för att höra hur det stod till med den unga volontären.

 

Jag började i en nyhetsmässigt hektisk tid. Min tredje arbetsdag den 3 november var det högertrafikomläggning och jag fick uppleva det historiska ögonblick när på natten alla fordon körde över till andra vägsidan.

Oerhört mycket har hänt i världen, i Sverige, i samhället – och på tidningen – sedan dess. Jag har fått uppleva en närmast otrolig teknisk utveckling från blytiden och fram till dagens helt datoriserade framställning i papperstidningen (ett konstigt ord för oss som aldrig kunde tänka oss att det skulle finnas något annat!) och på nätet.

 

Min två månader långa provanställningen har fram till i dag blivit 47 år på tidningen. Jag började som redaktör för vår ungdomssida, blev sedan nöjesreporter under den fantastiska tid då Jönköping var en nöjesmetropol med besök av både svenska och internationella artister och kom sedan att framför allt få ägna mig åt mitt allra största intresse – kulturen.

Jag hade den stora glädjen att få mitt drömyrke och ser tillbaka på en lång rad mycket lyckliga och utvecklande år på ”min” tidning.