Om man är född på slutet av 70-talet – som jag – minns man kanske Acid House-vågens gula smiley eller grungebandet Nirvanas version, som såg mer medtagen och groggy ut. Men nu är det tämligen länge sedan symbolen kunde knytas till någon specifik musikgenre eller företeelse inom populärkulturen, för den syns nästan överallt.

I internetkommunikationen är smileyn idag lika vanlig som hälsningsfraser och den är – trots namnet – inte alltid glad. Emojifloran, dit smileys och olika ideogram hör, är enormt stor och figurerna har bitvis kommit att utmana och ersätta bokstäverna i mobil-sms eller textflöden på sociala medier. De kan förmedla sinnesstämningar man knappt orkar yppa i skriftlig form, andra gånger kan de skänka en ironisk knorr till en mening.

"Public Face" är en åtta meter hög ljusrörsupplyst stålskulptur, föreställande en maffig smiley, som har skapats av de Berlinbaserade konstnärerna Julius von Bismarck, Benjamin Maus och Richard Wilhelmer. Den har tidigare monterats på bland annat en fyr i hamnen Lindau am Bodensee och på en silo i Berlin, och sedan några veckor tillbaka kröner den Jönköpings Rådhus tak, vilket förmodligen inte har undgått många av stadens innevånare.

Denna utställning, som har curaterats av Jonatan Habib Engqvist, blir Jönköpings Konsthalls sista. Verket bygger på ett dolt kameraövervakningssystem som gör slumpvisa nedslag och fångar upp varierande ansiktsuttryck hos förbipasserande människor, som i sin tur avspeglas i realtid i skulpturens ansikte. Tre stiliserade humör genereras: glädje, nedslagenhet och upprördhet.

Men när jag besöker Rådhusets anslutande park, för att betrakta verket och dess sensationella humörskiftningar på lämpligt avstånd, möts jag av ett kroniskt flinande fejs. Orsaken till detta är att arrangörerna saknar tillstånd till kameraövervakningen och därför stängdes de interaktiva funktionerna i verket ned. Situationen kan inte beskrivas som något annat än ett antiklimax, och jag blir besviken.

I sin nuvarande skepnad är skulpturen emellertid effektfull och ter sig som en spännande kontrast till det pampiga huset, och dess allvarsamma tyngd. För det är inte varje dag man förväntar sig att se en rolig smiley, när man stapplar fram mot rådhusets tunga portar. Dess lysrör elektrifierar vinterhimlen och byggnaden på ett fint sätt, men jag hade som sagt väntat mig mer.

Om man bortser från halvmesyren som den bristfälliga planeringen har gett upphov till, kan man iallafall försöka sig på att simulera verket som det egentligen var meningen att ses. Konceptet är intressant: det synliggör den virtuella världens allt enträgnare intrång i vår fysiska verklighet. Vem kunde för tjugo år sedan ana att man 2016 skulle komma att betraktas som en lätt besynnerlig individ om man inte hade tillgång till internet?

Vi är ständigt övervakade; inte enbart på offentliga platser som på bussar eller i affärer, utan likaså på ställen som inte är fullt så nödvändiga och som vi självmant söker oss till. På sociala medier vräker många ut sina liv, det blir som en drog. Att inte vara uppkopplad blir liktydigt med att vara isolerad eller rentutav att inte finnas till. Frågan är om det är sant, för överdriven nätverksamhet kan säkerligen ge upphov till ensamhet.

"Public Face"var tänkt att växla i takt med Jönköpingsbornas känslor i realtid. Tre ansiktsuttryck skulle sammanfatta en hel stad, där nästan nittio tusen människor bor. Det säger sig självt att alla finstilta nyanser faller bort.

Verket ter sig därför som en meditation över samtidens hektiska tempo, där djupgående analyser tenderar att bli allt mer sällsynta, eftersom de inte kan pressas samman i ett lättfattligt och spektakulärt format. Språket reduceras till slagfärdiga fraser eller ersätts helt och hållet av emojis. I ett sådant samhälle kan ytliga bekantskaper premieras framför djuplodande vänskaper: det enda som spelar någon roll är hur saker och ting ser ut.

Smileyn må vara skojig fast dess generaliserade fysionomi är också skrämmande. von Bismarck, Maus och Wilhelmer har skapat en tvetydig skulptur som framkallar både skratt och obehag.